Kontextrika problem

Det är en ENORM skillnad mellan att lyssna på lärarkollegor som talar om aspekter av och erfarenhet från sin praktik, och att lyssna på pedagogiska experter som talar om hur man ska göra. Lärare som talar till andra lärare är på samma nivå och talar med åhörarna istället för att tala till. Självklart finns det behov av pedagogiska kurser för lärare, men efter att man lärt sig grunderna och själv börjat praktisera undervisning är kollegialt utbyte ÖVERLÄGSET pedagogisk utbildning, både för kompetens- och kursutveckling. Lärande är en ömsesidig verksamhet och handlar om det som händer mellan människor, därför bör fortbildningen och erfarenhetsutbytet också vara upplagd på det sättet. Det är stor skillnad på ett samtal om lärande som bedrivs mellan likar och med utgångspunkten att we are in this together, och en expert som kommer utifrån och talar uppifrån med hänvisning till forskning. Lärare ska undervisa, inte undervisas, och ingen expert kan veta något om vem den enskilde läraren i publiken är, hur hen tänker och vad som händer i just de klassrum som hen agerar i.

Vill man inte lära sig finns det ingen pedagogik i världen som kan råda bot på det; det är lärandets första och viktigaste regel, och det gäller för både lärare och elever/studenter. Först måste man vilja lärare och samtidigt förstå att man måste göra HELA jobbet själv. Om skolan och utbildningssystemet byggde på den tanken, om det var utgångspunkten för organiseringen av verksamheten skulle kunskapen hamna i centrum på ett helt annat sätt än vad som är fallet idag. Att ge sken av att det skulle kunna fungera på något annat är förödande för kunskapsutvecklingen. Lärare kan bara hjälpa den som vill veta och förstår vad som krävs av en. Sedan, när rollfördelningen klarats av, kan undervisningen och lärandet börja. Det talas om kompetenta barn, men av någon outgrundlig anledning är det inget man vågar bygga skolverksamheten på. Därför kommer alldeles för många studenter till högskolan utan att förstå vilka krav som ställs på den som på EGEN hand ska bedriva studier på högre nivå. "Detta har ingen talat om för mig tidigare", är en alldeles för vanlig mening, som förment vuxna människor uttrycker i rollen som student. Och jag hör dessutom följande, på tok för ofta: "Ingen har klagat på mitt språk tidigare." Om inte ens lärarna på högskolan anses kompetenta och ansvarsfulla nog att på egen hand arrangera för sin egen fortbildning, är det en signal att ta på största allvar. Jag återkommer ofta till tanken om att alla som finns och verkar i skolan, även eleverna och studenterna borde betraktas som LÄRARE, för de är alla där för kunskapen och lärandet.

Nåväl, det blev en väl lång introduktion till det jag egentligen ville skriva om, (fast det hänger ihop) nämligen en högintressant presentation från igår (på utbildningskonferensen, på Chalmers som jag ska tala på idag), av en fysiklärare som talade om lärarlagets erfarenheter av introduktionen av och arbetet med kontextrika problem. Rubriken fångade mig och presentatörens engagerande sätt att tala om undervisningen höll mig kvar och triggade min fantasi.

