På ytan är allt som vanligt här på sommaren, men som arbetslös får jag inte vara ledig. I enlighet med den produktionslogik som NPM bygger på måste myndigheternas produktion av nyckeltal hållas igång även om hela Sverige går ner på sparlåga. Den som förlorat sitt arbete får alltså inte ladda batterierna utan tvingas fortsätta det tröstlösa sökandet efter jobb som en 61-åring som jag aldrig kommer att få, trots att jag är disputerad och arbetat i hela mitt liv.
På a-kassans hemsida står det att handläggarna finns där för oss arbetslösa, men det är bara ord för jag har väntat på svar på mina frågor rörande en eventuell varning i snart fem veckor. Den där varningen kan på sikt leda till att jag blir av med ersättningsdagar, men jag får ingen förklaring till vad jag eventuellt gjort fel. Och när jag anmäler dagarna då jag varit arbetslös hotar man med polisanmälan om jag inte följer deras regler. Allt det där stressar och tar på krafterna, vilket tar fokus från sökandet efter ett nytt jobb. Men förståelse för utsatta människors belägenhet anser vi oss idag inte ha råd med.
Vetskapen om att jag är ohygglig privilegierad är ingen tröst, och jag vill inte klaga, men skrivandet är min ventil, så jag hoppas på överseende från mina läsare. Att sätta ord på känslorna som triggas inom mig av den hopplösa situation jag kastats ut i hjälper mig igenom den mörka tunnel jag just nu vandrar genom. Det faktum att jag skymtar ljuset långt där framme och i september är jag äntligen fri att sätta mina planer i verket.
Den här veckan har jag trots allt tagit mig friheten att vara helt ledig. Ska jag orka med livegenskapen som Arbetsförmedlingen och a-kassan tvingar in mig i är det helt nödvändigt att få en paus från galenskapen. Att få ynnesten att vara med barnbarnen hjälper mig att hantera idiotin, men jag känner mig samtidigt inte riktigt närvarande och det gör mig ledsen.
Jag hatar tillvaron som jag befinner mig i lika mycket som jag föraktar politiker som sprider lögnen att det är fett att vara arbetslös och de som påstår att det bara är att ta något av jobben som ligger ute. Det är en kunskapsignorant inställning, och att så många väljare tror att de själva aldrig kommer att drabbas och därför köper populismen oroar mig, för det betyder att politikerna kan driva igenom beslut som leder oss ut för ett sluttande plan. Människor som låter sig lockas av politiker som föraktar forskare, ignorerar kunskap och som väljer att inte se bortom sin egen plånbok är det största hotet. Och det allvarligaste problemet är att hotet bara kan undanröjas med hjälp av den kunskap som idag inte respekteras.
Hur hamnade vi här? Hur fick vi för oss att hållbara samhällen kan uppstå genom att trampa på de som är sjuka, handikappade eller arbetslösa? Pengarna samhället kan ”tjäna” på att tvinga svaga grupper in i livegenskap räcker inte på långa vägar åt politikernas löften om nya kärnkraftverk, satsningar på försvaret och för att sätta fler i fängelse under längre tid. Särskilt inte som skatten för de rika ska sänkas. Och privatiseringen av allt fler funktioner i samhället sänker inte kostnaderna, tvärtom. Pengarna som vanliga löntagare ”tjänar” på lägre skatt räcker inte på långa vägar till att kompensera för hushållens ökade kostnader. Alla utom miljardärerna och politikerna blir fattigare och de ökade klyftorna som politiken leder till sliter isär samhället, vilket leder till ökade kostnader.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar