Manliga genier och bestämdhetens pris

Känslan av att man måste ha en bestämd åsikt i snart sagt alla frågor för att bli tagen på allvar blir allt tydligare, vilket tillsammans med det utbredda kravet att tydligt ta ställning i olika frågor, gör något med oss och vårt sätt att tänka och det påverkar hur vi ser på varandra och vad det innebär att vara människa. Om bara en kan ha rätt och om endast en åsikt kan stämma tvingas människor bevaka sin POSITION i förhållande till andra, snarare än relationen mellan. Och när bara en åsikt anses vara den rätta är risken stor att människor som är osäkra på sin position väljer att följa andra snarare än tänka själva. Det ligger ingen värdering i detta, för det så människor fungerar.

Ännu en fråga av karaktären hönan och ägget; vad beror på vad? Att jag tänker på detta just nu har med den enormt fascinerande kampanjen (och dess spin-off kampanjer) #Metoo att göra. Plötsligt händer det, liksom. Som det verkar blåser det inte över. Så många kvinnor har utsatts så ofta och har väntat så länge på att det äntligen ska hända något. Och när stenen väl sattes i rullning går den inte att stoppa. Kvinnor har länge setts som ett särintresse som visserligen är viktigt, men det finns (eller fanns) alltid viktigare problem att ta tag i först. Nu visar det sig och blir uppenbart för alla att mänskligheten till hälften faktiskt består av kvinnor. Naturligtvis kommer rörelsen som satts igång och fått fart inte att stanna nu. Varför skulle kvinnorna backa nu, när deras erfarenheter plötsligt tas på allvar? Särskilt inte som det finns VÄLDIGT många män där ute, mig själv inkluderad, som tänker och känner: ÄNTLIGEN.

Äntligen riktas fokus mot männen med makt som genom åren kunnat utnyttjat sitt inflytande för att tilltvinga sig sex utan att någon reagerat och tagit problemet på allvar; men jag hoppas och tror att det inte stannar där utan att patriarkatet och mäns makt över kvinnor rent generellt kommer att utmanas på samma sätt. Nästa gång frågan om kvinnorepresentationen i företagsstyrelserna kommer på tal hoppas jag att frågan inte lättvindigt kommer att kunna viftas undan med att man inte hittar kompetenta kvinnor. Jag vill tro att #Metoo är början på en omvandling av samhället, kulturen, relationerna mellan människor och synen på kunskap. Jag hoppas att vi äntligen kan komma att lyssna mer på VAD som sägs och mindre på VEM som talar. I ett samhälle där positioner är viktigare än relationer kommer den med makt och anseende att kunna agera precis på det sätt som vissa män agerat under alla år och utan att det fått några konsekvenser. De underordnade har alltid haft möjlighet att göra sin röst hörd, men om det som sagts har utgjort ett hot mot rådande ordning är det ingen som har lyssnat. Förhoppningvis kan det bli ändring på det nu.

Det är viktigt att ta ställning, ingen tvekan om det. Och i många frågor finns inte utrymme för tvekan, det finns bara ett enda giltigt och rimligt svar. Samtidigt tvingar detta sätt att tänka och se på kunskap fram en dikotomi där alla uttryck för tvekan betraktas med misstänksamhet: Hur tänker du? Svara, antingen eller, och du får bara välja en och ett. Nyanser och komplexitet försvinner, liksom förståelsen för dessa kvaliteter. Allt och alla hänger ihop. Kulturen är en dynamisk helhet. Det går visserligen att peka ut rötäggen, (och männen som i kraft av sin makt kunnat utsatta kvinnor för övergrepp får stå sitt kast; jag tycker inte synd om dem) men vi är alla, män som kvinnor, del i att det varit som det var och ska förändringen faktiskt bli varaktig räcker det inte att slå sig till ro med att männen granskas och oegentligheter straffas, det krävs mer än så för att #Metoo inte ska bli en storm som blåser över utan att någon varaktig förändring kommer till stånd. Det handlar nämligen inte bara om männen, det handlar om kulturen som växer fram mellan oss alla.

Frågan man behöver ställa sig och vad det handlar om är följande: Är det manliga geniets dagar räknade? Är det äntligen dags att göra upp med och överge myten om excellens? Människa, med allt vad det innebär, blir man tillsammans med andra. Det är ett närmast omänskligt krav att ställa på en enskild att hantera upphöjdheten som genikulten innebär. Männen som nu hängs ut i medierna är lika mycket offer som kvinnorna de utsatt för övergrepp. Inte så att det är synd om dem, självklart har alla ett ansvar för vad de gör och får ta konsekvenserna av sitt handlande. Fast utan den upphöjda positionen och övrigas idealisering av deras person, utan tron på individens autonomi och enskidas förmåga, hade männen aldrig blivit upphöjda och okränkbara. Ingen människor förtjänar att bli så upphöjd och idealiserad som individer tenderar att bli i vår kultur. Hur mycket man än önskar att det var och fungerade så är människan och mänskliga framsteg aldrig soloprestationer. Ingen människa är en ö och vi står alla på tidigare generationers axlar och bygger tillsammans vidare på andras arbeten. Ingen förtjänar att skiljas ut och höjas upp på det sättet som genierna, vilka nu ifrågasätts, kommit i åtnjutande av. #Metoo visar oss hur bräckliga vi människor är och hur lätt vi har att ta oss vatten över huvudet. Jag tycker det är den viktigaste lärdomen av det som händer, och för att det inte ska bli en stod som blåser över är detta något vi måste reflektera över.

Genialitet och ödmjukhet är två egenskaper som kräver en väl utvecklad, kollektiv förmåga att hantera komplexitet för att kunna förenas. I den dikotoma, ojämlika värld vi så länge levt i har man fått välja: antingen genialitet eller ödmjukhet. Och så har det gått som det gått. Den som betraktats som det ena har inte uppfattats som det andra. Det manliga geniet har levt, verkar och fått fritt spelrum för sina lustar i den skugga som genialitetens glans skapat åt honom.

Kanske ska vi sluta satsa på excellens och börja premiera helt vanliga, plikttrogna, strävsamma och pålitliga, vänliga människor istället, överallt. Kravet på bestämdhet och säkerhet har ett pris och det är inte bara bovarna som får betala, vi får alla leva med konsekvenserna. Och är det något som #Metoo visar är det att genikulten och samhället där den levandehålls inte rymmer några vinnare, alla förlorar mer eller mindre. Lärdomen jag menar att vi borde dra är att samverkan är viktigare att värna och fokusera på än enskildas excellens. Det gäller överallt. Ett jämlikt samhälle bygger på relationer, inte på positioner, och en förutsättning för det är att den kollektiva förmågan att förstå och hantera mångfald och komplexitet är väl utvecklad. Ett jämlikt samhälle är ett hållbart samhälle.