Trump, Åkesson och andra hot mot demokratin 1

Igår publicerades en viktig artikel i DN. Det är Erik Åsard (professor i nordamerikastudier vid Uppsala universitet och författare till bl a ”Den sårbara supermakten – USA:s väg från John F Kennedy till Barack Obama”) som skriver, och jag som reflekterar vidare med hjälp av hans ord och tankar.

Den 22 juli, dagen efter att det republikanska partikonventet avslutades, publicerade Washington Post en ledarartikel om Donald Trump. Tidningen, som är mittenorienterad i inrikesfrågorna och konservativ i utrikes- och säkerhetspolitiken, tog till de stora orden och varnade för vad en president Trump skulle innebära. Trump är ”unikt okvalificerad” för att inneha presidentposten, hette det med tillägget att han varken har erfarenheten eller det rätta temperamentet för jobbet. Trumps kampanj bygger på ärekränkningar och på att splittra landet, inte att ena det. Hans åsikter utgår från en felaktig analys av USA:s problem, och de lösningar han föreslår är farliga. Hans förakt för konstitutionen kan avslöja att nationens drygt tvåhundraåriga maktdelningssystem är bräckligare än vad någon velat tro.

Donald Trump är en postmodern politiker. Han utgår från det som KÄNNS rätt och skapar sina egna sanningar. Om det han säger hänger ihop eller inte skiter han högaktningsfullt i, och det gör hans anhängare också. Det handlar om makt. Trumps kampanj är en uppvisning av känslor och saknar helt koppling till vetenskap och beprövad erfarenhet. Han väljer själv vilka fakta han ska lyssna på och vilka han avfärdar, och finner han inget annat hittar han på. Här hemma står Jimmie Åkesson och säger att det är känslan som räknas. SD är också postmoderna och för att få rätt drar man sin inte för att sprida lögner. En riksdagsledamot har till exempel skrivit debattartiklar och där utgett sig för att vara någon annan. Läser i SvD om hans agerande:

Mannen ska även ha velat jobba hos Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, som han kontaktat under falskt namn. MSB skulle starta en grupp som arbetade med rysk desinformation.

Jan Sjunnesson agerar på samma sätt. För att misstänkliggöra och även hota mig ljög han om vad jag sagt och står för, offentligt och hörde även av sig till min arbetsgivare. Jimmie Åkesson säger att KÄNSLAN räknas, och när känslan räknas har gränsen mellan fakta och fiktion lösts upp. Då ligger fältet fritt och det går att skapa vilka bilder man vill, om massinvandring och ökad brottslighet. Donald Trump förnekar klimatförändringarna som vetenskapen enhälligt står bakom. Och den som hänvisar till vetenskapen eller den som arbetar med vetenskap förkastas som PK. När denna typ av politiker möts av protester och presenteras fakta som talar mot deras fantasier skriker man ÅSIKTSKORRIDOR och vägrar debattera. Ändå vill man bli bemött och betraktat som som ett parti liksom andra. Framgångarna för dessa politiker bygger på växande förakt mot allt som andas etablissemang.

En klyfta har vuxit upp i samhället, som sliter det isär och vänder människor mot varandra. Inte vara de hotfulla andra som kommer utifrån, även bland svenskarna som man säger sig vara vänner till, finns vi och dem. Donald Trump tar alla chanser han får att anklaga Clinton för att vara lögnare och skurk. Och visst, hon har en hel del lik i garderoben och hon står långt från den vanlige amerikanen, men den verklige skurken och lögnaren är Donald Trump, som undgår kritik från det för ingen väntar sig något annat av honom. Att han ljuger och anklagar etablissemanget för att vara korrupt är vad som ger honom framgång. Anledningen till att det kommit att bli så är att förståelsen för vad vetenskap är och hur kunskap fungerar håller på att förändras. Jag vet inte, men misstänker att det hänger ihop med kunskapsraset i skolan. Känslan är starkare och vinner över kunskapen, liksom toleransen och det öppna samhället alltid hotas eftersom det saknar skydd mot intolerans och antidemokratiska handlingar. Både SD och Trump bygger sin politik just på intolerans att utmaningar och sabotage riktade mot den demokratiska processen. Det krävs kunskap, intresse, engagemang och förståelse för komplexitet för att värna demokratin som är oerhört bräcklig. Framgångarna för partier och politiker som Trump och SD är  tydliga tecken på krisen för demokratin och hoten mot det öppna samhället.

Var för sig skulle dessa karaktäristika enligt tidningen vara direkt diskvalificerande; sammantagna representerar de en akut fara. En Trump i Vita huset skulle kort sagt vara ”farlig för nationen och för världen”. Washington Post är inte ensamt om att ha kommit till denna slutsats. Men det skarpa ordvalet är anmärkningsvärt liksom tidpunkten för ledaren. Det normala ett valår är att dagstidningarna väntar med sina rekommendationer till senare under hösten. Men detta är inget normalt år. För att förstå det unika hot som Trump utgör måste man ha klart för sig vem han är och vad som format honom.

Lika viktigt är det att förstå kulturen som öppnar upp möjligheter för honom och andra, liknande politiker att få makt och inflytande. Det är inte Trump eller Åkesson som är problemet egentligen. Det har alltid funnits människor med förvridna uppfattningar som hungrar efter makt. Problemet finns i samhället och kulturen, bland medborgarna som av olika anledningar kan tänka sig att rösta på dessa postmoderna politiker, vilka antingen vill "röra om i grytan" eller förförs av "sanningarna" som politikerna presenterar. Kunskapens status och vetenskapens inflytande i samhället spelar roll och får effekter. När kunskapen inte är i centrum är det något annat som är det (pengar, rädsla, drömmar) och då kommer kunskapen att få stryka på foten. Kunskapen kräver också mångas engagemang för att hållas levande. Vetandet i ett samhälle, liksom demokratin är aldrig starkare än medborgarnas samlade engagemang. Därför spelar det en avgörande roll vilken kunskapssyn man har och hur man ser på lärande och skolas status.Kulturen är en helhet. Allt och alla hänger ihop. Samhället uppstår mellan och är resultatet av alla tankar, handlingar och händelser.

De flesta vet vid det här laget att Trump är vd för ett fastighetsbolag som bär hans namn och att han är välbärgad (om än inte så rik som han påstår). Mindre känt är vilka som varit hans förebilder och främsta inspiratörer. Tre personer sticker ut, alla auktoritära män.

Vad ser man upp till, vem är ens förebild? Det avgör så klart inte, men påverkar, hur man tänger och agerar. Normer skapas på det sättet. Normalitet är ett resultat av människors samlade idealiseringar. Därför spelar det roll vad man önskar och längtar efter. Inte så mycket vad man säger, utan vad man verkligen idealiserar spelar roll. Så är det med kultur, den handlar inte om vad man försöker ge skev av utan om den man verkligen gör och tänker. För att veta vad som kan hända om SD eller Trump får makten räcker det alltså inte att bara lyssna på vad de säger eller läsa partiprogrammet. Det krävs en mer ingående analys och kritiskt tänkande för att förstå vilka risker vi har att göra med. Så, hur ser Trumps ideal ut?

Mest betydelsefull är fadern Fred Trump, från vilken han inte bara ärvde en förmögenhet utan också en hel livsfilosofi präglad av materialism, manipulationer och fördomar gentemot minoriteter. För pappan var det allt överskuggande att nå framgång i arbetslivet, och för att maximera vinsten och vinna nya kontrakt tänjde han reglerna till det yttersta och agerade hänsynslöst mot konkurrenterna.

Faderns fejder med politiker och ständiga manövrer för att skaffa sig favörer på skattebetalarnas bekostnad för tankarna till Thomas Hobbes beskrivning av naturtillståndet som ett ”allas krig mot alla” – livet är en ständig strid där djungelns lag råder och där bara en sak räknas: att vinna. Det var en åskådning som övertogs av sonen och som förstärktes när denne som oregerlig 12-åring flyttades till en militärakademi i norra New York. Skolan var helmanlig, strikt hierarkisk och präglad av mobbning och fysiskt våld utövat av både studenter och lärare.

Homogena miljöer, hierarki och våld som riktar sig mot meningsfränder och de som inte ser ut som vi. Känns tankegången igen? Lögner om massinvandring och en dröm om ett Sverige bebott av etniska svenskar. SD har ändrat i sitt partiprogram, men för bara några år sedan stod där tydligt att mångfalden skulle värnas genom att hålla grupper av människor åtskilda. Vi mot dem och hårda tag mot brottslingar, särskilt om de är flyktingar. Åkesson och Trump är samma andas barn och de hämtar stöd från samma typ av människor. Kunskap och bildning är ingen garanti för något, men den som förstår kultur och har lärt sig hantera komplexitet, den som verkligen vill veta, kommer att få svårt att inom sig härbärgera alla lögner och motsägelser som Trump och SD sprider på olika sätt och i olika forum. Den som vet hur bräcklig demokratin och det öppna samhället är, men ändå vill värna dessa humana värden, inser vilka risker det innebär att rösta på populistiska politiker.

