Jag är en pendlare och får därför höra att tekniken strular; det är signalfel, nedrivna kontaktledningar eller strömavbrott och igår var det "tekniskt fel" på tåget. Som datoranvändare är jag van vid att ständigt spara och se till att det görs back-up. På jobbet kan jag aldrig vara säker på att de tekniskt administrativa systemen fungerar. Tekniken ställer till det hela tiden och om människan inte fanns där för att hela tiden jämka, täcka upp eller finna alternativa lösningar skulle systemen ALDRIG fungera. När tekniken strular är det ofta en outgrundlig gåta vad som gått snett, och till slut brukar lösningen vara att gå tillbaka och börja processen på nytt, eller stänga av och starta om. Många teknikentusiaster ser det kanske inte så, därtill är de allt för blinda av förälskelse till maskinerna och fascinerade av den nya tekniken och dess (mer eller mindre realistiska) möjligheter. Fast jag som är en late adapter som bara vill att tekniken ska FUNGERA, annars löser jag hellre saker och ting på andra sätt, med hjälp av kreativt tänkande och mina mänskliga förmågor, ser problemen överallt; och det tror jag inte jag är ensam om att göra. Stannar man bara upp, föreställer jag mig att alla inser att tekniken lovar runt men håller tunt. När man säger att vi ska digitalisera mer och snabbare bygger det inte på en realistisk bedömning av hur tekniken FAKTISKT fungerar idag, utan på drömmar och förhoppningar om allt man skulle kunna göra i framtiden, om bara ...
Tekniken är slav under och klarar sig inte utan människan. Om människor inte anpassade sig efter tekniken och täckte upp för dess brister skulle samhället inte fungera. Om alla system enbart vilade på teknik, det vill säga om människorna helt plockades bort från ekvationen, skulle tekniken kanske fungera; men då har ju hela poängen med tekniken gått förlorad. Tekniken SKA tjäna människan, mänskligheten och livet på jorden, inte tvärtom. Tekniken finns till för vår skull, det är inte vi som finns till för teknikens. Ändå agerar vi som det faktiskt var tvärtom, som om tekniken hade makt och var norm, och människan fungerar som dess tjänare. Ofta skylls tekniska problem på människors handhavande, men det är en åsikt som säger mer om teknikvördnaden i samhället än om människan eller tekniken. Allt handlar om vad vi har för inställning till tekniken och hur vi människor förhåller oss till den. När Nordea går ut med nyheten att man ska göra sig av med tusentals anställda "på grund av digitaliseringen" visar man tydligt vad som är norm; teknik och ekonomisk vinst. Någon plan för människorna och hur se ska klara sina liv och sitt uppehälle efter att digitaliseringen och teknifieringen fått fullt genomslag, finns inte. Teknikvännerna säger att det brukar ordna sig, vilket inte känns särskilt betryggande. Vad skulle rimligen kunna gå fel? En hel massa, skulle jag säga.
När maskinerna görs till norm är det en akt utförd av människor. Digitalisringen bygger på mänskliga beslut och människors prioriteringar. Det är inte på grund av digitaliseringen som personalen på Nordea blir överflödiga utan på grund att strategiska beslut som människorna i ledningen tagit. Det är aktieägarnas krav på snabb ekonomisk avkastning i kombination till allmänhetens uppfattning om att kraven är fullt rimliga; för vem vill inte bli rik?! Nä, det är klart. Fast om allt fler blir arbetslösa, om tillgången på arbetskraft överstiger utbudet av arbeten kommer allt färre att bli allt rikare. Idag äger färre än tio individer mer än den fattigaste halvan av jordens befolkning. Jag kanske tror att jag är bättre än genomsnittet och smartare än de flesta, men undersökningar brukar sägas visa att det tror en förkrossande majoritet av människorna. Vad säger att just jag skulle vara den som FAKTISKT är smartare och kommer att bli en vinnare i omställningen? Ingenting!
Utvecklingen rullar på och kritikerna avfärdas som vänsterflummare, som teknikfiender och utvecklingsmotståndare; eller knäppgökar som inte fattat att vi människor MÅSTE följa med i den oundvikliga och teleologiska utvecklingen. Varför då? Bara att ställa den frågan är provocerande för vissa. Och dristar man sig till att ställa frågor om potentiella risker, vilket jag gjort vid ett flertal tillfällen, få man finna sig i att avfärdas eller bli bemött med arrogans. Den som inte bejakar tekniken och anpassar sig till normen ses som ett hinder för utvecklingen; som en underlägsen ras som hör historien till och som evolutionens snart och oundvikligen kommer att utrota. Hallå, vakna; det är en farlig tanke! Mänskligheten har många gånger genom historien felaktigt ansett sig följa en oundviklig utveckling, men utvecklingen är aldrig OUNDVIKLIG. Framtiden skapas i hög grad av oss. Människans förmåga till agens är stor och betydelsefull. Människors beslut påverkar tekniken, det är inte tvärtom; i alla fall inte så länge den tekniska singulariteten ännu inte realiserats.
Varför anses "tekniskt fel" vara en legitim ursäkt medan den "mänskliga faktorn" uppfattas som ett problem, en risk och ibland till och med som ett hot mot säkerheten? Det är en fråga jag inte kan släppa. Varför dissar människan sig själv och idealiserar tekniken? Jag ser tydliga paralleller till religiösas sätt att förhålla sig till Gud, en perfekt, allsmäktig och dömande entitet som är människan överlägsen på alla sätt eftersom det handlar om en mänsklig FÖRESTÄLLNING. Jag är som bekant inte troende men hyser den största respekt för teologer och religiösa som funnit en väg att vara religiösa utan att förhålla sig bokstavligt till bibelns Gud; som utvecklat en teologi som bygger på att Gud är död och att det var människorna som både skapade och dödade honom. Byt ut dagens tal om och förhållningssätt till teknik mot Gud och skillnaden är inte slående. Det finns ett slags kognitiv infrastruktur som gör att få tankar och förhållningssätt är nya under solen, de tar sig bara olika uttryck. Fast det krävs kunskap, intresse och förståelse för detta för att allt inte ska sluta i en ände med förskräckelse.
Jag ser Nietzsche som en klok, viktig och värdefull inspiratör vars ord vi behöver återknyta kontakten med och ta under beaktande. Hans tanke om övermänniskan skulle kunna fungera som motvikt till teknikens makt över människan, eller människans respekt gentemot och underdånighet inför tekniken som de facto behöver oss mer än vi behöver den. Övermänniskan är en MÄNNISKA som genom bildning och erfarenhet lyft sig över det mänskliga, eller snarare det biologiskt givna. Övermänniskan är med andra ord lika mycket människa som alla andra. Det handlar inte om en människa som står över och som ser ner på andra människor eller teknik förd en delen. Övermänniskan överskrider det som är givet på förhand, och ett sätt att göra det på eller med hjälp av är ta tillbaka och uppvärdera bildningen (vilket här ska ses som ett slags motvikt till tekniken). Genom att tillägna sig kunskap och utveckla förmågan till analys och kritiskt tänkande kan alla människor sträva efter att lyfta sig över och ta sig bortom det som är givet och känt; kan människan fina ett sunt och hållbart förhållningssätt till tekniken som inte bör vara norm i ett humant och mänskligt samhälle. Det handlar om en tro på och kärlek till människan. Zaratustra förkunnar: "Övermänniskan är jordens mening!", och det är viktigt att lägga märke till. "Förbliven jorden trogna", säger han vidare. Och vad är det om inte starka och tydliga argument för människan, humanismen och ett mer sunt förhållningssätt till tekniken och dess förödande makt över tanken?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar