Denna bloggpost handlar dels om undervisningens tre delar, dels om den absolut nödvändiga balansen mellan dessa delar. Undervisning är en lika komplex mänsklig verksamhet som lärande; det är inte så att en (läraren) kan och förmedlar information till en annan (elev/student), som ska lära sig förstå informationen. Lärande är en ömsesidig verksamhet och det som händer mellan lärare och elev/student är lika viktigt som det som händer i dem båda. Undervisning är ett mänskligt möte som förändrar. Alla som går in i ett klassrum eller en föreläsningssal går ut som en ny människa; det gäller både läraren och eleverna/studenterna, förutsatt givetvis att man är där för att lära. Undervisningens tre delar är förberedelse, utförande och efterarbete, och för att en kunskapsskola ska kunna växa fram och utvecklas är det avgörande att såväl politiker som föräldrar, elever, studenter och lärare förstår hur viktigt det är att alla delarna finns med och att det råder balans mellan dem. Lät mig förklara hur jag tänker.
Förberedelse: För eleverna i grundskolan handlar det inledningsvis, i de längre stadierna, om att vara nyfiken och intresserad. Detta är något man måste lära sig innan man kommer till skolan för undervisning kan aldrig någonsin konkurrera i underhållningsvärde med fotboll eller datorspel. Här har föräldrarna och samhället ett stort ansvar att locka till lärande och visa på vikten av kunskap för att lyckas i livet, det kan aldrig vara lärarens uppgift för då förändras läraryrket till att handla om underhållning vilket är förödande för all utveckling. Av eleverna på högstadiet och gymnasiet är det rimligt att kräva lite mer. Läxor kan se olika ut, men de kan handla om att skaffa sig en grund att stå på för att tillgodogöra sig innehållet i lektonerna dagen efter. Kanske finns en film att titta på, som man sedan diskuteras under lektionen; eller så kan det handla om att läsa före i boken för att läraren ska kunna fokusera på hur innehållet kan förstås. Man kan få i uppdrag att leta på nätet efter information och alternativa uppgifter för att kunna sätta det som tas upp under lektionen i perspektiv. På högskolan handlar det för studenterna om att läsa så ögonen blöder, helst mer text än den som är knuten till kursen, så mycket text som det bara finns tid för. Arbetar man heltid vid sidan av borde man i rimlighetens namn, om vi faktiskt menar allvar med kunskapsskolan få svårt att få livet att gå ihop eftersom även arbetet kräver viss förberedelse och ett socialt liv vid sidan av studierna är en viktig del av förberedelsen. Den student som släntrar in till föreläsningssalen utan att ha öppnat boken, som förväntar sig att läraren ska vara underhållande och peka på allt som är viktigt och som dessutom smiter i sista rasten för att hinna med ett tidigare tåg hem är inte mogen för högre utbildning, och det är tyvärr alldeles för vanligt.
Graden av självständighet ökar hela tiden, och det gäller även läraren. Jag är därför kritiskt till målstyrningen av undervisning. Kunskapsmål ska som jag ser det inte nås, de ska överskridas; ju mer desto bättre för alla inblandade. Av läraren krävs det mest, men för att kunna leva upp till dessa krav måste det finnas tid och förståelse för detta. Om allt för mycket annat krockar med skolan och den högre utbildningen blir det svårt att lära. Och om lärarna inte får tid att förbereda undervisningen går det ut över eleverna och studenternas lärande, liksom över lärarens kompetens. Om lärarna ska undervisa mer krävs mer förberedelsetid eftersom lärare inte bara arbetar med lärande när de står inför klassen. Undervisning är en komplex helhet. Lärande kan inte effektiviseras.
Lärande är ingenting man någonsin blir färdig med, det är en livslång process. Läraryrket handlar inte om att hitta en metod som fungerar och sedan upprepa den, inte om att förmedla ett fastställt och standardiserat innehåll. Lärare måste hela tiden utvecklas och tiden för fortbildning och förberedelse som finns till lärarnas förfogande i deras yrkesutövning står i direkt relation till kvaliteten i undervisningsutförandet och lärandet. Framförallt för lärare på högskolan är det viktigt att det finns tid både för att planera föreläsningarna och för att kontinuerligt fortbilda sig i ämnet genom inläsning, kurser, seminarier och inte minst tid att tänka tankar till slut. Och lika viktigt är det att elever och studenter drar sitt strå till stacken: lärande är som sagt en ömsesidig process.
Utförande: Även undervisning handlar om samspel. Ansvaret för att undervisningen fungerar är delat; givetvis har lärarna störst ansvar, men utan intresserade elever och studenter kan ingen lärare göra ett bra jobb. Antingen måste man satsa tid och kraft åt att vara underhållande eller locka fram intresse, vilket tar tid och riktar fokus bort från själva undervisandet och lärandet. Vill eleverna/studenterna bli underhållna är det inte till skolan de ska gå utan till teatern, och är det publikfriande underhållning läraren vill ägna sig år skolan fel plats att vara och verka i. Därmed inte sagt att undervisning ska vara tråkig. Viktigt bara att förstå att elever och studenter har ett ansvar att lyssna intresserat, ställa frågor och ta aktiv del i undervisningen samt ansvar för sitt eget lärande. Lärare som möter bråkande elever som stör undervisningen, eller sovande, ointresserade studenter som sitter i föreläsningssalen och snackar om annat med varandra eller skrattar åt lärarens engagerande gester; blir sämre lärare, oavsett hur många pedagogiska utvecklingskurser lärarna genomgått och hur duktiga de än är. Lärande är ett samspel i alla led och delar av den komplexa helheten. Ska en kunskapsskola och utbildningssystem kunna växa fram måste detta uppmärksammas mycket mer. Elevernas och studenternas roll i och ansvar för lärandet måste talas om lika mycket som lärarnas insatser. Här liksom i allt annat som rör lärande är balansen mellan delarna helt avgörande.
Efterarbete: Lika viktigt som förberedelserna och utförandet är efterarbetet. Och här liksom i fallet med förberedelse och utförande har både elever/studenter och lärare saker att göra för att lärande ska komma till stånd och kunskapskvalitet ska kunna utvecklas. För elever i de lägre stadierna handlar det om att få röra på sig, att få utlopp för rastlösheten som byggs upp hos de flesta som håller på att fostras till lärande subjekt som tar ansvar för sitt eget lärande. För att orka med nästa lektion behöver nybörjaren ha roligt och vara ute och röra på sig. På högstadiet handlar det om att få möjlighet att förstå och hantera alla hormoner som far runt i kroppen. Skolan är en mångfacetterade plats och för att lärande ska kunna uppstå och kunskap ska kunna utvecklas krävs att både intellektet och känslorna beaktas och hanteras. Lärare och elever är människor som måste ha ömsesidig förståelse för varandra och var de befinner sig i livet och lärandet. Studenter är och måste behandlas som vuxna människor på samma sätt som de behandlar sina lärare som medmänniskor och samarbetspartners i lärandet. Av gymnasieelever och högskolestudenter krävs det efterarbete. Om det växer fram en kultur på gymnasiet där man inte talar om det som behandlas under lektionerna, om studenterna på högskolan bara är på plats (och knappt det) vid obligatoriska moment; går det ut över lärandet och kunskapsutvecklingen. Visst kan man reflektera på egen hand över innehållet i texterna och det som tagits upp på föreläsningen, men det är i samtal med andra man verkligen växer och fostras in i en lärande kultur. Till elever och studenters efterarbete hör att renskriva anteckningar och reflektera över kursernas innehåll och hur den nya kunskapen förhåller sig till det ma redan lärt sig.
För läraren handlar efterarbetet om att reflektera över vad som fungerat och vad som behöver utvecklas till nästa gång; om att skaffa sig en fördjupad uppfattning om undervisningen helt enkelt. Till efterarbetet hör även tentarättning och kommenterande av inlämningsuppgifter. Och det är också viktigt att det finns tid och möjlighet att ställa om till nästa uppgift, att det finns marginaler och inbyggd luft i systemet. Om lärare måste hasta vidare till nästa föreläsning går det ut, dels över båda föreläsningarna, dels över lärandet.
Förståelsen för dessa saker haltar betänkligt i dagens utbildningssystem. Och det är inte så konstigt, för skolans och den högre utbildningens primära mål är inte kunskap utan budgetdisciplin och måluppfyllelse. Kunskapsutveckling är komplext och tar den tid det tar medan målstyrning, kvalitetssäkring och krav på effektivisering är komplicerat men möjligt att nå genom standardisering och detaljplanerad upphandling. Är det en kunskapsskola vi vill ha, eller en budget i balans? Vad är viktgast? Ska skolan spara pengar eller använda dem klokt för att få ut som mycket kunskap som möjligt? Det går inte att få allt, och utan eget ansvar och insatser från både elever/studenter och lärare kan inget lärande komma till stånd och ingen kunskap utvecklas.
Avslutningsvis vill jag säga följande: Lärande är en ömtålig process som alla inblandade har ett gemensamt ansvar för och vars olika delar måste balanseras mot varandra. Därför är jag skeptisk till att företag som verkar i skolbranschen tillåts plocka ut vinst ur verksamheten. Det är med hjälp av kunskapen man får i skolan som man ska tjäna pengar, inte på undervisning och lärande. Finns ett krav på vinst blir det svårt att försvara tid för förberedelse och efterarbete och systemet med skolpeng leder ofelbart till att det utvecklas en köp-sälj-relation mellan parterna som måste samverka för kunskapsutvecklingens skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar