Ett kritiskt perspektiv kan aldrig vara riktat eller selektivt

De flesta är överens om att det är viktigt att vara kritisk, att kolla källor och göra rimlighetsbedömningar innan man litar på och för vidare information, samt att skolans uppdrag är att fostra kritiskt medvetna, demokratiskt sinnade och hållbarhetsfrämjande medborgare. Och jag håller med, kritiskt analytisk kompetens är viktigt, lika viktigt som förståelsen för demokratin är, men utan en gedigen kunskapsgrund att stå på fungerar varken kritiken eller demokratin. Det ena går inte att få utan det andra. Fast det är svårt; allt som oftast blir det fel och det som såg ut att vara resultaten av en intellektuell kritisk analys visar sig vara ett uttryck för känslostyrd kritik av något som anses problematiskt utifrån en på förhand uppställd och strikt kontrollerad uppsättning värderingar. Vad jag menar är att den kritiska förmågan inte är isolerad från kunskapen, att det handlar om en förkroppsligad egenskap som är svår att bedöma. Därför kan och får den inte ersätta kunskapen i skolan; kunskapen måste stå i centrum.

Att ha ett kritiskt perspektiv på tillvaron handlar om att tänka ett varv först innan man talar, att kolla källor och konsekvent reflektera över alternativ. Det är INTE liktydigt med källkritik, som ibland dessutom antas enbart handla om att kontrollera varifrån uppgiften kommer. Ingenting blir automatiskt sant för att det publicerats i en vetenskaplig tidskrift! Och vetenskapligt grundad kunskap är aldrig antingen sann eller falsk, den är sämre eller bättre. Ett verkligt kritiskt perspektiv handlar om att aldrig slå sig till ro med något, om att lära sig leva med osäkerhet och om att upparbeta en väl utvecklad förmåga att byta perspektiv när man finner bättre uppgifter än dem man för tillfället lutar sig mot. För mig handlar det om samtal, och det ställer jag mot debatten som jag menar är motsatsen till ett kritiskt perspektiv. Debatten bygger på känslor, polarisering och kritik. Samtalet är en intellektuell övning vars mål är ökad förståelse och bättre kunskap.

Om den kritiska analysen riktas och blir selektiv slutar den vara just kritisk och förvandlas till mer eller mindre underbyggd och relevant kritik mot olika företeelser som kritikern inte tycker om. Företrädarna för SD, till exempel, drar sig inte för att uttrycka kritik, men de är varken intellektuellt hederliga eller kritiska i en akademisk, kunskapsgenererande mening; de försvarar sina egna politiska kärnvärden och kallar det kritik, fast det egentligen bara är åsikter som paketerats på ett för det egna partiets syften fördelaktigt sätt och som riktas mot motståndarens svagaste punkter. Om det är känslan som räknas är kritiken ett vapen.

Jag vill se kritiken som ett verktyg och jag oroas över att det finns krafter i skolans värld som ser det som en bra idé att ersätta kunskapen med utbildning i källkritik, som ersätter undervisningen med handledning av eleverna som själva får skaffa sig de kunskaper de behöver för att klara sig på kurserna. Tänker man så blir den kritiska förmågan ett vapen som används för att nå känslogrundade mål, en debatteknik för att vinna kontroverser och bli framgångsrik. Kunskap och intellektuell utveckling förutsätter ett kritiskt förhållningssätt, men den förmågan går inte att frikoppla från kunskapen och intellektet; det är en komplex helhet. Jag vill se en skola som börjar med att informera eleverna om grundläggande, samhällsrelevanta aspekter parallellt med att man lär sig läsa, skriva och räkna. Lite längre fram får eleverna nosa på fakta och lära sig jämföra olika typer av påståenden. På högstadiet kan man sedan börja tala om kunskap och samtala om lärande och kritisk analys, fortfarande parallellt med inlärning av allmänt accepterade insikter om nutid och historia och samhällsrelevant information om demokratin, det politiska systemet och konstitutionen. Läsande, skrivande och räknande ägnar man sig åt genom hela skolan och kraven ökar successivt. På gymnasiet kan man börja anlägga ett tydligare bildningsperspektiv, eftersom man först då har skaffat sig en tillräckligt gedigen kunskapsgrund att stå på, och det är här som det kritiska perspektivet, analytiska förmågan och intellektet mognar genom att man lär sig hur lite man vet och hur olika kunskaper förhåller sig till varandra. Resten av utbildningssystemet, den högre utbildningen, handlar om att sträva efter vishet genom att lära sig grunderna för forskning och skapande av kunskap.

Det som oroar mig är att skolan och utbildningssystemet håller på att utarmas och allt mer handla om informering av kontrollerade fakta. Källkritik är viktigt, men viktigare är det att inse vad kunskap är och lära sig hantera osäkerhet. Kvalitetessäkringen och rättssäkerheten, målstyrningen och kontrollen av skolan och den högre utbildningen gör att vishet, bildning och kunskap hamnar ur fokus och uppfattas som problematiskt. En källkritik som endast handlar om att granska KÄLLAN är en variant av totalitära staters strikt kontrollerade informationskanaler som bara förmedlar nyheter och information som ligger i linje med makten. Demokratin och den demokratiska utvecklingen går inte att kontrollera eller styra, det kan man bara lära sig förstå och bli bättre på att hantera och försvara. Demokrati är inte en uppsättning regler eller fakta, den är mer ett kollektivt förhållningssätt till kunskap, medmänniskor och en öppen och osäker framtid. Antingen är man kritisk, och då är man det mot allt, även mot sina egna övertygelser, eller också är man det inte, så lyssnar man på auktoriteter och följer regler. Antingen försvarar man demokratin, eller så utmanar man den genom att peka på den enda vägen.

Vi behöver verkligen tala om skillnaden mellan att vara kritisk och att kritisera. Där, i den skillnaden, finns frön till demokrati och diktatur. Kritiska medborgare som möts i samtal och med kunskap som mål är demokratifrämjande. Kritiserande medborgare som debatterar och försöker optimera sina personliga chanser att lyckas i livet riskerar att bana väg för diktatur. Och det är i skolan grunden för det framtida samhället läggs.