Lärares fortlöpande fortbildning

Lärare är ingenting man blir färdig med. Att vara och verka som lärare handlar om LÄRANDE. Tanken på att lärare producerar resultat är befängd och förödande för allt vad kunskapsutveckling heter. Allt som tar fokus från lärarens och elevernas/studenternas lärande är problematiskt. Kunskapen och lärandet borde stå mer i fokus. Lärare och elever/studenter är viktiga, men det är för kunskapen och lärandet (liksom för demokratin och samhällets långsiktiga överlevnad) som skolan finns, inte för människorna. Lärare inser detta och deras uppdrag är att hjälpa eleverna och studenterna att förstå att kunskap inte är ett resultat eller något man bli färdig med, att utbildning handlar om ständig utveckling och att skolan bara är början på den rörelsen, inte slutet. Är det verkligen lärare man vill ha eller vad är det egentligen man anställer i dagens skola och högre utbildning; det som får mig att fundera på dessa saker är Malin Tväråna (ordf.), gymnasielärare, doktorand i samhällskunskapsdidaktik och Eva Lindqvist, fil lic i utbildningsvetenskap med inriktning mot språk och språkutveckling som för föreningen Lärardriven Forskning och Utveckling (LFoU) skriver om lärares kompetensutveckling i tidningen Skola och Samhälle.

Lärardriven Kompetensutveckling för lärare omsätter stora pengar. Tyvärr är kvaliteten mycket skiftande. I många fall tycks beställare av fortbildning helt enkelt sakna den kunskap som krävs för att avgöra vilka av alla de erbjudanden de utsätts för, som håller en rimlig kvalitet och dessutom är relevant för lärare.

Verklig kompetensutveckling växer ur eget intresse, så att säga inifrån. Att pådyvla lärare kurser som köps in utifrån är därför i bästa fall meningslöst. Det som gör lärare till lärare, det som lärares nyckelkompetens är LÄRANDE och att bli informerad av någon som kränger "kunskap" eller säljer in skräddarsydda koncept är närmast lärandets antites. Låt lärare lära på egen hand och lita på deras längtan efter kunskap och utveckling. Lärande är en dynamisk process som följer sina egna lagar, inte en fastställd mängd information som effektivt kan överföras från en till en annan. Utan frihet och ansvar, inget verkligt lärande och ingen kunskapsutveckling.   

Inspirationsföreläsningar utan yrkeserfarenhetsmässig eller vetenskaplig relevans för undervisning är vanliga. Lärares verkliga behov förbises. Även fortbildning med hög kvalitet, som det nyligen genomförda Nobel Teacher Summit i Stockholm, där 350 lärare tog del av forskares och nobelpristagares syn på demokrati, vetenskap och utbildning, led av en märklig syn på lärare som skilda från forskarsamhället.

Jag känner igen det där: Lärare som ett särintresse. Det finns i högskolevärlden också och drabbar även forskare, som inte antas veta vad som är bäst för dem och som antas behöva hållas i korta tyglar för att inte avvika från ledningens och linjens strategiska plan för (hög)skolan. Villfarelsen att lärare är ett arbete som alla andra, ett uppdrag som kan styras mot på förhand uppsatta mål, är utbredd i samhället. Det är faktasamhället som med kraft dundrar in och kör över kunskapen, förgör alla bildningsansatser och hindrar visheten från att blomma ut. Det är en konsekvens av managementideologin och New Public Management. Alla förlorar på att denna syn på kunskap får spridning, även ledarna och de lyckliga få som anförtros äran att föreläsa för sina kollegor. Kunskapen utarmas och förmågan att lära faller i glömska.

Nobelcentrets summit var på många sätt en fantastisk satsning som vi hoppas lever vidare och utvidgas. Men vi vill ändå peka på en problematik: oavsett skillnad i innehållslig kvalitet och inriktning vid fortbildningstillfällen, finns nästan alltid ett gemensamt drag; lärare betraktas i första hand som mottagare av sammanställda forskningsresultat snarare än som medproducenter av forskning,

Som sagt, detta gäller även forskare som allt oftare idag antas behöva undervisas och informeras och som därmed betraktas som mindre vetande. Ledningen pekar med hela handen och identifierar kunskapsluckor i kollegiet som fylls av experter utifrån, trots att man som lärare och forskare är utbildad i lärande och själv kan skaffa sig kunskaperna, om det nu behövs, för det är långt i från självklart. Detta sätt att tänka och agera blottlägger bristen på tillit för lärarna och forskarna, fast det är inte så tankarna lanseras. Det handlar om fortbildning säger man; lärare ska inte luta sig mot traditioner och beprövad erfarenhet: Lärare måste som alla andra förstå hur viktigt det är att alla verksamheter kvalitetssäkras och målstyrs, för största möjliga effektivitet. Varför är det så svårt att förstå att man måste välja mellan kontroll, effektivitet och måluppfyllelse samt kunskap och utveckling? Det går inte att få både och! Kunskap växer inifrån och mellan intresserade människor, den kan aldrig påföras utifrån. Ändå är det just detta som sker på bred front i dagens utbildningssystem.

Idag sätter alltså andra än lärarna agendan för skolutveckling, och mönstret förstärks av rådande styrkedja. Enligt skollagen ska huvudmannen säkerställa kvalitet och utveckling medan rektor ansvarar för systematiskt kvalitetsarbete och inre organisation samt vara den pedagogiska ledaren.

Lärarfortbildning utformas därmed utifrån den kunskapsbas som finns på dessa övre nivåer. Visst finns exempel på sådant som fungerar bra, men ofta saknas på dessa nivåer tillräcklig kunskap om vad som utgör relevant och vetenskapligt underbyggd skol- och undervisningsutveckling.

Bristen på tillit till lärarna är plågsam att se, men det budskapet närmast skriks fram mellan raderna. Ingen säger att det är så, men allt pekar i den riktningen. Och det är en utveckling som pågått ända sedan 1990-talet. Därför vet många lärare som kommit in i yrket på senare tid om något annat, som enskild ser man bara försämringen som man själv upplever. För varje ny generation lärare som introduceras i yrket ökar försämringen och för varje lärare som pensioneras minskar kontakten med hur det en gång var i skolan och hur man såg på lärare, då när svensk skola sågs som ett föredöme i världen. Det är ett sluttande plan vi befinner oss på. Enda sättet att vända utvecklingen är att avskaffa kontrollen, effektivitetstänkandet  och styrningen av lärarnas yrkesvardag. Låt lärarna vara LÄRARE och lita på kraften i viljan att lära.

De forskarutbildade lärare som finns får ofta litet eller inget utrymme att vara med och leda skolutveckling på vetenskaplig grund.

Påminner om utbildningsministerns ord: Lärare ska inte utgå från traditioner eller beprövad erfarenhet; lärare ska inte tänka själva, de ska följa order och anpassa sin verksamhet efter godkända forskningsresultat. Egen forskning diskvalificeras och helt följdriktigt antas vägen fram bygga på kvalitetssäkrad undervisning av lärare, vilka därmed alltså inte längre se som lärare utan som utförare av standardiserade tjänster. Länge var lektorerna på högskolan fredade, men även där smyger sig en liknande utveckling på, vilken med tiden riskerar att utarma grunden för hela det svenska utbildningssystemet som då helt kan tas över av Svenskt Näringsliv och anpassas efter marknadens kortsiktiga krav på snabb ekonomisk avkastning.

Vill vi ha fler elever som klarar sig i skolan krävs undervisning baserad på systematisk prövning och därmed en professionalisering av hela styrkedjan. Idag utnyttjas den situationen av kommersiella intressen och pengar flödar ut från skolan till konsult- och analysföretag och producenter av IT-lösningar, undervisningsmetoder och meriterings- och utvecklingsprogram.

Vill man stärka högskolan; satsa på gymnasiet. Vill man stärka gymnasiet; satsa på grundskolan. Vill man stärka grundskolan; satsa på LÄRARNA och deras fortlöpande fortbildning, vilket måste bygga på tillit och personligt intresse, frihet och förståelse för komplexiteten i läraruppdraget. Lita på lärarnas förmåga och inneboende vilja att utvecklas, eller tala klarspråk med lärarna och låt dem göra ett informerat val om de ska stanna i skolan eller söka sig någon annanstans, där deras kunskaper och kompetenser, deras driv och engagemang uppskattas. Eller lägg ner skolan och köp tjänsten utbildning från konsultfirmor som i konkurrens får kämpa om möjligheten att sälja sig och sina tjänster till lägstbjudande. Billigt och effektivt, kontrollerat och målstyrt. Om det nu är det som är bäst för Sverige, vilket återstår att bevisa.

Den 1 mars 2018 kommer utredningen om praktiknära skolforskning i samverkan att överlämnas till regeringen. För att möta skollagens skrivningar utreder regeringen utveckling av samverkan mellan skola och akademi, bland annat genom försöksverksamhet på fyra lärosäten.

Mer samverkan mellan lärare och forskare på alla nivåer, det är vad Utbildningssverige behöver för att återta förlorad mark och vända den negativa utvecklingen. Tilliten till lärarna måste återupprättas och konsulttjänsterna som köps in utifrån avskaffas eftersom det är ett hån mot lärarna och deras fortlöpande fortbildning. Lärarna behöver tid att tänka och möjlighet att mötas och samtala om kunskap, det behövs fredade platser för lärande och kunskapsutveckling. Och det fina är att det inte behöver kosta ett öre, mer än den tid som lärarna redan har i sin tjänst.

Vi ser en överhängande risk att utredningens resultat kommer att medföra minskade snarare än ökade möjligheter för lärare att i demokratiska processer driva skol- och undervisningsutveckling. Utredningen riskerar också att ta för starkt intryck av inflytelserika mellanhandslösningar där privata bolag genom medlemsavgifter tar betalt av huvudmän för att koppla ihop lärare och forskare och tillhandahålla sammanställningar av forskning.

Det är målstyrningen som är problemet och den underliggande kunskapssyn som gör det möjligt att implementera New Public Management i skolan och utbildningssystemet. Jag är oroad över utvecklingen för så länge tilliten till lärarna är obefintlig finns inga krafter som kan vända utvecklingen.

För att undvika utvecklandet av en kultur där lärare är livegna i förhållande till rektorers, huvudmäns och entreprenörers idéer om skolutveckling, menar vi att utredningen bör beakta följande punkter:

Detta är viktiga insikter och förlag att ta på STÖRSTA allvar.

1. Värna forskningskunnighet. Ansvariga för skolutveckling behöver kunna värdera forskning och förstå vidden av och innebörder i olika metoder och i etiska spörsmål. Detta gäller såväl undervisningsutvecklande forskning som forskning kring hur en likvärdig och kompensatorisk skola möjliggörs, för beslut på en övergripande nivå. Den termins utbildning som är obligatorisk för rektorer berör till mycket liten del skolforskningsfrågor. Beställare på huvudmannanivå har ofta ingen specifik utbildning kring undervisningsutvecklande forskning och forskningsmetoder. Skolans lektorer med en forskarutbildning på två eller fyra år, vilket skapat en kompetens kring forskning och skolutveckling, borde ges större utrymme för skolutvecklingsfrågor i tjänsten.

Förståelse för forskning är en generisk kunskap som får genomslag i hela verksamheten. Lärare är experter på lärande och kunskapsutveckling och insikt i forskningens vardag och forskningens möjligheter och begränsningar gör lärarna bättre på att tänka kritiskt. Det kanske allvarligaste problemet med att köpa expertkompetens utifrån är att hela arrangemanget bygger på att lärarna okritiskt ska ta till sig det experterna säger. Lärarna borde istället själva få skaffa sig egna erfarenheter av att forska. Varför gå över ån för att hämta vatten? Kunskap är en färskvara, därför är det viktigare att lärare förstår forskning än att lärare undervisas i de senaste rönen som alla vet snart kommer att ersättas av nya.

2. Inför en statligt organiserad samordning. Risken med dagens skollagsskrivningar är att varken lärare eller akademi är drivande i samverkan för praktiknära forskning utan att enbart huvudmän och rektorer sätter agendan för skolutveckling. Det behövs direkta samverkansavtal, liknande ALF-avtalet mellan stat och landsting kring läkarutbildning, klinisk forskning och utveckling.

