Bildning är inte nyttigt, och just därför värdefull

Vi är många som förstår hur viktigt det är med bildning, inte bara i skolan och på universitetet utan i samhället som helhet. En som på senaste tiden skrivit klokt om ämnet är Isobel Hadley-Kamptz vars tankar jag vill resonera med här.

”Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli.”

Jag har alltid älskat den där raden. Att ur ingenting vilja bli allt, att utan blygsel kräva rätten att finnas till. Ingen kamp har jag någonsin sett som mer rättfärdig. Och ingenstans finns den här kampen tydligare praktiskt formulerad än i den tidiga arbetarrörelsens bildningsiver. Alla arbetare skulle få tillgång till hela den värld som dittills varit dem förnekad, den självsäkra kunskap som dittills borgerskapet hägnat in.

Kunskap är inte alltid makt, men för den som saknar kunskap om samhället och dess historias, det vill säga inte har överblick och möjlighet att förstå hur samhället fungerar och vilka möjligheter till förändring som finns, är kunskap en viktig källa till makt. Den tidiga arbetarrörelsen visar på kunskapens sprängkraft, men senare års skolutveckling visar samtidigt att kunskap aldrig fungerar frigörande i kraft av sig själv. Det krävs något mer, nämligen bildning.

Bildningen är det största frigörelseprojektet. Inte bara genom kunskaperna i sig utan också i den förändrade synen på sig själv som kommer på köpet. Man står rakare i ryggen i ljuset.

Jag tycker det är viktigt att skilja på kunskap och bildning. Kunskap är mer mångfacetterat och värdefullt än fakta, men bildning är mer komplext än kunskap. Bildning ger perspektiv åt kunskapen och gör den mer hållbar och användbar. Dagens fokus på effektivitet i skolan gör den målfokuserad, men bildning är inget mål, det är inget man blir färdig med. Bildning är en ömsesidig tillblivelseprocess och ju fler som engagerar sig desto mer värdefull blir den. Bildning ger kunskapen ett mervärde som går förlorat när man tänker på bildning som en kanon, en lista som ska betas av. Och än värre blir det när utbildning ses som en transportsträcka ut i den verkliga världen. Livet och samhället är en dynamisk helhet, och bildning menar jag är förutsättningen för att förstå både det och komplexiteten som kännetecknar ett hållbart samhälle.  

Det där är dock väldigt länge sedan. Numera fokuserar socialdemokraterna sin högskolepolitik på genomströmningshastighet och anställningsbarhet och utbildningspolitiken generellt på att folk ska lära sig saker som är nyttiga. Samma sak gäller till höger, Svenskt Näringsliv kräver regelbundet att det offentliga utbildningssystemet ska inriktas på rejäla utbildningar som arbetsmarknaden behöver: ingenjörer, sjuksköterskor. Vill folk hålla på med konsthistoria får de väl betala själva.
Det synsättet frodas också bland vanliga människor. ”Vad blir man på det då?” som frågan alltid lytt på släktmiddagar och grannsamtal till dem av oss som ändå envisades med att läsa filosofi, litteratur, historia. ”Jag hoppas kunna förstå mer om hur världen hänger samman och om hur lite jag egentligen vet” var inte riktigt ett svar som fungerade. I stället mumlade man något om att man kanske kunde bli lärare så småningom.

Jag känner igen mig så väl, och det känns skönt att inte vara ensam. Utbildning är en omväg, inte en motorväg till ett mål; för vad är målet egentligen? Vad är meningen med livet, med mänskligheten? Tillvaron är fylld av frågor utan givna svar. Det krävs perspektiv och alternativ att välja mellan för att lära sig förstå hur man hanterar sådana frågor. Utbildning handlar inte om att så snabbt och effektivt som möjligt skaffa sig så bra kunskaper man kan, utan om att lära sig förstå vad som är bra för en, idag och på lite längre sikt, och om att bli bättre på att hantera livets många olika utmaningar. Bildning handlar inte om vilka böcker man läst utan om att skaffa sig en så stor verktygslåda för så många olika framtida situationer som möjligt. Bildning är inget man blir färdig med, det är en process som löper parallellt med arbetslivet och balansen mellan är viktig. det handlar inte om antingen eller utan om både och.   

”Men varför ska man kunna något om Aristoteles i dag, nu är det andra kunskaper som behövs.” Ungefär det fick jag höra i ett samtal om bildning på Bokmässan i Göteborg i höstas. Det har legat och gnagt i mig sedan dess. För det illustrerar så plågsamt tydligt problemet.

Studenter på högskolan säger allt oftare: Vad ska jag med detta till; trots att man själv sökt sig till utbildningen? Och därifrån är steget inte långt till: Tala om för mig vad jag ska göra för att få godkänt. Synen på kunskap blir med Svenskt Näringslivs och politikernas goda minne allt mer instrumentell, vilket banar väg för framtida effektiviseringar och möjliga skattesänkningar. Det är en jakt mot undergången. Att satsa på bildning är att säga: stopp, det räcker nu! 

För det första är inte bildning kunskaper som ”behövs”. Bildning är det som finns kvar när vi glömt bort det vi lärt oss, lyder en definition. Det är insikten om att vi kan ta till oss saker genom tid och rum, som DN:s nye politiske redaktör, tidigare kulturchef på Expressen, Per Svensson skriver i en ny bok. Samtidigt är det också insikten att vi förstår mycket mindre än vi tror, en kunskap som faktiskt till och med kan vara just nyttig.

Inser man hur lite man vet och hur lite som faktiskt går att veta blir man ödmjuk och man inser hur mycket arbete som ligger bakom lärande och kunskapsutveckling, hur mycket som krävs av den som vill bli bildad. Otålighet och rastlöshet är inga samhällsbyggande egenskaper. På börsen och i politiken måste man kanske vara på tårna och hänga med i svängarna, men livet är inte en kvartalsrapport eller en mandatperiod. Livet är det enda man har och fylls det inte med MENINGSFULL kunskap blir tillvaron en meningslös jakt på tomma kalorier som bara göder sin egen efterfrågan. Bildning är kunskapens kostfibrer, om liknelsen tillåts.

Jag skulle kunna bre ut mig om hur Aristoteles är grunden för så mycket som vi håller för självklart i vårt tänkande, i vår kultur, i politik och vetenskap, men sådana svar är bara relevanta för den som just tycker att de har relevans. Förresten har jag glömt massor av det jag en gång lärt mig om antik filosofi. Men det som finns kvar efter glömskan lever i mig, och ger mig fler dimensioner i min förståelse för nästan allting. Det är omöjligt att kvantifiera, och därmed värdelöst i dessa våra New Public Management-tider, när allt som inte kan siffersättas blir meningslöst.

Alla vet att det är så. Har man en gång smakat kunskapens frukt och insett att det finns mer i världen och tillvaron än jakten på pengar för den omedelbara överlevnadens skull eller för snabba kickar inser man bildningens värde och förstår att belöningen kommer sedan och är väl värd att vänta på. Att vara människa är att INTE vara en maskin. Maskiner programmeras till att göra just det som bestämts, så snabbt och billigt som möjligt. Människor behöver känna att det man gör är meningsfullt för att inte riskera att hamna i en depression. Allt fler förväxlar pengar med mening, och det gör att bildning uppfattas som meningslöst när det i själva verket är tvärtom. Pengar och guld har i alla tider förvridit synen på människor, fattig som rik, om än på olika sätt.   

Frigörelse kan inte heller siffersättas. Inte heller känslan av att bli en större människa, att kunna vara en bättre version av sig själv just för att man inne i sig bär rester av seklers ackumulerade insikter.

Bildning har INGENTING med pengar att göra. Ändå är den lika värdefull och viktig som kärleken, hälsan och medmänskligheten. Bildning är förutsättningen för det moderna samhällets myllrande mångfald. Den tidiga arbetarrörelsen förstod det och den insikten behöver återerövras av varje generation. Bildning är en evig kamp, den är inget man kan ta för givet. Varje generation behöver bildas för att samhällets långsiktiga hållbarhet inte ska hotas. Det kostar pengar, men är en nödvändig investering för framtiden.

Jag kommer själv inte från bildning. Min mamma var, likt så många i hennes generation, den första i sin släkt som tog studenten. Vi hade böcker hemma men mest deckare och även om jag läste oavbrutet som liten så fanns inga direkta förväntningar på vad jag skulle göra eller kunna. Och även om man lärde sig mer i svensk skola på den tiden fanns inte där heller några särskilda bildningssträvanden. Jag hade definitivt inte läst Aristoteles.

Även i detta känner jag igen mig. Kanske är det en förutsättning för bildning, att det är något okänt som man upptäcker kraften i på egen hand? Bildning kan inte tvingas på någon uppifrån, den kan bara växa inifrån och mellan. Därför är dagens instrumentella, ekonomiserade och nyttofixerade kunskapssyn dubbelt problematisk för den skjuter grunden för framtida generationers bildning i sank.

Det finns olika bildningstraditioner i olika länder. Storbritannien har en stark sådan, inte minst kring humaniora där det är vanligt att höga chefer på stora företag t ex har läst antik poesi och klassisk grekiska på universitetet. Den är dock tydligt klassförstärkande. Det är överklassen som ligger vid Oxford och vidgar vyerna, och som sedan genom både sin klassbakgrund och sin genomgångna elitutbildning anses bäst lämpade för samhällets topp-poster, oavsett konkreta sakkunskaper. Enskilda kan förstås komma in på toppskolorna från alla bakgrunder, och får då direkt väg till klassresa.