Presentationen handlade om en kurs i fysik som lärarna gjort om för att hjälpa studenterna tänka och förstå bättre. Efter första gången kursen gick visade det sig att studenterna var mycket nöjda med både lärarna och undervisningen, men inte med tentan, som många fick underkänt på. Studenterna klagade över att problemen och lösningarna de jobbat med i läroboken, som de klarat av att lösa galant, inte var samma som i examinationen på kursen. Och problemet de skulle jobba med i den nya tentan liknade heller inte problemen som tidigare tentamina byggt på. Mycket talande detta, och jag känner igen mig precis. Studenter hatar överraskningar och vill ha kontroll och överblick, och de vill klara tentan. Trots att verkligheten aldrig fungerar på det sättet vill studenterna att undervisningen ska vara en trygg plats där man får så mycket hjälp och service som möjligt. Det som var så uppfriskande och inspirerande var att lärarna på kursen inte tog hänsyn till detta, de satte verkligen KUNSKAPEN i centrum. Det som slog mig där, liksom i mina egna möten med just ingenjörsstudenter är att de verkar ha lättare acceptera att de får underkänt. Kanske har det med ämnets natur att göra; antingen kan man räkna eller också inte, och det går inte att skylla på lärarna. Så är det inte i hum/sam-kurser, där får vi lärare ägna allt mer av tiden som finns till förfogande åt att motivera våra bedömningar, som om studenterna var mer kompetenta på den saken än en disputerad lärare med över 20 års erfarenhet av undervisning. (Inställningen till lärarna är påfallande lik pedagogikexperternas syn på lärarna ...). Jag minns en absurd situation för några år sedan, när vi bytte examinationsform, från salstenta till hemtenta, och det blev uppror i klassen. Vi tvingades arrangera ett stormöte där vi bombarderades med frågor om varför vi ändrat form och om vi verkligen vista vad vi gjorde. Detta var innan tentan delats ut och de drivande studenterna (långt ifrån alla var upprörda, de flesta förstod) agerade som om vi lärare tagit oss friheter som de som kunder inte kunde acceptera. Tänk om vi gjort som lärarna i fysikkursen? Det skulle jag verkligen vilja, men jag tror inte jag orkar ta striden. Systemet jag verkar i ger mig som lärare helt enkelt inte tillräckligt med stöd.

I korhet gick det ut på följande fem punkter (som någon av åhörarna refererade till som mattefemman), i min tolkning:

1. Lära sig visualisera problem (rita/skapa egna figurer) utifrån ett antal grundprinciper som inte bara innehåller exakt den information som behövs för att lösa problemet. Verkligheten är som den är och det är där som kunskaperna som undervisningen handlar och man som student ska utveckla. Metodiken bygger på tanken att vidga horisonten, från tentan, poängen och examen, till arbetslivet. Självklart innebär det att studenterna måste ta ett större ansvar, men varför skulle det vara ett problem? Efter utbildningen är de utlämnade till sig själva och kan inte skylla på någon annan. Studenter på högskolan är vuxna människor och är de inte där för kunskapen har de inte där att göra. Jag är enormt trött på att behöva förklara, motivera, locka och pocka för att få studenterna att göra vad man rimligen borde kunna kräva av någon som studerar för att lära.

2. Lära sig tillämpa gamla kompetenser och fungerande lösningar, på nya problem. Det visade sig att studenterna klarade av att lösa problem som de löst tidigare, men om något ändrades stod de handfallna och förstod inte alls hur de skulle göra. Om den högre utbildningen verkligen ska vara en förberedelse för ett kvalificerat arbetsliv är denna brist verkligen något att ta på allvar. Fokus idag ligger alldeles för mycket på genomströmning, och bristerna som beskrevs här är skrämmande talande för vad målstyrning, kvalitetssäkring (det vill säga kontroll av lärandeprocessen och utfallsgarantin som indirekt lovas), räknandet av poäng och examen, får för konsekvenser. Kunskapsutvecklingen blir lidande och studenternas kompetens att lära berövas dem. Så länge genomströmningen är god anses allt gott och väl, men ute i arbetslivet räcker det inte att kunna lösa standardiserade skolboksexempel, där måste man kunna ta eget ansvar, tänka själv och tillämpa kunskaperna och lösningarna i ständigt nya och annorlunda kontexter. På just den kurs som presentationen handlade om fick studenterna beskriva fysiken som problemet relaterar till, och reflektera över olika lösningar och dess problem och förtjänster. Lärarna nöjde sig alltså inte med att få in rätt svar, deras ambitionsnivå var högre och sträckte sig bortom kursen, vilket borde vara en självklarhet. Och mina tankar började genast snurra: Hur skulle jag kunna tänka i mina kurser och examinationer; hur skulle jag kunna överföra kunskaperna som läraren förmedlade till min utbildningsvardag? Jag fick massor av idéer och ser en lång rad möjligheter, som tyvärr faller på att jag inte verkar i ett system som sätter kunskapen i centrum. Jag orkar inte med ett stormöte till där jag måste motivera hur jag tänker, och bara föreställningen om vad jag skulle kunna dra på mig för typ av kritik om jag försökte göra det jag skulle vilja, håller mig tillbaka. Kundnöjdheten är trots allt viktigare, det är signalerna jag får även om ingen säger att det är så.

