Mitt liv som lärare

Jag har fortfarande svårt att ta in och acceptera det som allt mer framstår som ett faktum; jag kommer inte att få någon ny anställning som lektor. Hat är ett starkt ord, men jag tvingas acceptera att det är i det häradet jag hamnar när jag tänker på prefekten som tillsammans med rektorn valde att säga upp mig. Men även om jag aldrig kommer att glömma deras fega agerande och vägran att förklara beslutet att runda LAS för att bli av med mig efter 23 år som lojal medarbetare försöker jag tänka så lite som möjligt på dem. Tanken var nu inte att skriva om detta igen, utan att reflektera över livet som lärare och dagens förutsättningar att bedriva undervisning med kunskapen i centrum.

Min allra första föreläsning handlade om min C-uppsats (om nyktra alkoholister i Länken och AA) och jag höll den på en sommarkurs på Göteborgs universitet 1994, sen fick jag förtroende att göra det igen året efter. Nästa gång jag föreläste var runt 1999, vid Umeå universitet, där jag fick hoppa in några gånger för att tala om livet i det gamla bondesamhället. Som doktorand höll jag föreläsningar några gånger om året, men framförallt handledde jag uppsatser i etnologi och medie- och kommunikationsvetenskap. Sista halvåret innan disputationen, under våren 2003, var jag anställd som adjunkt och föreläste på halvtid uppe i Umeå. Och från den hösten fram till i februari i år arbetade jag heltid som lektor på Högskolan Väst, med undervisning som huvudsaklig syssla. De första tio åren där ansvarade jag mestadels för olika kurser i kulturvetenskap, men jag föreläste även i hälsopromotion och om genus för blivande sjuksköterskor. Från 2012 och fram till i år arbetade jag huvudsakligen som lärare i företagsekonomi. Undervisning har alltså, vid sidan av studier och forskning varit min huvuduppgift under lejonparten av mitt vuxna liv.

Jag var skräckslagen de första gångerna och i början av min lärargärning sov jag oroligt natten innan en föreläsning. Eftersom jag inte betraktade undervisningen, alltså mötet med studenterna, som ett jobb, utan mer som ett led i min egen kunskaps- och kompetensutveckling, gick arbetet aldrig på rutin. Fram till för bara några år sedan levde jag min dröm och kände att jag hade världens bästa arbete. Lärande och kunskapsutveckling är fortfarande det som ger mitt liv mening. Därför är jag tacksam för att cheferna på Högskolan Väst bara hade makten att ta min försörjning från mig. Jag kan fortfarande studera, forska och skriva texter som bottnar i kunskaperna jag skaffat mig och hela tiden utvecklar och reviderar. Och det kommer jag fortsätta göra under överskådlig tid.

Att bli av med jobbet som lärare (särskilt på det sätt som jag blev det) var ett slags trauma, och det är en sorg jag kommer att bära på under resten av livet. När jag tänker på och skriver om det som hände, vilket är mitt sätt att bearbeta traumat, inser allt mer och allt tydligare hur dramatiskt synen på vad det innebär att vara lektor har förändrats under åren som jag var fullt upptagen med att undervisa och forska. När jag växte upp och gick i skolan, och fortfarande ganska många år efter att jag började arbeta som lektor, litade man på lärarna som därför hade makten att utforma undervisningen i hög grad efter eget huvud. På ett sätt kan man alltså säga att det var läge sedan jag förlorade det jobb jag älskade så mycket, vilket är en klen tröst eftersom förändringen av yrket påverkar alla. Förutsättningarna att bedriva högre utbildning med kunskapen i centrum hänger nämligen intimt samman med demokratiutvecklingen i vårt land.

Idag förväntas lektorer dra in pengar och producera artiklar, och det anses vara ett kvalitetskriterium att undervisningen är så pass standardiserad, målfokuserad och externt kontrollerad att den kompetens som en sån som jag byggt upp genom åren betraktas som överflödig, och i mitt fall oönskad. Definitionen av yrket har förändrats så pass snabbt under de senaste åren att erfarna lärare som blir av med jobbet sent i karriären får svårt att hävda sig i konkurrensen om nyutlysta tjänster. Det finns massor av 30- och 40-åringar som inte har några erfarenheter från det bildningsuniversitet som jag fick min utbildning i, som redan från dag ett av sin forskarutbildning har fostrats till producenter av den typen av nyckeltal som idag krävs att man kan visa upp för att kunna hävda sig i den allt hårdare konkurrensen om de allt färre lektoraten, som jag aldrig förstått (kunskaps)poängen med och därför avstått från att jaga efter.

