Totalitarism, rasism och demokratins bräcklighet 1

Bloggandet går upp och ner; inspirationen kommer och går. Jag pendlar liksom i livet mellan hybris och förtvivlan, mellan framtidstro och frustration. När jag är inne i ett kreativt flöde går jag på moln och när skrivandet inte riktigt fungerar växer tvivlen. Har jag tappat det, är det här resan slutar, eller är det bara ännu ett hinder på vägen fram? Jag vet aldrig och det är lika plågsamt varje gång. Skrivandet hänger ihop med tänkandet och läsandet för mig och det är i lärandet och den intellektuella utvecklingen jag finner mening med livet. Det har gått trögt att blogga ett tag, av en hel massa olika anledningar, och jag vet inte om denna nya serie bloggposter kommer att hjälpa mig hitta tillbaka till skrivarglädjen. Delvis beror tungsinnet på att läsandet blivit eftersatt; det råder en ömtålig balans mellan delarna och när tiden inte riktigt finns och tillvaron fylls av allt för många måsten blir det svårt att ägna alla delar lika mycket uppmärksamhet. För mig som dyslektiker och långsamläsare är det textkonsumtionen som blir lidande först, men fungerar det inte där går det snart ut över övriga delar. Vi får se hur det går och vad det blir av detta, men ämnena: Totalitarism, rasism och demokrati ligger mig varmt om hjärtat och tankarna rör sig ofta i det häradet.

Sedan Hanna Arendts bok Totalitarismens ursprung kom ut i ny svensk översättning förra året har den legat på skrivbordet hemma och pockat på uppmärksamhet. Nu tar jag äntligen tag i den och hoppas kunna locka någon med på resan. Resten av terminen finns förhållandevis få måsten, det mesta av höstens undervisning är avklarad och nu återstår bara omexaminationer och planering inför våren, vid sidan av möten och andra engagemang. Jag vet inte hur många poster det blir eller ens om det är en bok lämpad för bloggande, men jag har aldrig varit rädd för utmaningar och tar det som det kommer; tänker att det finns gott om aktuella händelser att knyta an till. Imperialismen, antisemitismen och totalitarismen är aldrig långt borta, demokratin är bräcklig och måste ständigt värnas aktivt för att kunna stå emot mörkerkrafterna.

Övertygelsen att alla jordiska händelser måste kunna förstås av människan kan leda till en tolkning av historien i banala schabloner. Men att förstå innebär inte att förneka det skandalösa, att härleda det nya från det gamla eller förklara företeelser genom analogier och allmänna fraser som gör att verklighetens kraft och erfarenhetens chock inte längre upplevs. Snarare innebär det att undersöka och medvetet bära den börda som vårt århundrade har ålagt oss -- utan att vare sig förneka dess existens eller undergivet böja sig för dess tyngd. Att förstå innebär kort sagt att oförbehållsamt och uppmärksamt konfrontera och göra motstånd mot verkligheten -- hur den än ser ut. (Sid. 26)

Viljan att förstå är djupt rotad i människan som när ett begär efter kunskap och vill ha visshet. Fast bara för att man vill förstå allt betyder inte att det går. Tänker på moderaternas utspel igår om behovet av registrering av kriminellas etnicitet, vilket är ett uttryck för viljan att veta och förstå, ett enkelt och populistiskt sätt att säga att det finns meningsfull information att hämta i statistik om brottslingars härkomst. Kriminologer har forskat om orsaker till kriminalitet i åratal och det borde finnas gott om studier att vända sig till om man nu VERKLIGEN vill veta något om vad som får människor att slå in på brottets bana. Det fanns en anledning till att man slutade registrera dessa uppgifter; nämligen att kunskapen spädde på fördomarna om invandrare. Orsaken till kriminalitet är inte etnicitet utan långt mer komplexa samband. Att insinuera att det saknas kunskap och att frågan behöver belysas är populistiskt och bedrägligt. Kriminalitet är att problem som inte kan förnekas och inte ska förringas, men att försöka härleda framtida problem från historiska fakta och analogier rikta blicken bort från det verkliga problemet. Varje samhälle får de kriminella det förtjänar och detta måste vi lära oss förstå, men inte genom att registrera meningslösa uppgifter utan genom att med öppna ögon konfrontera och göra motstånd mot verkligheten så som den ser ut och fungerar. Att peka ut vissa grupper som mer kriminella än andra utan analys av orsakerna till att kriminella rekryteras från just den gruppen är rasistiskt eller i all fall ett sätt att blunda för det vi vet om rasism.

Det är människor som blir kriminella, inte etniska grupper: därför slutade man registrera etnicitet. Och det är människor som bygger samhällen, som röstar på politiska partier och som realiserar sina önskningar genom att ta vara på möjligheterna som bjuds. Arendt skriver om atombomben (som fortfarande och tydligare än på länge just idag utgör ett hot mot livet jorden) men hennes tanke är applicerar även på klimatfrågan.

... Eller den irriterande oförenligheten mellan den moderna människans faktiska makt (som är större än någonsin, så stor att hon utgör ett hot för sin egen världs existens) och moderna människors oförmåga att att leva i och förstå meningen med en värld som de byggt upp av egen kraft. (sid. 26)

Här tänker jag på växande populism, på ointresse för politik och på hur nonchalant många förhåller sig till demokratin som närmast tas för given idag. Det flygs som aldrig förr och äts mer kött än någonsin, trots att forskare larmar om människans påverkan på klimatet. Människan har makt att göra något åt saken, men väljer att blunda. Det är en farlig väg att vandra för i farans riktning ligger inte bara en accelererande växthuseffekt utan även just det som Hanna Arendt undersöker och varnar för i sin bok.

Det totalitära försöket till global erövring och världsherravälde blev den destruktiva utvägen ur alla återvändsgränder. Dess seger kan komma att sammanfalla med mänsklighetens undergång; överallt där totalitarismen har härskat, har den börjat ödelägga människans väsen. (sid. 26)

Drömmen om en handlingskraftig, stark ledare som med erfarenhet från näringslivet driver igenom sin politik och som värnar det egna folkets intressen; försöken att nå ekonomiskt världsherravälde, vilket många multinationella företag och det lilla fåtal som förfogar över mer än halva jordens samlade förmögenhet är också ett slags totalitär strävan. Och det är lätt att se hur pengar och rikedom påverkar människor, hur girigheten tar över och ödelägger både djurliv, natur och allt vad mänsklig värdighet heter. Ekonomin styr och människorna följer, när vi borde göra tvärtom. Arendt talar om betydelsen av politisk handlingskraft; därför är det förödande att i princip alla politiska partier tävlar om vem som är bäst på att avskaffa sig själva och politikens makt över samhället och utvecklingen. Ahrent skrev sin bok efter andra världskriget och den kom ut i början av 1950-talet. Idag är den mer aktuell än någonsin.

Antisemitism (inte bara hat mot judar), imperialism (inte bara erövring), totalitarism (inte bara diktatur) -- det ena efter det andra, det ena mer brutalt än det andra -- har visat att den mänskliga värdigheten behöver en garanti som bara kan återfinnas i en ny politisk princip, en ny jordisk lag, som denna gång måste vara giltig för hela mänskligheten, medan dess makt måste förbli strikt begränsad, rotad i och kontrollerad av nyligen definierade territoriella enheter. (sid. 27)

Donald Trump är allt annat än värdig och han är inte ensam. Det behövs nya sätt att se på poltik och ett helt annat engagemang för samhällsförvaltning. Marknaden och populistiska politiker ger oss människor det vi vill ha, inte det vi är i desperat behov av.

Vi har inte längre råd att bara ta fasta på det som var bra i det förflutna och kalla det vårt arv, att avfärda det dåliga och bara betrakta det som en dödvikt som tiden själv kommer att begrava i glömska. Den västerländska historiens underjordiska ström har till sist stigit upp till ytan och ifrågasatt vår traditions värdighet. Detta är den verklighet i vilken vi lever. Och detta är anledningen till det fåfänga i alla försök att undfly det bistra nuet genom nostalgisk längtan till ett ännu oskadat förflutet eller föregripandes av en lyckligare framtids glömska. (sid. 27)

Framtiden går inte att styra, men nuet kan påverkas, vilket förändrar framtiden. Den tanken undersöker jag i min forskning möjligheterna med och förutsättningarna för. Framtiden är öppen, men den påverkas ändå. Visioner kan förändra synen på både historien, nuet och framtiden. Politiker som fokuserar på djärva mål och bestämmer riktningen för tillblivelse tenderar att ta åt sig äran över uppfyllelsen och skyller misslyckandet på andra, gärna människor från andra länder eller avvikande etnicitet. Vi kan förändra världen och få ut mer av tiden vi har till vårt förfogande. Om tillräckligt många vill och gör vad som krävs, i vardagen, här och nu, ensamma men ändå tillsammans i en ömsesidig process av tillblivelse. Det jag tänker på är ingen revolution, snarare motsatsen till en revolution. En revolution är någons och den har ett mål. Ett kollektivt fokus på det som är här och nu är något annat. Det är en samtidig och ömsesidig handling, men den är inte målinriktad. Det handlar om det som är här och nu. Den förändring jag har i åtanke handlar inte om att sluta sig samman kring ett gemensamt mål och absolut inte om att drömma sig tillbaka till fornstora dagar, utan om att tillsammans bryta ett destruktivt mönster för att sedan skapa något nytt och mer hållbart av människornas visioner om ett gott liv.