Tänker på Niels Bohr och hans favoritanekdot om forskning. Den handlar om en man som tappat sina nycklar i ett mörkt rum upplyst bara av en liten lampa. Han letar endast i ljuset av lampan och hittar dem därför inte. Bohr menar att det är ett av forskningens och mänsklighetens kardinalfel, att man letar där det går och gör vad man kan, inte där man vet att svaret finns och vad som faktiskt fungerar. Vill man lyckas på riktigt måste man börja leta där det finns en chans att finna något av värde, även om det är mörkt och chansen att nå framgång är liten.
I dagens snabba politiska och mediala landskap finns tyvärr bara tid till utspel, för det är publicitet man söker, inte varaktig förändring. Det har byggts in en olycklig otålighet i systemet som gör att vi får de politiker vi får: Å ena sidan regeringen som gör allt för att framstå som handlingskraftig, å andra sidan den bekymrade oppositionen som vet vad Sverige VERKLIGEN behöver. Det är ett spel i strålkastarljusets sken, för ingen vill vara och verka i mörkret. Ingen vid riskera att någon annan tar åt sig äran av framgången man längtar efter och anser sig behöva för att vinna nästa val.
Utbildning är viktigt idag, men av helt fel anledning. Skolan väcker känslor vilket ger maximal utdelning i form av publicitet. Förslaget om skolstart vid sex års ålder påverkar inte kunskapsutvecklingen i landet ett endaste dugg; ingen skolreform gör det. Lärande och kunskapsutveckling är inget man kan tvinga fram och det finns inga magiska åtgärder som övertrumfar lärarna och det arbete som utförs i klassrummet tillsammans med eleverna. Vill politikerna VERKLIGEN skapa förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling måste man lämna skolan i fred och överlåta ansvaret för verksamheten på rektorer och lärare. Grunden för kunskapsnationen Sverige läggs inte i rampljuset utan i mörkret. Det är eleverna som ska glänsa och placeras på scen, men först efter att de gått igenom sin utbildning, tagit sin examen och börjat arbeta och omsätta kunskapen i handling.
Det går nästan inte en dag utan att nya rön rörande skolan presenteras i medierna; nya revolutionerande upptäckter som i ett slag löser alla problem. Det blir ett slags dans som alltid följer samma turer. Ansvarig minister intar en eftertänksam hållning och manar till eftertanke och oppositionen talar om ansvarslös politik. Det rasas på Twitter och reklampengarna rullar in. Alla är nöjda och glada. Det ser ut som det görs något. Resultaten uteblir dock för det som görs sker i lampans sken där det syns, inte i mörkret där det spelar roll. Skolan bärs upp av lärarna och det är elevernas handlingar som betyder något, det är där, i mötet mellan lärare och lärande, som kunskapen som Sverige är i skriande behov av utvecklas.
När ska politikerna förstå att det inte är debatterna i TV eller besluten som tas i riksdagens kammare som betyder något, utan det som sker i det tysta, i mörkret. Vad skolan och vårt lands kunskapsutveckling behöver är inte nya regler eller hårdare straff utan lugn och ro, känsla av tillit, eget ansvar och frihet att göra vad som krävs i klassrumsvardagen och i mötet med eleverna; framförallt behöver lärarna en bättre arbetsmiljö, mindre stress och mer tid att tänka. Kraven på prestation växer eftersom politikerna behöver något att peka på eller använda som slagträ i debatten, för att skapa rubriker och få genomslag för sin politik, för att locka väljare.
Så länge det som sker i lampans sken anses viktigare än sökandet efter verkliga lösningar kommer vi att få vänta på den utlovade förbättringen. Det är inte skolans form eller nya reformer som ger kunskap, det kan bara engagerade lärare och intresserade elever som har tid och möjlighet att enträget arbeta på i lugn och ro så långt borta från strålkastarljuset och uppmärksamheten som möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar