Svenskt Näringsliv (och samhällets) moraliska kompass

Yta och sken; vem kan jag få andra att tro att jag är? Kanske har det alltid handlat om det, om att optimera sina möjligheter på andras bekostnad, utan att någon märker det. Ett spel. Kan inte säga att jag blir indignerad av Leif Östlings uttalande från igår. Hans svar på frågorna kring hans skatteupplägg på Malta: "Vad fan får jag för de pengarna?", upprör mig inte särskilt mycket. Pengar och makt korrumperar och påverkar människors sätt att se på världen och sin själva och, som man brukar säga, tillfället gör tjuven; även om Östlig och andra privilegierade ledare inte brutit mot någon lag. Det som upprör är att inte fler reagerar på systemet som sådant. Det anses mer upprörande att fattiga människor fuskar med socialbidrag än att rika underlåter att betala skatt. Det sparkas neråt och slickas uppåt. Därför kan han och sådana som han stå i TV med självgod min och tala om sin egen förträfflighet; för han vet att "alla" som får samma chans som han skulle göra exakt samma sak, att systemet som sådant, människosynen och den underliggande moralen (den verkliga moralen, det vill säga inte den moral som människor säger att de har, utan den moral som faktiskt praktiseras), inte kommer att ifrågasättas av någon på allvar. Gårdagens avslöjande är med andra ord inget avslöjande, utan en spegling av samhällets moraliska kompass. Så länge ledare som Östling väljs till ledare och idealiseras kommer problemen att finnas kvar. Det är samhällets syn på ledarskap som är problemet, inte att enskilda avslöjas som narcissistiska girigbukar. Nu vet vi vad det är för kompetens som eftersöks av valberedningarna till landets styrelser. Det kan vi göra något åt om vi nu faktiskt bryr oss på riktigt.

Vill man göra något åt saken finns ingen enkel lösning, ingen färdig plan. Den moraliska kompassen pekar liksom den kompass som orienterare använder alltid mot norr; mot det håll våra underliggande värderingar pekar. Egoismen och girigheten ligger djupt och döljs bara under ett tunt lager av kulturell fernissa. Det är inte vackert, men det är så vi människor fungerar. Vill vi på allvar göra något åt saken måste vi först acceptera detta och sedan lära känna oss själva bättre. Mer humaniora är ingen lösning, men där finns åtminstone den kunskap och kompetens som behövs för att lära känna människan och den kultur som formar oss och styr i vilken riktning den kollektiva moraliska kompassen pekar. Även i akademin finns liknande problem som de som avslöjades i TV igår. Så här skrev jag för något år sedan om egoism, konkurrens, ekonomisering och kvalitet. Den moraliska kompassen styrs av den samlade kraften i allas tankar och handlingar, inte av hur vi vill att det ska vara.

Egoismen vinner alltid över kunskapen eftersom egoism är en mänsklig och förkroppsligad egenskap medan kunskapen är ett kollektivt och dessutom svårbedömt resultat av vetenskapligt arbete. Detta är något jag lagt märke till och reflekterat över sedan jag gick på högstadiet. Kanske är det just här förklaringen till mitt livslånga intresse för kultur står att finna. Jag har hur som helst aldrig förstått varför även kloka människor (och ibland just kloka människor) har så lätt att falla i fällan att utgå från idealbilder om hur det borde vara istället för att acceptera människans natur, det vill säga förhålla sig både till problemen och förtjänsterna. Ska kunskapen verkligen kunna placeras i centrum krävs att man accepterar, förstår och skapar system för att hantera egoismen som alla har men som ytterst få vill kännas vid. Även akademiker söker trygghet, behöver mat på bordet och tak över huvudet. Ska konkurrens verkligen kunna leda till bättre kunskaper och högre kvalitet måste dessa behov tillgodoses först. Om alla som klarat disputationen, (och om det verkligen var ett kunskapens nålsöga, istället för som idag allt mer ett slags formalitet. I all välmening har vi idag ett system som garanterar doktoranden lön i fyra år, vilket är den tid en doktorandutbildning formellt tar, men vad händer sedan, när tiden är ute och avhandlingen kanske ändå inte riktigt lever upp till kunskapskraven … Som sagt, ingen är mer än människa, och människor är sammansatta) garanterades en tjänst och okej villkor, fast bara inte var, skulle man kunna tänka sig att man skapat ett system där kunskapen och kvaliteten står i centrum, men det är inte så det ser ut. Egoismen är ett slags urkraft och över den rår inte riktigt intellektet. Att borttränga det leder inte till bättre kunskaper, tvärtom.

