Flerstegs- och kunskapsöverskridandepedagogik

Kanske skriver jag om något som redan finns och som andra tänkt mycket mer kring; det tror jag nog att jag gör, men jag skriver lika mycket för mig själv som för andra och har aldrig förstått poängen med att man inte skulle kunna få sätta sina tankar på pränt innan man kollat noga vad som redan sagts i frågan av andra. Det hämmar den intellektuella utvecklingen om experter tilldelas den makten. Ju fler som tänker och skriver desto bättre. Jag skriver snabbare än jag läser så i en värld där man måste ha koll på allt som skrivits av andra är jag en förlorare, och det är många som fungerar som jag. Därför skjuter jag här lite från höften och sätter ord på mina tankar. Om någon annan tänkt samma är det gott och väl, då ligger det något i det jag tänkt och slår jag in öppna dörrar är det enkelt för den som läser att stänga sidan och göra något annat istället. Jag hävdar inte att jag säger något nytt och revolutionerande.

Ett sätt att lägga upp föreläsningarna skulle kunna vara att ställa en svår fråga som relaterar till föreläsningens tema men som ligger på en högre nivå. Studenterna får fundera själva en kort stund och sedan skriva ner ett svar, som därefter diskuteras med en eller två studiekamrater. Efter en stunds diskuterande får studenterna reflektera på egen hand igen över det första svaret och eventuellt ändra det innan det presenteras för gruppen; innan läraren reflekterar dels över svaren, dels över den eventuella förändringen mellan det första och andra svaret, dels över egna reflektioner kring svaret på frågan. Låt säga att man lägger 15 minuter på övningen. Jag tror det är väl investerad tid, även om det handlar om aspekter som ligger utanför kursmålen.

Vill vi verkligen främja lärandet i landet är det viktigt att läraren kan och får föreläsa om ämnet mer på djupet och bredden än vad kursplanen anger. Den målsäkrade skolan är inte en kunskapsskola, det är en resultatfixerad skola där allt handlar om att finna den snabbaste vägen till facit. Det är en verklighetsfrämmande skola vars enda uppgift är att sortera människor. Kunskapsutveckling främjas inte av och handlar inte om att få svar, utan om att lära sig konstruera frågor som leder framåt och inse hur lite man vet. New Public Management tvingar både lärare och elever/studenter att följa regler och fokusera på mål. I en kunskapsskola handlar undervisningen om att lära sig ÖVERSKRIDA målen, tänja på gränserna och öva sig i att tänka nytt. New Public Management i skolan leder till efterfrågan på kompetens att att så snabbt och effektivt som möjligt upprepa redan kända fakta. Det är förödande för lusten att lära. Om undervisningen släpptes fri och lärarna kunde ta fler egna initiativ i klassrummet, om kvalitet sågs som något som skapas relationellt, inte som ett fastställt mål som ska säkras till varje pris, skulle undervisningen bli mer stimulerande både för läraren och för studenterna som kommer till föreläsningen och högskolan för att lära. 

Läraren måste kunna tala om mer än vad som kommer på tentan och det måste finnas utrymme för studenterna att själva gallra bland kunskaperna de får sig till livs. Ett kvalitetssäkrat upplägg främjar inte självständighet; självständig kan man bara bli om man tvingas välja väg på egen hand och själv måste ta ansvar för valen man gör. Om (hög)skolan ska kunna bli en levande plats måste det finnas utrymme för improvisation och vara högt i tak. Kunskapen och lärandet måste placeras i centrum, inte måluppfyllelse, ekonomi eller individen (utbildning handlar om det som händer mellan människor, inte om läraren eller eleven/studenten). Igår läste jag utvärderingar igen, och som vanligt får jag höra att jag ställer för höga krav, trots att jag inte underkänner fler än någon annan i lärarlaget. Jag ställer höga krav på studenterna, det är helt riktigt, men när jag rättar tentor är jag inte hård och hänsynslös. Studenterna vill ha PowerPoints och de vill att jag ska fokusera på det som står i boken: de vill att jag ska hjälpa dem klara tentan. Fast det är inte så jag ser på min uppgift som lärare på högskolan; det är inte så jag ser på högskolans uppgift. Det är dock inte studenternas fel, jag klagar inte på dem. New Public Management är boven i dramat, som får studenterna att tänka som systemet vill och gör dem resultatfokuserade. Studenter har i alla tider varit quo seekers och människan är till sin natur lat. Därför passar jag inte in in och uppfattas som ett problem, ett hinder på vägen mot den examen som systemet "lovat" studenterna och som högskolan tjänar pengar på att producera. Jag får indirekt kritik för att jag litar på studenternas förmåga att lära och för att jag sätter kunskapen och lärandet i centrum. Det gör mig ledsen och frustrerad och jag vet inte hur länge jag kommer att orka kämpa i motvind. Det som håller mig kvar är mailen från nöjda och tacksamma studenter och kontakten med gamla studenter som säger att jag inte ska ändra på mig, att jag ska fortsätta vara den lärare jag är. Tyvärr skriver dessa studenter sällan fritextkommentarer i utvärderingarna. Det gjorde inte jag heller som student. Jag litade på lärarna, lyssnade uppmärksamt, tog eget ansvar för mitt eget lärande. Visst varierade kvaliteten på kurserna jag gick och alla lärare var inte lika inspirerande att lyssna på, men jag var inte där för att bli underhållen, jag var där för kunskapens skull. Den som är självständig och söker sig till högskolan för att på egen hand bedriva STUDIER klagar inte, hen ställer frågor, engagerar sig i klassrummet, läser böckerna och ser till att få det hen behöver, vilket man som lärare bara har en vag aning om.

Problemet med detta sätt att se på och tänka kom undervisning är upplägget förutsätter att läraren får använda sin kompetens att BEDÖMA svaren. Tentor ska inte rättas, resultatet ska bedömas: bara så kan kunskapen placeras i fokus och utbildningen rikas mot bildning. Annars blir det svar och faktaöverföring. New Public Management handlar om att nå mätbara mål och MÄTBARHET blir därför viktigare än innehållet och kunskapskvaliteten. Resultatet står i fokus, statistiken och jämförbara nyckeltal, vilka relateras till ekonomi. Därför tas det om betydelsen av rättssäkerhet i examinationerna, vilket en tanke som inte är kompatibel med lärares bedömningskompetens. Kunskap är inte en vara som kan reklameras. I en kunskapsskola bedömer lärarna inte resultatet, utan elevernas och studenternas förmåga att ta till sig ny kunskap och tänka kritiskt. Ju mer det talas om rättssäkerhet, desto fler överklagandeärenden tvingas vi lärare hantera, vilket tar tid och energi från kunskapen och lärandet.

Talet om effektivisering av högre utbildning skrämmer mig för det leder till att bildningsperspektivet försvinner och påverkar kunskapen samt lärandet menligt: det vill säga studenternas egen förmåga att förstå kunskapsutvecklingens hur och varför. Allt mer fokus och uppmärksamhet riktas mot fakta, kontrollerbarhet, styrning, målfokus och genomströmning. Det talas dessutom allt mer och allt oftare om behovet av samläsning: av ekonomiska skäl samlas studenter ihop till stora grupper i stora salar. Och det tvingar i sin tur lärarna att anpassa undervisningen efter ekonomin, istället för efter kunskapen, som därmed utarmas. Det talas även om vikten av att läsa strategiskt, vilket innebär att många idag bara läser de kurser som behövs för att få sin examen; fast hur vet man vad man kan komma att behöva i en framtid som ingen idag vet någonting alls om?