Hur antecknar man?

Vad är en anteckning, och hur antecknar man? Det finns så oändligt många olika ingångar till lärande och kunskapsutveckling. Att det skulle kunna finnas ett enda bästa sätt, som fungerar för alla lärare, alla studenter, alla kurser och alla kunskapsmål håller jag för högst otroligt. Jag är öppen för att jag kan ha fel, självklart, men jag vet att jag blir både en sämre student och en sämre lärare om jag inte känner mig litad på och själv har ansvaret att göra på det sätt jag där och då, med stöd i kunskaper och erfarenheter, bedömer vara det bästa för mig och för dem jag interagerar med för tillfället. Min räddning i skolan var att ingen brydde sig om mig och mina resultat. Jag fick vara ifred och jag lärde mig därför just det och precis så mycket som jag under de dramatiska tonåren var kapabel att lära mig. Jag antecknade inte på lektionerna och läste inga läxor, men jag lärde mig ändå en hel del; tillräckligt mycket för att fatta hur viktigt det är med kunskap. Skolan öppnade dörren till vetandets värld, och mer än så var jag inte redo att ta till mig där och då. Hade någon tvingat på mig metoder och handgrepp, om jag inte fått vara ifred på högstadiet eller om något oroat sig för och gett mig uppmärksamhet för det jag INTE visste eller kunde förmå mig till att göra är jag säker på att jag hade känt ungefär som jag känner idag som lektor när min frihet kringskärs och allt fler arbetsuppgifter standardiseras och verksamheten blir allt mer kontrollerad. Jag återkommer av en anledning till detta att ju mer erfarenhet jag får, ju mer meriterad jag blir och ju bredare och djupare kunskaper jag tillägnar mig som lärare och forskare på högskolan, desto mindre eget ansvar får jag ta och desto mer styrd och kontrollerad blir jag. Det är enormt frustrerande och ett fullkomligt galet sätt att tänka och agera i en kunskapsnation!

Nåväl, jag hittar ändå sätt att kringgå reglerna och kan fortfarande finna avsättning för kunskaperna och erfarenheterna jag skaffat mig. Och arbetet som lektor ger mig också (fortfarande) möjlighet att fortbilda mig inom ramen för arbetet. Konferensen jag var på här i veckan gav mig enormt mycket inspiration, som ger mitt liv mening men som jag tyvärr knappast kommer att kunna omsätta i mitt arbete som lärare. Det så himla tragiskt, men inget jag kan göra åt och därför släpper jag det. En av presentationerna handlade om anteckningar och antecknade. Går det att effektivisera antecknande, var frågan som behandlades? Föredraget handlade om matematikundervisning, men jag känner absolut att tankarna är överförbara till andra områden. Jag inspirerades i alla fall tillräckligt mycket av anförandet om Fermatpedagogik att jag dristar mig till att skriva och publicera denna bloggpost. I väntan på en annan högskolepolitik och syn på organisering av undervisning samlar jag på mig och delar med mig av tankar som kommer i min väg på den bildningsresa som livet utgör.

Varför antecknar man, och hur gör man det? Dessa saker hänger ihop. Antecknar man för att "kopiera" boken och föreläsningarna? Antecknar man så mycket som möjligt under föreläsningen för att slippa läsa sedan, för att man är lat? Eller antecknar man för att hålla uppmärksamheten uppe, för att tvinga sig själv att fokusera på det som sägs? Föredragshållaren hade gjort en enkät med studenterna där man ställde frågan om hur och varför studenterna antecknar, och det visade sig att svaren skilde sig åt ganska mycket. En lång rad missuppfattningar identifierades, vilket ledde till att man ville prova en ny väg och hjälpa studenterna att anteckna på ett mer konstruktivt och kunskapsutvecklande sätt.

Boken används mindre och mindre av dagens studenter. Föreläsningen har kommit att bli en genväg till innehållet i och allt mer en ersättning för läsning av boken som idag av många studenter uppfattas som en sekundär källa till kunskap. Detta var detta problem som föreläsaren såg i sin undervisning och som pedagogiken utvecklats för att råda bot på. Om dagens studenter förutsätter att läraren måste ta upp allt som kommer på examinationen sedan blir studierna instrumentella och resultatet av studier på högskolan rör sig allt mer bort från bildningen som det trots allt fortfarande talas uppskattande om. Fast även kunskapen är hotad om och när högskoleutbildning allt tydligare och för allt fler handlar om att ta till sig och upprepa fakta. Presentatören gav studenterna i uppdrag att ta med sig boken och uppmanade dem att skriva i marginalen, dels för att göra boken till sin, dels för att faktiskt arbeta med innehållet och visa hur föreläsningen och kurslitteraturen hänger samman.

