Satsa på forskare, eller på forskning?

Har följt debatten om forskningsfinansiering och relevansen i storsatsningar på en liten elit av forskare, vilken nu avslutats i och med att Göran Arnqvist skrivit en slutreplik. Han skriver:

I min artikel om svensk forskningsfinansiering påpekar jag att våra forskningsfinansiärers verksamhet i ett viktigt avseende inte är evidensbaserad: det saknas vetenskapligt stöd för den satsning på ”elitforskare” och ”starka forskningsmiljöer” vi sett växa i omfattning de senaste 15 åren. Den tillgängliga forskningen visar i stället att den klokaste fördelningen av forskningsresurser är att stödja fler forskare och forskargrupper.

Menar man allvar med evidensbasering och faktiskt tycker det är viktigt att forskningsförankra alla beslut som tas är det avgörande att ALLA beslut faktiskt bygger på bästa möjliga och tillgängliga kunskap; det går inte att välja och vraka i forskningen och bara plocka de delar som passar ens övertygelse. Och särskilt viktigt är det så klart att forskningsfinanisieringspolitiken bygger på tillgänglig forskning, annars är det ju inte forskning man finansierar utan en känslomässigt grundad idé om vad som främjar kunskapsutveckling. Jag är dock inte det minsta förvånad över att det blir så här, för det är så människor fungerar. Det är HOPPLÖST svårt att skilja intellekt och känsla åt, de interfererar hela tiden.

Min artikel har föranlett repliker från Mats Ulfendahl, professor vid Karolinska institutet, och Sven Stafström, generaldirektör för Vetenskapsrådet (VR). 

Jag påpekade i min artikel att det samlade internationella forskarsamhället hyser en stark skepsis mot denna typ av satsningar, en uppfattning som även delas av Mats Ulfendahl. Medan jag konstaterar att forskarsamhällets kritik har gott stöd i den empiriska forskning som finns, hävdar Mats Ulfendahl att det trots detta är rätt och nödvändigt att de mest framstående forskarna ges mer stöd. Det egentliga skälet till hans ståndpunkt är en rädsla för att vi i Sverige ska ”ödsla bort våra förmågor”, utan att närmare klargöra precis vad som menas med detta.

När beslut väl tagits har den som tagit beslutet allt att förlora på att det kritiseras, och när det inte finns evidens att luta sig mot byggs försvaret på känslor, vilket blir tydligt i Ulfendahls svar som inte förnekar fakta men ändå försvarar nuvarande ordning (och givetvis sin egen position inom den). Hur vet man vilka som är de mest framstående forskarna, undrar jag? Det blir ett cirkelresonemang om man hävdar att de mest framstående forskarna är de forskare som lyckats inom nuvarande finansieringssystem. En parallell kan dras till ekonomin där det visat sig under en lång rad av år att de rika tenderar att bli rikare och att klyftorna ökar dramatiskt i samhället. Blir det rika rikare för att de är bättre än andra i någon objektiv mening, eller blir de rikare för att pengar och framgång leder till mer pengar och som gör det lättare att bli framgångsrik? Om måttet på framgång inom både ekonomin och akademin är pengar kanske det ser så ut, men om vi köper den typen av förklaringar behövs inga satsningar, då är det bara att räkna fram vem som är bäst: den som har mest pengar.

Jag delar självklart uppfattningen att de mest framstående forskarna ska ges mest stöd. Detta är ett naturligt och oundvikligt utfall även i ett system utan elitsatsningar, till exempel därför att framgångsrika forskare ofta stöds av flera olika finansiärer och samarbetar brett. Risken för att ”ödsla bort våra förmågor” framförs ofta i dessa sammanhang (se även nedan). Jag tolkar detta som att lovande eller framgångsrika forskare skulle välja att flytta utomlands eller helt upphöra med sin verksamhet om de inte erbjuds väldigt stora forskningsanslag.

Jag vet ingen som ifrågasätter meritokrati, någonstans, i något sammanhang. Det finns inga hållbara argument som talar mot att de bästa forskarna ska tilldels medel först; hur stora anslagen ska vara eller vem som ska få dem är dock alltid en öppen fråga. Storleken på anslagen måste naturligtvis alltid anpassas till typen av forskning och kunskapsmålet. Om forskare får mer medel än vad som är motiverat av forskningen skapas helt andra incitament att bedriva forskning än KUNSKAP. Och hur avgör man vem som är bäst? Genom att utgå från historiska data eller förhoppningar om insatser i framtiden? Är det kunskapen man vill åt finns inget annat sätt än att låta så många som möjligt få så goda chanser att forska som möjligt, och sedan utvärdera resultatet. Bara för att man lyckats betyder inte att man kommer att fortsätta lyckas; forskning är inte en tävling; varje projekt är unikt och att slentrianmässigt belöna historiska framgång (vare sig den gäller ansökningar eller citeringar) hindrar nytänkande och kreativitet i forskningen, som historiskt sett visat sig vara mer kunskapsutvecklande än spektakulära storsatsningar. Om det nu vore så att elitsatsningar faktiskt ledde till bättre FORSKNING är det en berättigad fråga varför KI figurerar i forskningsfusksammanhang. Forskar man för att få så mycket pengar som möjligt, eller används pengar för att bedriva bästa möjliga forskning? Är det kunskapen man faktiskt är ute efter fuskar man inte. Därför borde kunskapen och forskningen stå i fokus, inte pengarna och forskarna.

Denna rädsla saknar såvitt jag vet stöd i empirisk forskning. Internationella studier av de faktorer som avgör om framgångsrika forskare stannar i en viss akademisk miljö visar i stället att storleken på forskningsanslagen är relativt oviktigt, medan faktorer som akademisk frihet, kreativ akademisk forskningsmiljö, god infrastruktur, jämställdhet, tydliga karriärvägar och långsiktig stabilitet i verksamheten är långt viktigare. Det finns visst stöd för att flera faktorer av denna typ kan påverkas negativt, snarare än positivt, av elitsatsningar och dessa satsningar riskerar därför motverka sitt syfte. Elitsatsningar kan alltså leda till att vi ”ödslar bort våra förmågor”.

Detta vet vi, och det är uppenbart att om det faktiskt är KUNSKAPEN man vill ha är elitsatsningar inte rätt väg att gå. De enda som försvarar elitsatsningarna är de som idealiserar elitforskare och forskarna som lyckats i kampen om bidrag alltså; liksom i ekonomin där de rikaste är de som klagar mest på skatten. Meritokrati är svårt, men är det kunskap och kompetens man faktiskt vill ha finns inga genvägar eller enkla lösningar. Det som gör elitsatsningarna så problematiska är att de är lockande både för den som erhåller dem och den som står bakom dem; att sprida ut pengarna jämnt över forskarsamhället och främja långsiktighet; att skapa just den typen av forskningsmiljöer som forskning visat att forskare faktiskt trivs i och där det finns möjlighet att tänka högt och fritt utan att riskera något, är inte särskilt glamouröst för varken forskare eller finansiärer. Och det är som jag ser det själva poängen, för i en sådan miljö finns inget att hämta för framgångskåta fuskare som Paulo Macciarini och de som ville frottera sig med honom. Grundforskning och fasta anslag över tid är inte glamouröst, men historiskt sett är det där och på det sättet som mänsklighetens största vetenskapliga genombrott gjorts. Ingen vet på förhand vem som kommer att lyckas eller var kunskapen och framgången finns; visste man det vore det inte forskning man sysslade med.

Som representant för Sveriges i särklass viktigaste finansiär för grundforskning, redogör Sven Stafström förtjänstfullt för Vetenskapsrådets forskningsfinansiering. Han betonar att rådet själva använder en relativt liten del av sin samlade forskningsfinansiering för elitsatsningar. Det finns självklart en stor variation mellan svenska och Europeiska forskningsfinansiärer, från de som använder en väldigt liten del av sina anslag till elitsatsningar till de som nästan uteslutande ägnar sig åt denna typ av finansiering. Sven Stafström menar att det vore ett stort misstag att inte genomföra elitsatsningar. Som enda faktiska motivering för sin ståndpunkt anför även han en rädsla för att ”inte kunna behålla sina mest framstående forskare”. Som jag påpekat ovan saknar denna motivering såvitt jag vet empiriskt stöd och utgör därför, i mina ögon, inte en giltig motivering.

Denna eviga vurm för de kända, välbärgade och framgångsrika; att den finns i akademin också visar bara att människan inte är en maskin och att kunskap växer fram i dynamiken mellan känsla och intellekt. Så länge detta faktum förnekas ges känslan företräde framför intellektet, och kunskapen blir lidande. Inom humaniora görs det symptomatiskt nog inte genombrott; kunskapen är dessutom av en helt annan karaktär. Kunskap om kultur är svårt att evidensbasera, men är det sådan kunskap man behöver måste man acceptera detta och laga efter läge. Om argumenten för satsningarna på forskning i Sverige idag är känslomässiga, vilket svaren på Arnqvists debattartikel visar, är det allvarligt för det kommer att påverka nästa generation av forskare och utarma kunskapsutvecklingen framöver.

Jag vill avslutningsvis tydligt klargöra att jag naturligtvis inte ”jämställer alla forskare och all forskning” eller menar att det finns ett universellt ”lagom stort bidrag”. Forskning inom olika akademiska domäner har radikalt olika förutsättningar och vissa forskare är, av en rad olika skäl, mer framgångsrika än andra. Detta måste självklart avspeglas i de samlade anslag som forskare och forskargrupper erhåller för sin verksamhet.

Jag vänder mig mot ordet framgångsrik, för det kan inte vara ett relevant mått på forskningskompetens. Forskning är inte en tävling och kunskapsutvecklingen i världen drivs framåt lika mycket av resultaten som visar sig fungera och blir framgångsrika som av resultaten som visar vad som inte fungerar! Det är KUNSKAPEN som visar sig framgångsrik, inte enskilda forskare. Forskning är en kollektiv verksamhet; det finns inga autonoma genier. Fotbollen har sina fixstjärnor och hyllade målgörare, men även där finns ingen möjlighet att nå framgång helt på egen hand; utan ett lag som fungerar förvarar det egna målet och spelar fram bollen är det egalt hur bra Zlatan är på att lägga mål. För att bli framgångsrik måste man få chansen att visa det och tittar man bara på historiska insatser kommer man att missa många potentiella talanger som i rätt sammanhang kan blomma ut och göra storverk. Och väljer man att enbart satsa på de som redan visat sig framgångsrika skapas en forskarelit utan kontakt med resten av forskarvärden och samhället, vilket riskerar leda till arrogans (Vad fan får jag före det?) eller till att man tar helt orimliga risker (plaststrupar). Vad är det forskningen ska leda till: framgång för enskilda eller användbar kunskap för alla?

Men det främsta problemet med svensk forskningsfinansiering i dag är inte att det är för egalitärt – svensk forskning lider inte av att våra forskare har för likartade förutsättningar. Precis som Sven Stafström mycket riktigt påpekar är det främsta problemet att många mycket duktigare forskare saknar forskningsanslag. Andra kan, via elitsatsningar och stora anslag från många olika källor, förfoga över många 10-tals miljoner kronor per år. Jag konstaterar återigen att all evidens talar för att detta inte är en klok samlad finansieringsbild: det resulterar i en lägre nytta per investerad krona och det kan negativt påverka vår förmåga att behålla framstående forskare.

Det speglar bara den bild jag haft länge av att KUNSKAPENS värde i samhället har devalverats eller är indirekt. Det är inte primärt för kunskapsutvecklingens skull samhället satsar på forskning och utbildning, utan för ekonomins skull.

Det är oerhört viktigt att kritiskt granska de skäl som anförs för att motivera dagens elitsatsningar och att ställa dessa i relation till relevant empirisk forskning. Jag vidhåller att en evidensbaserad fördelningsmodell bör utgöra grunden för en klok forskningsfinansiering.

Är det kunskap man faktiskt vill ha håller det inte att politiker och finansiärer drömmer och hoppas samt lutar sig mot känsloargument. Ändå är det just detta man gör och just det sättet att tänka och agera man försvarar men ännu fler känsloargument. Så bygger man inte en kunskapsnation och på det sättet främjas inte demokratin och den långsiktiga hållbarheten. Forskning ska handla om kunskap, inte om något annat; bara så kan man skapa förutsättning för dedikerade forskare att söka ny och användbar kunskap.