3. Kunna relatera kunskapen och lärandet till verkligheten. Studenternas examen handlade om att de skulle göra en plan för hur problemet skulle lösas, och sedan skulle planen genomföras och studenterna skulle förklara vad som hände. Och dessutom reflektera över processen. Den röda tråden genom hela presentationen var att flytta ansvaret för lärandet från lärarna till studenterna, vilket kräver förståelse för vad som faktiskt krävs för att lära sig, till skillnad från att bara klara tentan. Presentationen handlade inte om teknikaliteter, eller det var i alla fall inte så jag lyssnade och tog den till mig, den handlade om hur man kan höja ambitionsnivån i undervisningen och ställa högre krav på mer utvecklad kunskap. Det är uppenbart att kursen blev mindre effektiv, men också att kunskapen blev mer gedigen. Och varför har vi en högskola egentligen? Frustrationen jag känner när jag skriver och tänker om detta är plågsam. Vi borde alla jobba som läraren som höll i presentationen, men organiseringen av högre utbildning, regelverket och New Public Management hindrar både oss lärare och studenterna att faktiskt utveckla kunskap. Vi förväntas producera resultat.

4. Tänka i flera logiskt sammankopplade led. Förmågan att ta med sig kunskaper från en kontext till en annan och att faktiskt dra egna slutsatser med utgångspunkt i beslut man själv tagit tidigare om vad som är bäst att göra när man kommer till nästa steg, är enormt viktig. Tyvärr tar det tid, dels att lära sig förstå detta, dels att inse hur mycket dedikerad tid och energi som krävs för att lyckas. Jag tycker det är självklart, men det är omöjligt att genomföra tillsammans med studenter som skriver i kursvärderingen att, "NN ställer alldeles för höga krav på oss studenter". Och jobbar man heltid vid sidan av eller bara är intresserad av att få sina poäng är det omöjligt att nå den abstraktionsnivån som borde vara självklar i den högre utbildningen. Här märks gymnasifieringen av högskolan som allra tydligast.

5. Sista punkten handlade om att låta undervisningen som leder fram till examen kretsa kring dessa aspekter. Kort sagt handlar det om att göra det svårt för studenterna att glida igenom kursen, om att verkligen gör vad man kan som lärare för att garantera att studenterna kan det man kan förvänta sig av någon med en högskoleexamen. Dagens strikt kontrollerade och standardiserade system för kunskapskontroll bygger mer på rättssäkerhet än på kunskapskvalitet. Man kontrollerar det man kan kontrollera, inte det man måste för att faktiskt veta vad studenterna verkligen kan. Idag ska allt som rör kurserna vara länkat till målen för examen, vilket gör att det som händer sedan hamnar ur fokus. Det jag tyckte var så uppfriskande och hoppfullt var att fysiklärarna tänkte längre än så och faktiskt även med studenternas goda minne, fick och kunde ta ett mycket större ansvar än så. Kursen som presenterades handlade verkligen om lärande för livet. 

Det var inte slut där. Presentationen avslutades med att man talade om hur viktigt det är att följa upp närvaron på föreläsningar och seminarier och relatera den informationen till vem som klarat tentan. Det visade sig nämligen att de som inte tog del av lärarnas undervisning var de som troligast blev underkänt. Det spelar så klart roll vem som skriver vad i kursvärderingarna. Har man inte varit på handledningen blir det så klart svårt att förstå vad examinatorn säger och varför man får underkänt, och självklart tycker de som får underkant att kraven är för höga, särskilt om man bara läser för att få sina poäng. Jag har aldrig känt och vägrar acceptera att det skulle vara min roll som lärare att hjälpa studenterna att få godkänt på tentan eller ansvara för en hög genomströmning. Jag är lärare för lärandets skull och finns där för alla studenter som liksom jag själv söker KUNSKAP. Jag vägrar tala om hur man ska göra; min undervisning handlar om hur man kan tänka för att arbeta självständigt och ta egna beslut. Och jag känner mig enormt inspirerad och stärkt av presentationen som verkligen blev en vitamininjektion, även om jag inser att jag troligen inte kommer kunna omsätta särskilt mycket av det jag lärde mig i min egen lärarvardag, men bara detta att få höra att det faktiskt går ger mig hopp och framtidstro.

Vill vi ha självständigt tänkande och kritiskt medvetna studenter måste undervisningen (kunna) göras mer komplex och kontextrik!