Trots att ingen säger att det är så, spelar erfarenhet idag i praktiken ingen roll, och eftersom författande av läromedel inte räknas som någon merit betraktas tiden som läggs ner på den uppgiften som slöseri med skattebetalarnas pengar och på vissa ställen till och med som ett tecken på illojalitet mot arbetsgivaren. I många av annonserna till de lektorat som jag har sökt står det att undervisningserfarenhet och lärarkompetens är viktiga bedömningskriterier, men även när det framgår av granskarnas utlåtande att jag är den mest erfarna och kompetenta läraren som sökt tjänsten faller det ändå på att jag inte producerat tillräckligt många vetenskapliga artiklar på engelska eller vunnit forskningsmedel i konkurrens. 

När det nu allt mer går upp för mig att jag aldrig kommer att få något nytt jobb som lektor överväldigas jag av sorg, inte bara för egen del. Jag känner en växande oro för vad som ska hända med kunskapsutvecklingen i vårt land. Idag när lärare får använda allt mindre av sina egna kunskaper och kompetenser och istället förväntas följa chefernas order och regler skapade av kvalitetsansvariga, liknar läraryrket allt mer ett lågkvalificerat jobb där standardiserade uppgifter ska utföras på ett mekaniskt sätt. Och det gör mig bedrövad, för konsekvensen av det tankesättet blir att vi bygger upp en utbildningsskuld som växer för varje år och som riskerar att permanentas, vilket inte bara är förenat med lika många risker som klimatförändringarna, det utgör också ett hot mot demokratin.

Läraryrket handlar inte om att överföra fakta så snabbt och effektivt som möjligt, utan om att skapa förutsättningar för andras högst individuella lärande. Därför är tillit till professionen så viktigt. När man anställer ett växande antal chefer med uppgift att ansvara för resultatet (läs produktionen av betyg, poäng, examina och externa forskningsmedel) upphör de som anställs som lärare att vara lärare. Då handlar skolan och den högre utbildningen inte längre om att värna framtida generationers behov av vetande. Det är dubbelt negativt, för skolan går under om de med minst intresse för lärande söker sig till läraryrket. Och vart ska kunniga och kompetenta människor som vill arbeta med kunskapsutveckling då söka sig?

När jag fortfarande arbetade som lektor opponerade jag mig ofta mot den här utvecklingen, och jag trodde att jag hade kollegorna med mig, men alla är sig själva närmast och när ledningen hotade med nedskärningar tvingades jag inse att jag stod ensam. Förlusten av jobbet och kollegornas tystnad är en sorg jag har svårt att komma över. Men mitt engagemang för kunskapen och läraryrket ger jag aldrig upp. Det var aldrig för min egen skull jag engagerade mig, det var och är fortfarande för kommande generationers möjlighet att gå i skola värd namnet och kunna bedriva självständiga studier på ett universitet med bildningsambitioner, som jag skriver och debatterar frågan på nätets sociala forum. Min tanke med den här bloggposten var nu inte att skriva om min egen sorg och besvikelse, utan om vad jag lärt mig genom åren, men det går som ni märker sådär. 

Vill vi ha ett utbildningssystem värt namnet är det inte högre lärarlöner eller förstelärarreformer och andra artificiella karriärmöjligheter som behövs; utan frihet, tillit och möjlighet för den som väljer att bli lärare att utvecklas som lärande subjekt. Idag är det alldeles för mycket fokus på annat, vilket förvandlat utbildningssystemet till ett slags produktionsapparat. Om lärare inte får vara lärare – alltså arbeta med kunskapen i centrum – utan tvingas fokusera på annat än sitt eget och elevernas/studenternas lärande, kommer utbildningssystemet inte att kunna fungera som det är tänkt. För att kunna bli en bra lärare måste man fokusera lika mycket på sitt eget lärande och sin egen kompetensutveckling som på elevernas och studenternas förutsättningar att utveckla den kunskap som är syftet med all utbildning. I årets valrörelse liksom så många gånger tidigare är skolan och den högre utbildningen ett medel för politiker som fiskar röster med hjälp av olika typer av mer eller mindre realistiska löften om vad lärarna ska göra, vilket är djupt problematiskt för det visar hur lite kunskapen som sådan är värd i dagens samhälle. 

Det viktigaste som jag lärt mig under åren om lektor är detta: Allt lärande är individuellt och det är först när kunskapen integrerats i ens egen kropp och självständiga tänkande som det är möjligt att säga att man har lärt sig och kan något.