I denna auktoritära miljö fann unge Trump en ny mentor, en sergeant och krigsveteran vid namn Theodore Dobias, som var än mer krävande än fadern. Dobias tränade skolans basebollag och hade inget förbarmande med dem som inte höll måttet eller gav intryck av att inte helt instämma i hans credo om att vinsten betydde allt. Trump var en av dem som periodvis utsattes för tränarens raseri. Pojkar som inte stod ut med behandlingen rymde, men Trump drog fördel av att vara duktig med basebollträet och kom att identifiera sig med den tuffe coachen.

En minst lika viktig inspiratör för Trump är Roy Cohn, som föddes i New York och redan i 20-årsåldern tog en juristexamen vid Columbia. Cohn inledde sin karriär under kalla kriget och var som åklagare med om att väcka åtal mot misstänkta kommunister i den federala förvaltningen. Därefter spelade han en ledande roll i rättegången mot Julius och Ethel Rosenberg, vilka dömdes till döden för spioneri 1951. Cohn uppmärksammades av FBI-chefen J. Edgar Hoover som rekommenderade honom till den tidens främste kommunistjägare, senator Joe McCarthy. Cohn anställdes som McCarthys chefsjurist och innehade posten ända fram till den bullrige senatorns fall i mitten av 50-talet.

Trump och Cohn träffades första gången 1973, då Cohn var en inflytelserik och fruktad New York-advokat med mängder av klienter bland stadens mäktiga politiker, affärsmän och maffiabossar. Trump berättade att justitiedepartementet hade stämt honom och fadern eftersom de vägrade hyra ut bostäder till svarta. Cohns råd var att ta målet till domstol och stämma departementet på den nätta summan av 100 miljoner dollar. Så skedde, och under processen visade Cohn prov på sin hänsynslöshet och totala likgiltighet för hyfs och konventioner. Målet gjordes efter flera års förhandlingar upp i godo, men utan att far och son Trump erkände att de hade agerat felaktigt.

Det är svårt att finna en mer osympatisk person i amerikansk efterkrigshistoria än Roy Cohn. Från 1973 fram till sin död 1986 var han Donald Trumps advokat, mentor och rådgivare i såväl personliga som affärsmässiga frågor. Cohns kontakter, brutala stil och oförsonlighet mot rivaler passade Trump som hand i handske. Cohn var både jude och homosexuell, men det hindrade honom inte från att när det passade göra grova antisemitiska och homofoba uttalanden. Trump uppskattade särskilt Cohns lojalitet och har tagit efter dennes motto, som på engelska lyder: ”Always attack, never apologize”. Den maximen har vi sett Trump praktisera åtskilliga gånger under årets valrörelse. Att erkänna fel eller brister vore att visa svaghet och ge motståndarna rätt, vilket är otänkbart för Trump.

Jan Sjunnesson attackerade och har inte bett om ursäkt för sin lögn om mig. Och hur går hem, brukar man säga. Järnrörsskandaler, uteslutningar och samröre med kända nazister rinner av SD som en gås. Doland Trump säger att han skulle kunna skjuta människor på femte avenyn i New York utan att det skulle påverka hans popularitet. Det säger något om vad det för krafter som denna typ av politiker hämtar stöd från och ger makt åt. Inget gott kan komma ur en politik som vilar på sådan kunskapsfientlig, fördomsfull och även motsägelsefull grund. Att Alliansen ens funderar på att samarbeta med SD visar hur korrumperande makten är. Det ger dessutom legitimitet åt SD, deras politik och den människosyn som partiet utgår från.

Det säger åtskilligt om Trump att han under så lång tid, och särskilt under perioden då han etablerade sig som fastighetsmagnat, hade Cohn som sin närmaste vän och förtrogne. När de inte träffades talade de med varandra flera gånger på telefon varje dag. Sommaren 1986, då det blev känt att Cohn var döende i aids, bröt Trump förbindelsen med honom och bytte juridiskt biträde. Kort innan Cohn avled kom beskedet att han hade avstängts som advokat på grund av ett oetiskt, oprofessionellt och ”särskilt klandervärt” beteende.

Partiledningen hos SD är etniskt, åldersmässigt och ur könshänseende mycket homogen. Det är en liten grupp män som känt varandra länge som syns och hörs. De har valt en annan framtoning än Donald Trump, men i grund och botten är de samma skrot och korn. Läser till exempel om de som finns bakom, de som anställs och som gör grovjobbet. Ingen vacker läsning.

Återkommer inom kort med fler tankar, i en del två.