Intellekt och rationalitet

Ända sedan jag var liten har jag förundrat stått lite vid sidan av och reflekterat över människan. Jag förstod inte och förstår fortfarande inte. Kanske är det därför som kulturforskning passar mig så bra; jag har alltid förstått individer, men människor i grupp är svårare att förstå. Det förstår jag emellertid, att det är två helt olika saker, och det känner jag mig ofta ensam om att göra. Kultur är ett komplext problem och vill man förstå kulturen måste man inse och acceptera att kunskap om kultur inte finns hos människor, den finns på en abstraktionsnivå ovanför. Att känna sig själv och människorna man står nära är kunskap som är oanvändbar i arbetet med att försöka förstå kultur. Tänker man att, "det bara är och gå till sig själv", har man inte förstått.

Jag minns högstadiet; hur vi satt i grupper och skulle komma överens om hur vi skulle göra med våra ytterkläder. Vi skulle enas om ifall de skulle vara tillåtet att ta med jackorna in och hänga dem på stolen eller om det skulle införas en regel om att hänga dem på krokarna utanför i korridoren. Vi hade pratat om detta tidigare, många gånger. Lärarna ville att jakorna skulle hängas i korridoren, men "alla" eleverna tog med dem in i klassrummet eftersom det förekom stölder och för att det var bekvämast. Nu skulle frågan lösas en gång för alla, och den skulle lösas i samråd: lugnt, sansat och med utgångspunkt i intellektet. Jag minns hur jag satt där och tänkte att eleverna som grupp visat i handling vad som föll sig naturligast i vardagen och tyckte att beslutet som togs skulle utgå från den kunskapen. Fast när vi satt där i grupperna kändes det som jag kom från en annan planet. Majoriteten var överens om att det naturligtvis var klokast att vi bestämde att jackorna skulle hängas i korridoren, och så blev det. Beslutet som fattades och som togs i sann demokratisk anda var rationellt; men efter bara några dagar var vi tillbaka i samma situation som föranlett mötet. Hur blev det så, undrade alla?! Fast jag var inte det minsta förvånad. Beslutet var rationellt, men jag visste redan då att människors intellekt är en komplex egenskap som aldrig går att räkna på eftersom känslorna alltid påverkar mer eller mindre.

Människans intellektuella förmåga är något annat än rationalitet, och vill man förstå både människor och kultur måste man ta med den skillnaden i analysen. Jag kan aldrig utgå från mig själv om det är kultur jag vill förstå, det vet alla kulturvetare, men få andra. Därför avfärdas kulturvetare ofta, trots att de talar med utgångspunkt i forskning och kan visa på evidens. Om inte, och det var egentligen detta jag ville skriva om, talaren är känd och ansedd som klok; då lyssnar åhörarna uppmärksamt, men man lyssnar mer på vem som talar än vad som faktiskt sägs. Det händer något i mötet och när känslorna blandas med rationaliteten. Intellekt är inte som rationalitet linjär och logisk. Intellektet utgår inte från befintlig kunskap och räknar fram ett beslut, den enda och bästa. Intellektet handlar om och utgår från ständig revidering och modifiering av det som hålls för sant. Intellektet svänger i takt med människan och överbryggar mellanrummet mellan jag och vi. Rationella beslut går att debatera och är möjliga att nå koncensus om, medan intellektuella beslut alltid är mer eller mindre öppna.

Hur blir det som det blir? I den bästa av världar tänker man först och handlar sedan, men i sinnevärlden handlar de allra flesta först och tänker sedan. Människans intellekt används olika i en kultur som dyrkar rationalitet och där man utgår från att människor är rationella; och i en kultur som präglas av intellektuell mognad, där man tar med både individen och gruppen i beräkningarna samtidigt som man inser skillnaden och förstår komplexiteten som präglar helheten. Vårt samhälle är intellektuellt omoget och därför handlar majoriteten först och letar efter eller uppfinner rationella förklaringar i efterhand.

Det är enkelt att identifiera olika typsituationer och exempel på liknade fenomen: Förklaras följandet eller följs förklaringarna? Lyssnar man på vem som talar eller vad som sägs? Kulturprofilens övergrepp, Svenska Akademins agerande och avslöjandena i spåren av #Metoo framstår bara som obegripligt om man försöker förstå det som hänt och hur det kunnat ske i det "dolda" så länge och av så många framstående människor, utifrån ett rationellt perspektiv. Utifrån ett intellektuellt perspektiv blir det dock fullt begripligt, och det obegripliga är att "ingen" sett och agerat. Jämställdhet är svårt eftersom det kräver att människor faktiskt följer reglerna som ingen opponerar sig mot i vardagen och hela tiden, inte bara när andra ser och det går att plocka poänger på det. Det räcker inte att andra uppfattar en som jämställd, man måste vara det i både ord och handling, hela tiden, ensam och tillsammans med andra. Kulturprofilen, genierna och andra män med makt har spelat på människors rationalitet och har fram till nu kunnat lita på att alla som sett och hört har uppfunnit rationella förklaringar som gör att man slipper tänka om och agera annorlunda.

Människan är social och därför är kulturen en oskiljaktig del av kunskapen, på samma sätt som intellektet (till skillnad från rationaliteten) alltid är förkroppsligat. Lite stressad här och måste avsluta, men detta är tankar jag definitivt kommer återkomma till, inte minst i relation till utvecklingen av Artificiell Intelligens, vilket är ett projekt som skrämmer mig. Intelligensen som maskinerna återskapar är nämligen rationell; den är inte intellektuell, för det är en mänsklig egenskap. Den som blev förvånad över kraften i #Metoo och som inte för sitt liv kan begripa hur kulturprofilen kunde agera som han gjorde och under så lång tid, kommer att bli lika förvånad när maskinerna tar över. Först när människor lärt sig förstå skillnaden och samhället blivit INTELLEKTUELLT moget är vi redo att ta upp frågan om AI igen, annars finns en uppenbar risk att det blir sista gången som mänskligheten blir förvånad över att de inte såg problemet trots att det stod mitt framför dem. Kanske är det redan försent, för hur betraktas klimatfrågan och vilka lösningar på problemen förordas: rationella eller intellektuella?