Lägg därtill ekonomiseringen av akademin. Idag handlar forskning och utbildning inte om att förvalta pengarna som det allmänna ger till högskolan, utan allt mer om att växla upp dessa medel. Det handlar inte om att bedriva forskning och ge undervisning, i första hand, utan om att förmera kapital genom att tvinga forskare att lägga en ansenlig del av tiden som pengarna räcker till på att skriva ansökningar till större anslag som söks i konkurrens. Uppdrag söks också med ljus och lykta och idag är det i princip omöjligt att hitta anslagsgivare som inte kräver medfinansiering. Allt mer fokus riktas mot ekonomin, och är det något vi vet om den mänskliga naturen så är det att pengar är det bästa sättet att skapa konflikter, just eftersom pengar gör människan egoistisk, vilket Kahneman visat. Konkurrensen handlar idag alltså om pengar, inte om kunskap. Visst är pengar en förutsättning för forskning och kvalitet, men genom att det är pengarna man konkurrerar om, det vill säga förutsättningarna för att bedriva forskning, inte om resultatet leder det snarare till att egoismen underblåses och förvandlas till något gott (jfr Gordon Geckos ord i 90-talsfilmen Wall Street: Greed is good, vilket kanske stämmer i finansvärlden, men absolut inte i forskningen).

Ekonomiseringen av akademin leder inte bara till att tendenser till egoism underblåses, det leder också till en effektiviseringsiver som säger att snabbare är bättre, vilket i sin tur leder till ett växande behov av mål- och kvalitetssäkringssystem som också kostar pengar (vilket ökar behovet av uppväxling av medlen som samhället lägger på forskning och högre utbildning). Det talas allt oftare om att tiden som studenterna befinner sig i utbildning måste minska, samtidigt som det talas om vikten av att kvaliteten ökar. Det är en ekvation som inte går ihop, det är samma falska matematik som ledde världen in i finanskrisen 2008, vilket vi inte hämtat oss från än. Forskning och utbildning kan inte effektiviseras. Det är en OMÖJLIG dröm som avslöjar vad man prioriterar, och det är inte kunskapen och kvaliteten, utan pengarna. Det går att hålla illusionen vid liv ett tag, men nu kommer allt fler och allt tydligare signaler om att något är ALLVARLIGT fel i det svenska utbildningssystemet.

Konkurrens leder inte till bättre kvalitet, det leder bara till att egoismen underblåses, vilket i sin tur leder till att alla verkliga framgångar i akademin förhindras, och till att förekomsten av skenbara framgångar främjas. Verklig kunskapsutveckling kan bara ske genom kollektiva ansträngningar, genom att alla inblandade arbetar för att andraska lyckas. Utan att ge går det inte att få, i alla fall inte bättre kunskaper. Forskning och utbildning är något man gör tillsammans, och egoismen är ett lika allvarligt hot mot kunskapen som svartsjuka är det för kärleken.

Vill vi VERKLIGEN ha en förändring är det inåt vi måste rikta den analytiska blicken; det är självrannsakan och reflektion som behövs, i kombination med transparens. Det ligger uppenbart i Östlings och andras intresse att ingen annan än de själva ser vad de gör, men det ligger inte i samhällets och det allmännas intresse. Vi människor är som vi är, det är svårt att göra något åt, men om vi bygger transparenta system och idealiserar öppenhet och solidaritet mer än girighet och arrogans kan mycket förändras på kort tid.