Igår när jag satt och skrev bloggposten om syfte-metod-resultat var det för att jag vaknat med en tanke i huvudet, en tanke eller kanske snarare en gnagande känsla som jag burit på länge. Obearbetade händelser, diskussioner, kritik och olika typer av reaktioner på saker som sagts och sådant jag läst. Jag går ständigt genom livet med en vilja att förstå och det jag ännu inte förstår har alltid varit viktigare för mig än det jag förstått. Det jag vet och förstår ligger längre bak i minnet och medvetandet än det jag inte vet eller förstår. Jag lever med bildning som ledstjärna, kanske man skulle kunna säga: det jag lärt med sedan glömt utgör ett slags klangbotten till livet och tillvaron, och jag söker ständigt nya kunskaper; inte för att briljera med eller för att vinna debatter samt ära och berömmelse med, jag är ingen minnesmästare som kan rabbla årtal och annat som ett rinnande vatten. Det är kunskapen jag är intresserad av och vishet jag söker, bildning är vägen fram. Jag värnar mitt dåliga självförtroende för det skärper uppmärksamheten och gör att jag aldrig slår mig till ro med ett tvärsäkert flin på läpparna. Inför kunskapen och vetenskapen är jag ödmjuk och jag aktar mig för att uttrycka mig tvärsäkert. Visst kan jag påstå saker här, men det är alltid mer för samtalets skull än för att resa anspråk på att ha bevisat något. Jag är säker i min osäkerhet.
Utan självkänsla blir man ett rö för vinden. Länge hade jag både ett dåligt självförtroende och usel självkänsla, men den har med åren blivit bättre. Självkänslan utgör idag ett slags skyddande barriär mot en iskall och många gånger hänsynslös omvärld. I början av min karriär tog jag ofta väldigt illa åt mig av oberättigad kritik, och gentemot kritik mot mig som person stod jag helt värnlös. Det var jobbigt och jag kände ofta en obetvinglig önskan att uppsöka ensamhet efter seminarier och konferenspresentationer, för att slicka mina sår. Det var längtan efter kunskap och viljan att veta ,er och bättre som höll mig kvar. Med tiden och ökade kunskaper på olika områden har självkänslan stärkts och idag händer det allt mer sällan att jag tar illa vid mig. Jag har lärt mig att det andra säger om mig ofta säger mer om dem än om mig, och berättigad kritik har jag alltid välkomnat. Välgrundad kritik hjälper mig framåt och gör mig till en bättre tänkare och forskare.
När jag nu läser igenom kommentarerna och inlägen känner jag dels tacksamhet, över tonen i diskussionerna på Högskoleläckan och alla konstruktiva inlägg. Jag har lärt mig enormt mycket om forskning genom att sticka ut hakan som jag gjorde. Samtidigt blir jag beklämd över vad forskare kan häva ur sig om andra forskare, ibland helt utan grund; hur insinuanta vissa är. En del vill verkligen inte lyssna och uppfattar allt som inte ligger i linje med deras personliga övertygelse som kritik och som en personlig anklagelse. Frågan lämnas därhän och man ger sig på personen bakom. Förr tog jag åt mig och blev ledsen. Idag blir jag beklämd å deras vägnar och tycker synd om dem. Facebook är ett mer eller mindre offentligt forum. Är man professor har man ett ansvar för vadman skriver. Kanske läser deras studenter, nuvarande och gamla doktorander. När den intellektuella hederligheten kastas överbord upphör man vara forskare och bidrar till avintellektualiseringen av akademin och utarmningen av kunskapen i vårt land. Jag är tacksam över min grundmurade självkänsla. Och, som sagt, framförallt är jag tacksam över att diskussionstråden blev så pass konstruktiv som den blev och att så många engagerades av frågan, vilket bekräftar relevansen i min reflektion. Det behövs samtal om detta, inte debatt, utan SAMTAL.