Kunskapsutvecklingen i ett land kan bara drivas mot mer och bättre KUNSKAP om det är lärare och forskare som ansvara för den, är det ledare och kvalitetssäkrade experter som driver utvecklingen  finns en uppenbar risk att annat än kunskapen och den fortlöpande fortbildningen hamnar i fokus. Lärarna är utbildade för att arbeta med lärande, så att inte låta dem ägna sig åt det är resursslöseri. Tanken på att det skulle gå att köpa in kunskap utifrån är huvudlös och visar hur långt i från en verklig kunskapsskola vi är. Hur länge ska detta kunskapsvidriga experiment få fortgå?

3. Motverka kommersialisering. Idag finns exempel på hur konsulter lyfter fram tendentiös forskning som bedrivs i syfte att kommersialisera en metod eller produkt, och på huvudmän som lägger stora medel på illa underbyggd lärarmeritering och obeforskade kompetensutvecklingsprogram. En tydlig statlig infrastruktur garanterar att skolforskning förhåller sig till lagar, förordningar och forskning- och yrkesetiska regler och att kunskapsöversikter är väl granskade.

Kunskap och lärande för kunskapens och lärandets egen skull är enda vägen fram. Kunskap är inte en vara och lärare är inga tjänsteutövare. Skolan är inte en plats där man TJÄNAR pengar, det är en kostnad, en långsiktig samhällsinvestering. Kunskapens egenvärde måste återupprättas, annars kan vi lika gärna lägga ner skolan och den högre utbildningen. 

4. Främja lärares deltagande i fri forskning. Lärare bör få tillgång till forskningsdatabaser, exempelvis via lektorer. Att lärare inte har tid att läsa eller själva delta i forskning stämmer i dagens läge. Samtidigt kan kåren inte acceptera detta. Skolledare och lärare behöver få tillgång till väl granskade sammanställningar av den senaste forskningen som är relevant för skolorganisation och undervisning. Inte alla lärare vill eller behöver forska. Men idag bedrivs alltför lite undervisningsutvecklande forskning med fokus på elevers lärande och förståelse av olika ämnesinnehåll för en utveckling i enlighet med läroplanens syfte. Sådan forskning behöver bedrivas i samverkan med lärare, gärna av forskarutbildade sådana.

Lärare behöver tid, möjlighet och ansvar samt tillit att själva bedriva egen fortlöpande fortbildning. Att göra det i samverkan med forskare är bra och viktigt, för det gynnar även forskarna. Kunskapsutvecklingens motor är viljan att veta och allt som hindrar den från att blomma ut och växa är förödande för all utveckling i hela samhället. Lärarna är inte ett särintresse, i alla fall inte i en nation som har ambitioner att bli en kunskapsnation.

Nobelpristagarna underströk vid sitt besök i Stockholm vikten av fria och självständigt tänkande lärare för upprätthållandet av ett demokratiskt samhälle som främjar vetenskaplig utveckling. Vi måste organisera så att förutsättningarna för detta förstärks och motverka ”gatekeepers” utan djupare förståelse för vilken forskning som är relevant för lärarprofessionen, som lätt kan falla offer för kommersiella intressens erbjudanden.
Lärarkåren behöver frihet och möjlighet att i samverkan med forskarsamhället utveckla en egen stabil forsknings- och kunskapsbas inom ramen för en hållbar arbetsmiljö, om vi ska få större förutsättningar att höja elevernas resultat.

Det kan inte nog understrykas hur viktig grundforskningen är, och tillsammans med lärarnas fria, fortlöpande fortbildning utgör den kunskapssamhällets själva fundament. Förståelsen för kunskapens egenvärde och för betydelsen av kunskapssökande för kunskapens skull är vad som byggde Sverige och det moderna samhällets ekonomiska välstånd. Säljer vi ut kunskapen och överlåter lärarna och lärandet till marknadskrafterna finns en uppenbar risk att även ekonomin blir lidande på sikt, och låter vi det gå så långt kommer det att kosta mer att bygga upp samhället, återupprätta demokratin och främja hållbarheten än vi tjänar på besparingarna som görs idag.

Varför har vi en skola egentligen? Det är en samvetsfråga lika mycket som det är en hållbarhetsfråga.