Grundläggande mänskliga behov och människors syn på dem

Konkurrens må vara både rationellt och kvalitetsdrivande samt effektivitetsfrämjande, men utan en underliggande, kollektiv grundtrygghet i samhället blir det ett slags suboptimering som bara den intellektuellt drivne ser och förstår (för att spinna vidare på morgonens bloggpost). Människor kanske säger att trygghet inte är så viktigt och att man tycker om att konkurrera med andra, men det är bara den som är trygg i övertygelsen om att hen är bättre än genomsnittet kommer att klara av konkurrensen och bara så länge hen är en vinnare. Förr eller senare kommer någon annan eller flera att gå om en, det händer alla, utan undantag, och då vill det till att man sett om sitt hus. Då, i nederlagets stund, är det för sent att göra något. Ingen lyssnar på en förlorare, bara på vinnare. Om samhället var komplicerat skulle man kanske kunna tänka så här, men nu är det inte så. Samhället är komplext och går inte att dela upp i mindre delar, konsekvenserna av allt som görs stannar kvar på insidan och måste hanteras av alla, på ett eller annat sätt. 

Anställningstrygghet kritiseras ofta med stöd i olika argument, framförallt ekonomiska. Och detta kan man göra så länge man lever i villfarelsen att människan är rationell eller irrationell, istället för både och samt mer eller mindre intellektuell. Det säger en hel del om oss människor, att vi i jakten på pengar kritiserar (och ofta helt bortser från) grundläggande mänskliga behov och att vi inte ser hur många problem som bottnar i att dessa behov inte tillgodoses, att vi skapar problem i en del av samhället genom att "lösa" problem i ett annat. Det må vara så att organisationer blir mer effektiva om personalen aldrig kan känna sig trygga, om man måste kämpa för att få behålla sin anställning samt sin lön och tryggheten som överblickbarheten innebär; men det fungerar bara i ett samhälle där den som förlorar jobbet inte samtidigt förlorar tryggheten. Rädda människor följer order och säger ja, och det är inte självklart att det gynnar organisationen på lite längre sikt. Och om samhället förlorar på det, om kostnaderna och problemen medvetet och konsekvent förskjuts dithän, kommer alla, även den mest framgångsrika och lönsamma organisation blir förlorare.

I ett samhälle där medborgarna är otrygga kommer sökandet efter TRYGGHET att överskugga alla andra hänsyn. Kreativitet och nytänkande, risktagande och visionärt arbete hämmas, för att inte tala om solidaritet, etik och intellektuell utveckling. Ingen kan veta, men kanske hade en utvecklad och självklar anställningstrygghet, alternativt en allmän samhällelig grundtrygghet gjort att #Metoo aldrig hade behövts. Många av berättelserna handlar om otrygga anställningsförhållanden, vilka gjort att kvinnorna stannat kvar och hållit tyst, liksom många män som sett och som hade vågat reagerat om de inte var rädda om den lilla trygghet de lyckats tillskansa sig, fast de egentligen velat lämna organisationen där trakasserande och gränslösa män både utnyttjat sin maktposition och kunnat lita på att offren och övriga hållit tyst.

Nyckeln till långsiktig hållbarhet handlar om att många förstår att och hur man kan och alltid måste jämka mellan olika intressen. Det krävs ett utvecklat kollektivt intellekt för att gemensamt kunna hantera komplexitet och mångfald. Det finns inga enkla lösningar. Varken avskaffad anställningstrygghet eller lagstadgad dito är en lösning på det övergripande problemet: samhällets oförmåga att tillhandahålla en generell och allomfattande grundtrygghet som gör det möjligt för människor att agera i enlighet med både sitt hjärta och sitt intellekt.