Jag är lojal med KUNSKAPEN, ingenting annat. Kunskap kan dock vara av olika karaktär och med hjälp av olika vetenskapliga metoder går det att nå olika långt. Det finns inte en enda metod som lämpar sig till alla frågor. Därtill är människans behov av kunskap allt för mångfacetterat. Vetenskapens uppgift måste vara att utvecklas, inte tillbakabildas. Det behövs fler metoder, inte färre. Alla metoder som leder till kunskap som är korrekt, användbar och fungerar är bra. Det går inte att på förhand säga att en metod är bättre än en annan, för det går bara att avgöra genom att ställa metoden i relation till syftet. Om jag vill undersöka sociala aspekter av kön, till exempel, är det inte berättigad kritik att påska att jag inte undersöker biologiska aspekter. Även om det inte går att nå lika säker kunskap om alla frågor och aspekter av livet och tillvaron betyder det inte att vissa metoder är mer VETENSKAPLIGA än andra. Vetenskapens mål är att nå så säker kunskap som möjlig, men allt går inte att bevisa eller leda i bevis. Så länge man inte hävdar mer än man har täckning för är det vetenskap man ägnar sig åt. Säker kunskap är inget självändamål; hur säker man kan vara avgörs av kunskapsmålet, det man undersöker och vill veta något om. Striden om den vetenskapliga metoden är en strid om makt, pengar, prestige och inflytande. Inte en strid om kunskap. När den akademiska debatten är som sämst liknar den en diskussion om vilket fotbollslag som är bäst en sen kväll på en stimmig sportpub. Forskning är inte ett lag man håller på och är lojal mot i alla väder och oavsett. Forskning handlar om kunskap och den äger ingen.
Utan självkänsla blir man ett rö för vinden. Länge hade jag både ett dåligt självförtroende och usel självkänsla, men den har med åren blivit bättre. Självkänslan utgör idag ett slags skyddande barriär mot en iskall och många gånger hänsynslös omvärld. I början av min karriär tog jag ofta väldigt illa åt mig av oberättigad kritik, och gentemot kritik mot mig som person stod jag helt värnlös. Det var jobbigt och jag kände ofta en obetvinglig önskan att uppsöka ensamhet efter seminarier och konferenspresentationer, för att slicka mina sår. Det var längtan efter kunskap och viljan att veta ,er och bättre som höll mig kvar. Med tiden och ökade kunskaper på olika områden har självkänslan stärkts och idag händer det allt mer sällan att jag tar illa vid mig. Jag har lärt mig att det andra säger om mig ofta säger mer om dem än om mig, och berättigad kritik har jag alltid välkomnat. Välgrundad kritik hjälper mig framåt och gör mig till en bättre tänkare och forskare.
När jag nu läser igenom kommentarerna och inlägen känner jag dels tacksamhet, över tonen i diskussionerna på Högskoleläckan och alla konstruktiva inlägg. Jag har lärt mig enormt mycket om forskning genom att sticka ut hakan som jag gjorde. Samtidigt blir jag beklämd över vad forskare kan häva ur sig om andra forskare, ibland helt utan grund; hur insinuanta vissa är. En del vill verkligen inte lyssna och uppfattar allt som inte ligger i linje med deras personliga övertygelse som kritik och som en personlig anklagelse. Frågan lämnas därhän och man ger sig på personen bakom. Förr tog jag åt mig och blev ledsen. Idag blir jag beklämd å deras vägnar och tycker synd om dem. Facebook är ett mer eller mindre offentligt forum. Är man professor har man ett ansvar för vadman skriver. Kanske läser deras studenter, nuvarande och gamla doktorander. När den intellektuella hederligheten kastas överbord upphör man vara forskare och bidrar till avintellektualiseringen av akademin och utarmningen av kunskapen i vårt land. Jag är tacksam över min grundmurade självkänsla. Och, som sagt, framförallt är jag tacksam över att diskussionstråden blev så pass konstruktiv som den blev och att så många engagerades av frågan, vilket bekräftar relevansen i min reflektion. Det behövs samtal om detta, inte debatt, utan SAMTAL.
Jag är lojal med KUNSKAPEN, ingenting annat. Kunskap kan dock vara av olika karaktär och med hjälp av olika vetenskapliga metoder går det att nå olika långt. Det finns inte en enda metod som lämpar sig till alla frågor. Därtill är människans behov av kunskap allt för mångfacetterat. Vetenskapens uppgift måste vara att utvecklas, inte tillbakabildas. Det behövs fler metoder, inte färre. Alla metoder som leder till kunskap som är korrekt, användbar och fungerar är bra. Det går inte att på förhand säga att en metod är bättre än en annan, för det går bara att avgöra genom att ställa metoden i relation till syftet. Om jag vill undersöka sociala aspekter av kön, till exempel, är det inte berättigad kritik att påska att jag inte undersöker biologiska aspekter. Även om det inte går att nå lika säker kunskap om alla frågor och aspekter av livet och tillvaron betyder det inte att vissa metoder är mer VETENSKAPLIGA än andra. Vetenskapens mål är att nå så säker kunskap som möjlig, men allt går inte att bevisa eller leda i bevis. Så länge man inte hävdar mer än man har täckning för är det vetenskap man ägnar sig åt. Säker kunskap är inget självändamål; hur säker man kan vara avgörs av kunskapsmålet, det man undersöker och vill veta något om. Striden om den vetenskapliga metoden är en strid om makt, pengar, prestige och inflytande. Inte en strid om kunskap. När den akademiska debatten är som sämst liknar den en diskussion om vilket fotbollslag som är bäst en sen kväll på en stimmig sportpub. Forskning är inte ett lag man håller på och är lojal mot i alla väder och oavsett. Forskning handlar om kunskap och den äger ingen.
Låt mig försöka förklara hur jag tänker genom att (äntligen) komma till saken, genom att leva upp till löftet i rubriken. Charles Sanders Peirce var en semantiker och han talade om tre nivåer av tydlighet gällande tecken. Jag tänker att man kan se på och reflektera över kunskap på samma sätt, med hjälp av följande nivåer:
Ikoner: Avbildningar. Här handlar det om sådant som är direkt avläsbart och omedelbart begripligt. Viss kunskap är direkt tillgänglig och går att leda i bevis. Kunskap om tillvarons manifesta, ikoniska aspekter -- eller för att tala med organisationsteoretikern, Edgar Schein, som tänker i liknande banor: artefakter -- är möjliga att nå säker kunskap om.
Gällande Index är det inte lika självklart. Det är fortfarande möjligt att nå kontrollerbar kunskap på denna nivå, vilket Schein kallar normer och värderingar. Kunskapen är dock indirekt. Det handlar om spår av det som hänt: vattenpölar är en indikation på att det regnat, fast det kan också vara någon som vattnat vidlyftigt. Är kunskapen man söker av denna karaktär går det inte att nå lika säker kunskap som om det ikoniska, men denna kunskap behövs också. Och vetenskapen kan inte avfärda kunskapen för att den inte är lika säker som annan kunskap, så skulle ju vetenskapen bidra till mindre kunskap istället för mer.
Den nivå som många kulturvetare riktar sina analysverktyg mot är den Symboliska nivån, eller grundläggande värderingar för att tala med Schein: Det handlar om tecken man måste lära sig förstå, om föränderlig och kontextbundna betydelser; om kontingens. Grundläggande antaganden och symboler man inte förstår är osynliga för den ignorante. Tyvärr kan den som har makt och inflytande avfärda budbäraren och kalla forskare som undersöker dessa saker som charlataner. Om symboler och grundläggande antaganden som man själv inte ens har en aning om att man har går det så klart inte att nå säker kunskap om, men så länge man inte uttrycker sig säkrare än man har täckning för är uttalandet lika vetenskapligt som en statistiskt signifikant och vederbörligen belagd iakttagelse.
Debatten är synnerligen illa lämpad för vetenskapliga ändamål; för att lära sig förstå kunskapens olika dimensioner och tillvarons mångfald är det nödvändigt att man samtalar och möts i en öppen och respektfull anda och med en ömsesidig vilja att lyssna på och lära av varandra.
Debatten är synnerligen illa lämpad för vetenskapliga ändamål; för att lära sig förstå kunskapens olika dimensioner och tillvarons mångfald är det nödvändigt att man samtalar och möts i en öppen och respektfull anda och med en ömsesidig vilja att lyssna på och lära av varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar