Sanning, makt och hållbarhet 2

Tar tag i understreckaren om det växande föraktet för fakta, av Martin Gustafsson (Professor i filosofi vid Åbo Akademi), igen. Utgångspunkten för reflektionen är en nyutkommen bok om alternativa fakta.

Sådana frågor är centrala i en ny bok av Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet: ”Alternativa fakta. Om kunskapen och dess fiender” (Fri Tanke Förlag). På ledig prosa tar hon upp grundläggande men ofta förbisedda kunskapsteoretiska distinktioner: skillnaden mellan att ha en övertygelse som bara råkar vara sann och att ha genuin kunskap, skillnaden mellan åsikter och fakta, skillnaden mellan teori och lös spekulation, och så vidare. Hon klarlägger klassiska men ack så förrädiska felslut och vilseledande argumentations­former, och diskuterar hur sanning och kunskap är oundgängliga vapen mot totalitära tänkesätt.

Idag finns allt mer sällan tid att tänka. Tystnad och overksamhet uppfattas som slöseri med tid och utrymmet mellan de intensiva topparna betraktas som meningslösa transportsträckor. Kulturen präglas av ett rastlöst sökande efter kickar. Med den smarta och uppkopplade mobilen i sin hand behöver ingen ha tråkigt och allt fler väljer allt oftare att ta vara på chanserna till förströelse. De unga som växer upp idag har i princip aldrig tråkigt, fast frågan är hur roligt de faktiskt har. Jag oroas över riskerna med detta, och det är en risk att ta på största allvar. Den som ständigt behöver förströelse och kräver intensitet i vardagen kommer att få svårt att klara av en högre utbildning som handlar om att konsumera stora mängder text i jakten på en diffus och aldrig garanterad belöning längre fram, ofta långt senare. Insatserna jag gjorde under 1990-talet bär fortfarande frukt och för varje år som går och i takt med att jag glömmer framträder guldkornen allt tydligare ur mängden text som jag brottades med, ofta utan att förstå någonting av vad jag läste. Dagens studenter är mycket mer otåliga och val veta vad de ska läsa, vad som är viktigt och varför de ska läsa just de texter som kursen bygger på. Det oroar mig av två skäl, dels för att kraven som ställs visar på bristande förståelse för kunskap och bildning, dels eftersom de litar blint på oss lärare (samtidigt som respekten för akademiska titlar är obefintlig). Många studenter idag kritiserar olika saker relaterade till utbildningen, men deras kritiska medvetenhet och förmåga till analys och argumentation är dåligt utvecklad. Åsikter och övertygelser blandas med fakta och känslor på ett sätt som gör det hopplöst svårt för oss lärare att bemöta det som sägs och försvara unikt akademiska värden som kräver förståelse, tålamod och hårt eget arbete. Att en bok är tråkig eller att man inte förstår varför man ska läsa vetenskapsteori när man utbildar sig till mäklarekonom är inte hållbara argument för relevant kritik, det är åsikter och utryck för känslor. Med det köp-sälj-tänk och den kund-utförare-relation som dagens högre utbildning bygger på hamnar vetenskapligheten i skymundan och betraktas av förfärande många som en åsikt bland andra eller som alternativa fakta som man kan välja om man vill ta dem till sig.

Till de mest intressanta avsnitten i boken hör hennes angrepp på idén om kritiskt tänkande som en ”generisk förmåga” som egentligen inte kräver specifika faktakunskaper – en idé som hon menar haft skadliga konsekvenser för svensk skolundervisning.

Här kan jag bara hålla med. Det krävs gedigna insikter om basala kunskaper för att kunna tillägna sig ett verkligt kritiskt förhållningssätt, det är en förmåga som är SAMMANFLÄTAD med kunskapen. Den synen på pedagogik riskerar leda till att skillnaden mellan lufta kritik och att vara kritisk går förlorad. När man ska opponera på en uppsatt uttrycker man aldrig åsikter eller talar om vad som är rätt eller fel; som lärare rättar jag aldrig texter som lämnas in, jag bedömer dem. Kritisk medvetenhet förutsätter en bred kunskapsbas och att man står på en GEDIGEN grund av fakta, sedan kan man börja idka kritik, vilket handlar om att ställa olika kunskaper i relation till varandra. Källkritik handlar inte bara om att kolla varifrån uppgifterna hämtas utan minst lika mycket, om inte mer, om att jämföra olika uttalanden med varandra och om att analysera argumenten och underlaget som uttalandena bygger på. Skolan riskerar att spänna vagnen framför hästen, och jag förstår studenterna som inte förstår vad jag menar. Det är svårt att både ta igen förlorad kunskap och samtidigt lyssna uppmärksamt på vad vi högskolelärare säger, och dessutom konsumera mer text än man någonsin tidigare gjort i livet. Jag förstår att det är lättare att skylla på lärarna och försöka förhandla om betygen, särskilt som kravet på genomströmning underminerar lärarnas auktoritet och försvagar försvaret mot kunskapens förflackning.

Man kan inte göra allt i en bok, och Wikforss avgränsar sig explicit till frågor där hon anser sig ha något att bidra med som filosof. Men jag slås ändå av att de rekommendationer på ”Vad vi kan göra” som hon sammanfattningsvis ger mot slutet av boken alla riktar sig till läsarna som ­individer. Rekommendationerna handlar om vad vi som enskilda kan göra i vår verksamhet som privatpersoner, journalister och forskare: vi ska söka information från olika källor, vi ska ta expertis på allvar, träna på att undvika tankefällor, och så vidare.

Jag reagerar också. Kunskap är inte ett soloprojekt utan ett kollektivt sökande efter bättre vetande och mer användbara insikter. Det är i mötet mellan som kunskapen växer och är man ensam förlorar kunskapen sitt värde; på det sättet är den lite som pengar. På en öde ö i ensamhet är en rik man lika maktlös som en fattig. Allt som görs och sägs samt det man vet är alltid relaterat till ett sammantag och det är sammanhanget som avgör vad som är vad och vilket värde det ska ha, aldrig enskilda. Ett allvarligt samhällsproblem som går att koppla till många problematiska företeelser i dagens samhälle är den växande narcissismen som gör att allt fler riktar allt mer uppmärksamhet mot sig själva. Kommer man till högskolan med inställningen: What's in it for me? är man inte rustad för högre studier och kommer man inte att lyckas. Kunskap är liksom samhällets långsiktiga hållbarhet gemensamma angelägenheter.

Idéerna om vad vi kan göra som politiskt aktiva gemenskaper är betydligt färre. Själv misstänker jag dock att det är på det gemensamma, politiska planet som saker och ting måste hända om det ska bli en verklig förändring. 

Låt mig ge ett exempel. Under de senaste åren har det förts en intensiv debatt om hur nätets stora aktörer genom sofistikerade algoritmer skapat filterbubblor som gör att vår nyhetskonsumtion främst tjänar till att förstärka de uppfattningar vi redan har, snarare än att utsätta oss för prövning och kritik. Wikforss beskriver problemet, men föreslår egentligen ingen lösning. Hon hoppas på att de stora nätaktörerna ska börja använda algoritmer som prioriterar trovärdiga källor, och nämner att Facebook har ”lovat att åtgärda problemen”. 

Men den som vet hur Facebook fungerar inser att detta löfte kommer att förbli tomma ord. Facebook är inte i första hand ett ”socialt medium”, utan en sinnrikt konstruerad övervakningsmaskin för riktad marknadsföring. Det är själva affärsidén, och företaget kommer därför att motsätta sig varje försök att på allvar spräcka de filterbubblor som övervakningsmaskinen blåser upp. Samma sak gäller de andra nätjättarna. Vad som behövs är tuffa politiska åtgärder: främst genom att vi inför en restriktiv lagstiftning vad gäller affärsmodellens tillämpning, men också genom att vi aggressivt bryter upp jättarnas monopol.

Instämmer i detta; och tuffa politiska åtgärder kräver att demokratin fungerar, vilket förutsätter att medborgarna har gedigna kunskaper och förstår att politikerna aldrig blir bättre och mer handlingskraftiga än vi som kollektiv låter dem bli. Om vi ser mer till oss själva och vårt eget bästa, än till samhällets och det gemensammas bäst, kommer politiken att utvecklas i just den inrikting som den idag utvecklas i. Facebook och Google är privata FÖRETAG och vi som nyttjar deras tjänster är KUNDER. Vår makt må vara stor, men om vi inte förstår och förhåller oss till företagens affärsidé kommer ingen fröändring någonsin att kunna komma till stånd, särskilt inte om vi agerar som individer och inte som ett kollektiv, som en grupp med gemensamma intressen.

Det finns en risk för att vi i Trump-erans tid, i en legitim strävan att hävda veten­skapens och expertisens betydelse och auktoritet, inte erkänner att många vetenskapsmän och experter bidrar till utvecklingen av system som manipulerar oss medborgare på ett djupt problematiskt sätt – algoritmer som appliceras på de data vi hela tiden lämnar ifrån oss när vi använder smarta telefoner, kontokort och datorer. Sådana ogenomskådliga algoritmer får en allt större betydelse i alla möjliga sammanhang. Situationen och farorna är väl beskrivna i Cathy O’Neils ögonöppnare, ”Weapons of math destruction: How big data increases inequality and threatens democracy” (Crown).

I ett samhälle där kritisk analys (miss)uppfattas som kritik (analyser måste vara kritiska för att vara vetenskapliga medan kritik är en känsla, en åsikt) är det omöjligt att bedriva forskning med kunskap som mål. Och i ett samhälle där forskningens värde räknas i kronor och ören blir det än svårare. Lägg därtill bildningens förfall och ett växande kollektivt bristande tålamod; allt till mig, nu. På en sådan grund kan inget hållbart samhälle byggas och ingen kunskap UTVECKLAS. Det är allvarligt och oroande. Jag tror vi alla behöver en kollektiv time-out, ett gemensamt moratorium; ett mellanrum med plats för samtal och tid att reflektera över frågan: Vad vill vi, och vart är vi på väg? På den typen av frågor finns inga givna svar, därför krävs kunskap och en väl utvecklad förmåga till kritisk analys.

Relaterat till detta är hur kognitionsvetenskap och ­beteendevetenskaplig forskning används för att styra våra beteenden, få våra barn att sitta alltmer absorberade vid sina skärmar, få oss att nätshoppa enligt marknads­aktörernas önskningar, och så vidare. I Wikforss bok ­beskrivs hur studier av mänsklig irrationalitet kan hjälpa oss få syn på våra egna ”kognitiva skevheter”. Men denna forskning används också för att utnyttja dessa skevheter. Om man följer pengarna inser man snart att syften av det senare slaget blir allt mer betydelsefulla i kognitions- och beteendevetenskapen idag, i och utanför universiteten.

Följer man pengarna finns en uppenbar risk att man hamnar på platser och kommer fram till svar man inte vill ha, det vet alla som sett TV-serien The Whire, och i ett samhälle som är så pass beroende av tillväxt som våra samhällen är idag är det svårt att beröva kritisk forskning; den kommer oundvikligen och förfärande enkelt och ofta att förväxlas med kritik av samhällets själva fundament, vilket får finansiärerna att dra öronen åt sig. Har vi månne byggt in oss i ett system som skadar oss alla. Vi får som sagt den kunskap vi förtjänar, inte den kunskap vi vill ha. Det finns inga genvägar till sanning, och om makten inte kan eller får granskas kritiskt kan ingen hållbart samhälle utvecklas.