Varför är undervisning inte mer meriterande?

Än en gång bekräftas det för mig att jag tänker bäst när jag är på konferens och lyssnar på kloka människor som talar. När jag får möjlighet att sitta i publiken och bara lyssna och låta tankarna röra sig fritt händer något. Jag är närvarande men tänker mer med den som talar och det som sägs än om och på innehållet i presentationerna. Avbryts jag av frågor eller om det ska bikupas får jag panik, för då känner jag mig instängd, styrd och kontrollerad. Det fixar jag inte. Denna bloggpost skissade jag på under dagens första Key Note, (med Ruth Graham från England, som talade utifrån rubriken: Recognicing and rewarding teaching achievement). Konferensen hålls på Chalmers Lindholmen och är den 6:e Utvecklingskonferensen för Sveriges ingenjörsutbildningar. Temat för året är: Hållbar ingenjörsutbildning -- kvalitet och långsiktighet; med andra ord känner jag mig som en katt bland hermelinerna, det vill säga: Jag stortrivs) och renskriver nu i rasten mellan två parallellsessioner.

Anförandet som jag lyssnat på och tänker med handlade om undervisning, närmare bestämt om betydelsen av och synen på undervisningserfarenhet vid befordring till professor. När saken undersöks bland olika personalkategorier på olika universitet i världen visar det sig att det i princip bara är representanter för ledningen som säger att undervisning borde vara mer belönande och viktigt när akademisk kompetens ska bedömas. Forskare tycker inte det och inte ens lärare är entydigt för att undervisning ska väga tyngre än det gör vid befordring i den akademiska världen.

Varför är det så? Kanske för att det inte räcker att undervisa och handleda för att det ska anses meriterande; kanske för att man inte får vara lika fri i undervisningen som man kan och får samt förväntas vara i forskningen? För att accepteras som lärare måste man underordna sig pedagogiska forskare och pedagogiska regler, för att inte tala om den administrativa bördan och den allt mer styrda formalia som omgärdar undervisning idag, som ett led i kvalitetsarbetet (vilket jag ser som ett fundamentalt feltänk). Det räcker inte att undervisa och skaffa sig undervisningserfarenhet, som lärare är man bakbunden och betraktas som underordnad i relation till olika experter på området, vilka alltid antas veta bättre.

Varför betraktas inte pedagogik som ett forskningsämne bland andra, och undervisning som en praktisk aspekt av samma kunskapsutveckling som forskningen. Varför belönas inte erfarenhet, bara formella aspekter och kurser i pedagogik? Om lärares erfarenhet belönades och om lärare sågs som en integrerad aspekt av akademikeridentiteten och en självklar del av arbetsbeskrivningen för all undervisande och forskande personal på högskolan tror jag vi skulle få se en helt annat intresse för och utveckling på lärarområdet. Så länge man inte litar på lärarna kommer undervisning aldrig att uppfattas som högstatus; det spelar ingen roll hur mycket mer lärare får i lön eller hur mycket man talar om behovet av att undervisning blir meriterande. Prestige är inget man kan tvinga fram, den växer underifrån och mellan, ur ansvaret, självständigheten och tilliten till lärarprofessionen.

Jag vill se en kunskaps- och kompetensfokuserad utveckling inom läraryrket. Innehållet och det som händer i klassrummet, i mötet mellan lärare och elev/student, måste uppvärderas. Och det formella; planerandet, styrningen, kontroll och mätande, måste hållas på ett minimum. Om lärande och undervisning placeras mer i centrum av verksamheten behöver undervisning inte uppvärderas, då ökar intresset, betydelsen och värdet av verksamheten, så att säga av sig själv. Forskning och undervisning måste integreras och betraktas som två sidor av samma sak, inte som två olika saker. På högskolan ska lärare forska och forskare undervisa; om det var så arbetsbeskrivningen såg ut och arbetet planerades skulle det gynna både forskningen, undervisningen och kunskapsutvecklingen; och det skulle göra det möjligt för fler att faktiskt forska eftersom befintliga medel skulle spridas på fler. Det skulle höja prestigen på undervisning samtidigt som det skulle gynna både forskningen och spridningen av kunskap i samhället.

Lärare är något annat än pedagog. Och pedagogikforskare är inte SJÄLVKLART bättre lärare än lärare i andra ämnen. I mötet med studenter är alla lärare (även pedagogerna) utlämnande till sig själva och dem de interagerar med, och den erfarenheten och kompetensen är vad undervisning handlar om. Kunskap om lärande är viktigt, men inte viktigare än andra kunskaper och absolut inte en garanti för kvalitet i undervisningen. Jag tror det är här skon klämmer, så länge pedagogerna anses vara självklara experter på undervisning och så länge man kan välja att bara forska kommer undervisning att förknippas med lägre status. 

Tänk om det fanns en fristående forskningsdisciplin som forskade om forskning (vilket det faktiskt gör, slår det mig, det finns en sådan disciplin: Vetenskapsteori. Fast det är ett ämne bland andra och har ingen särställning i akademin) och som hade monopol på forskningsmetodik. Tänk om företrädare från den disciplinen kunde uttala sig om och få makt över forskningen även i andra discipliner, om forskning blev en standardiserad och genomreglerat och strikt (i utförandet, själva praktiken) kontrollerad verksamhet är det inte självklart att forskning haft samma meritvärde som idag. 

Som forskare och i forskningen är man fri och får själv ta fullt ansvar för vad man gör. Som forskare arbetar man självständigt, om än tillsammans med andra, och kan agera autonomt. Det är detta man söker, det är detta som ger prestige och gör forskning till en så eftertraktad verksamhet, tror jag. Om undervisning betraktades på samma sätt, om lärare hade samma frihet och kunde fokusera helt och hållet på utförandet, innehållet och bedömningen av elevernas/stundernas resultat, utan en massa administrativa krav och pedagogikexperter som lägger sig i, är jag övertygad om att undervisning skulle bli lika prestigefyllt och eftertraktat som forskning.

Så länge vi inte litar på lärarna kommer yrket aldrig att bli ett högstatusyrke.