Den franska traditionen är lite annorlunda. Där tragglar alla skolbarn de stora franska klassikerna inför studentexamen, och varenda unge förväntas kunna både läsa och lära sig analysera Baudelaire eller Balzac, på en nivå som åtminstone för 20 år sedan överskrev vad man lärde sig på litteraturvetenskap på svenska universitet. Jag vet det här för att jag gick i skola i Frankrike ett tag, och som svensk tonåring chockades av skillnaden.

Utan perspektiv blir kunskapen instrumentell och nytta framstår då som enda vägen fram. Vilka krav ställs på unga idag, på självständighet och kritisk medvetenhet? Det finns en utbredd förväntan i samhället som helhet på att någon annan ska ta ansvar och se till att jag får det bra. Eget ansvar, inre drivkraft och motivering kan bara växa inifrån och mellan människor som inser vad som krävs för att höja sig över sin förmåga och som förstår att det inte finns några genvägar till kunskap och att bildning inte är något man blir färdig med, det är en ständig strävan upp, ut och förbi. Många tränar på gym och lyssnar på råd från personlig tränare som ropar: Mera! Bättre kan du! Medan man förväntar sig att lärarna ska ge barnen kunskaper så att de kan förverkliga sina drömmar. Det fungerar inte så, det insåg arbetarna som började bilda sig på 1800-talet. Man måste väga, öppna sina ögon, vidga sina vyer och spotta i nävarna. Bildningsresan är strapatsrik och just därför så viktig och värdefull.

Jag hade aldrig ens hört talas om de flesta av författarna. Ändå utgick lärarna självklart från att också jag kunde förstå och ta till mig dem. Om det var en särskilt bra och tjusig skola? Nej, tvärtom. Det var ett slitet stort gymnasium precis på gränsen till ett av Frankrikes då mest ökända förortsområden. Mer än hälften av eleverna hade invandrarbakgrund. Men även vi, och kanske alldeles speciellt vi, välkomnades in i detta fantastiska enorma som är den franska högkulturen. Detta är ert, tycktes lärarna säga, ni har lika stor rätt till Sartre och Zola som barnen från fina områden som redan har böckerna hemma i bokhyllan.

Tänk om det var så vi såg på skolan och på eleverna, tänk om det var så vi såg på kunskap och bildning; som självklarheter och nödvändigheter. Ja, det är svårt och det tar tid och kräver intresse och möda, men det är ENDA sättet att lära sig. Vill man göra annat på fritiden vid sidan av skolan; vill man arbeta heltid vid sidan av studierna på högskolan; då kommer det att gå ut över kvaliteten. Man kan inte få alla man önskar sig, och kunskap är inget någon annan kan ge en. 

Från mörkret stiga vi mot ljuset. Som vi steg. Som jag steg.

När jag skriver denna text inser jag hur mycket även jag stigit och vuxit, hur enormt mycket jag lärt mig och hur värdefullt det är; hur TACKSAM jag är för att jag vågade, orkade och inte gav upp. Det fina med bildning är att belöningen är dubbel. Både under vägs och betraktat i backspegeln känner jag tacksamhet.

I dag lever vi i förvirrande tider, fulla av svårbegripliga förändringar och oöverblickbar information. En av de kunskaper som på det där bokmässeseminariet påstods vara mer lämpade för vår tid var också just att kunna söka på internet. För all del. Det är väl bra. Men hur ska man veta vad man ska leta efter? Med bildningen om ryggen blir det lättare att ställa rätt frågor. Det blir också lättare att hitta en gemenskap i allt det flytande. En gemensam bas att utgå från, referera till, älska eller förkasta. Precis som raden ur Internationalen som jag inledde den här artikeln med.

Frågorna har i alla tider varit viktigare än svaren, vilket gör vår tid så förbryllande och obegriplig. Aldrig har så många haft så snabb och enkel tillgång till svar som idag, och aldrig någonsin i mänsklighetens historia har den kollektiva förståelsen för vilka frågor som är viktiga och hur man ska använda kunskapen som finns tillgänglig varit så liten. Vad används internet till, vilka är de vanligaste och mest använda sökorden? Det är ett slags indikator på kunskapens värde. På internet söker man snabba svar, information, förströelse och omedelbar tillfredsställelse. Bildning är på många sätt motsatsen till Internet, även om internet naturligtvis är en potentiell källa till bildning. Lått fånget lätt förgånget. Bildning tar tid och kräver eget arbete, men dess värde varar livet ut och ökar dessutom ju mer man delar med sig av kunskaperna. Bildning är inte nyttigt, och just därför är den så enormt värdefull.