Det var rubriken Frematpedagogik som fångade mitt intresse. Föreläsaren använder kurslitteraturen mer aktivt så att studenterna inte själv behöver känna att man måste göra jobbet helt själv. Pedagogiken går ut på att man tar med sig läroboken till föreläsningen och stryker under och gör anteckningar i marginalen. Uppslaget till pedagogiken fick läraren när han var i högskolans bibliotek och tittade i en gammal och värdefull bok, nämligen matematikern Fermats egen utgåva av Euklides Elementa, där den berömda formuleringen finns nedskriven, att han funnit beviset för ett gäckande teorem men att det inte fanns plats i marginalen för att nedteckna det. Fermats gåta och lösningen av den är som jag förstår det en spännande historia som finns nedtecknad i en känd populärvetenskaplig bok som jag tänkt men ännu inte fått tid att läsa. Pedagogiken gick ut på att låta studenterna lära sig vägleda sig själva in i boken genom att skriva frågor och preliminära analyser i marginalen. Kanske passar det bättre för matematikundervisning, men jag tänker att detta sätt att läsa och lyssna på föreläsningar gör det möjligt att peka på och lära sig förstå vad som står mellan raderna i böckerna. Boken blir något som läraren och studenterna möts kring, från olika håll. Pedagogiken handlar om att skapa en miljö där man kan och vågar ställa frågor om olika sätt att förstå det som faktiskt står i boken. Fokus riktas mot innehållet och kunskapen och främjar kollektivt lärande. Oerhört tilltalande och enormt intressant att ta del av en lärarkollegas tankar om egna erfarenheter, till skillnad från att lyssna på en pedagogikexpert som behandlar en som en okunnig student som ska undervisas och examineras på en kurs.

Föreläsaren berättade att det visserligen visade sig att fler stydenter fick underkänt, men det visade sig OCKSÅ och framförallt att fler studenter fick högre betyg när man praktiserade Fermatpedagogik. Min analys av det högintressanta utfallet är att det verkar som om pedagogiken ledde till att det blev tydligare vilka studenter som faktiskt läser på högskolan för kunskaperna och som därför är intresserade av att skaffa sig en utvecklad studieteknik, och vilka studenter som läser pragmatiskt och endast för att få godkänt på tentan. Studier på högskolan ska handla om kunskap och leda till kvalificerat lärande som stannar kvar hos studenten och kan omsättas ute i arbetslivet. Högskolestudier ska inte handla om att producera poäng och examina, men det är så det blir eftersom genomströmning är en faktor som måste tas hänsyn till. Fler underkända innebär antingen mindre pengar till högskolan eller (obetalt) merarbete för läraren. 

Poängen, min avslutande reflektion: Som jag lyssnade på presentationen fick jag upp ögonen för en oerhört spännande pedagogik som går ut på att hjälpa studenterna skapa en relation till boken som fysiskt föremål. Om fler lärare arbetar på detta sätt men varianter av Fermatpedagogik skulle bokens status kunna höjas och det är jag övertygad om skulle leda till mer kunskap och bättre kunskapsutveckling bland befolkningen som helhet. Boken är kanske inte hotad idag, men dagens studenter köper definitivt färre böcker, delvis beroende på att lärarna tvingas använda tillrättalagda och pedagogiskt förklarande läroböcker för att hålla genomströmningen uppe. Idag köps det dessutom in allt färre böcker i grundskolan, och digitaliseringen riktar fokus och uppmärksamheten mot innehållet och informationen, vilket gör att kunskapen och framförallt bildningen hamnar i skymundan. Tillfredsställelsen i att vara omgiven av böcker man läst och böcker man ska läsa är en viktig aspekt av lärande och kunskapsutveckling. Boken är kunskapens artefaktnivå. Föreläsningarna och studenternas självständiga läsning av texten är kunskapens normer och värderingsnivå, och lärandet som med tiden leder till bildning är kunskapens grundläggande värdering. För att tala med och dra paralleller till organisationsteoretikern Edgar Schein.

Det är på konferenser jag tänker som allra bäst, ingen tvekan om det!