Sven Stafström svarar i en
debattartikel på kritiken som Göran Arnqvist riktade mot svensk forskningsfinansiering. Fast jag tycker inte riktigt att han svarar på kritiken, han väljer istället att kritisera kritikern. Intressant, tycker jag, att synen på forskningsfinansiering inte verkar gå att diskutera utan att det går prestige i frågan. Fast å andra sidan bekräftar det bara vad jag visste, att forskare och forskningsfinansiärer är människor, med allt vad det innebär, precis som alla andra. Och även om forskare och forskningsfinansiärer har en mer väl utvecklad förmåga att tänka rationellt än andra används denna förmåga lika ofta som hos resten av mänskligheten åt att försvara sig och det man gjort och sagt från kritik; för att framställa sig själv i bästa dager. Det må vara oundvikligt men är lika fullt olyckligt om det är en kunskapsnation man vill bygga.
Vetenskapsrådet är Sveriges största forskningsfinansiär, om man undantar den finansiering som går direkt till universitet och högskolor. Totalt fördelade Vetenskapsrådet under fjolåret 4.451 miljoner kronor i bidrag till forskning, vilket motsvarar drygt 10 procent av de totala kostnaderna för forskning utförd på landets universitet och högskolor (investeringar undantagna). Det är medel som är nödvändiga för att skapa ny värdefull kunskap och som bidrar till samhällets utveckling. För att åstadkomma detta har Vetenskapsrådet som huvudprincip vid fördelning av forskningsbidrag att stimulera vetenskaplig utveckling genom öppen konkurrens där de bästa forskningsidéerna premieras.
Varför inleda svaret på kritiken mot HUR man finansierar forskning och fördelar medel med att redogöra för hur MYCKET medel man fördelar? Arnqvists kritik handlade uteslutande om principerna för fördelningen och påpekade att det saknas stöd i forskningen för det sätt man arbetar idag? Med ledning av det Arnqvist skrev förstår jag det som att han håller med om det som skrivits så här långt. Ingen kritik riktades mot utlysningar i konkurrens.
Vetenskapsrådet har en medveten finansieringsstrategi som tar hänsyn till bredden av forskningsområden, forskningsidéer och forskare. Vi använder oss av en ”verktygslåda” av olika typer av bidrag. Det absolut viktigaste verktyget är projektbidraget. År 2016 fördelades 2.814 miljoner kronor på detta sätt med ett medelbidrag på cirka 1 miljon kronor. Nästan tre tusen forskare har således möjlighet att förverkliga sina forskningsidéer genom detta stöd. I den hårda konkurrens som råder blir dock många mycket bra forskare utan bidrag. Detta är ett underutnyttjande av kompetens, vilket är ett problem som Vetenskapsrådet påtalat i flera olika forskningspolitiska sammanhang.
För att ge yngre forskare möjlighet att etablera sig som självständiga forskare har Vetenskapsrådet bidrag som riktas till unga forskare men som i övrigt liknar det fria projektbidraget på så sätt att det är öppet för alla områden och att det är forskarna som formulerar forskningsidéerna. Stödet till unga forskare omfattade totalt 540 miljoner kronor i utbetalade bidrag år 2016.
Inte heller detta har det riktats kritik mot. Varför ens nämna det i en artikel där man säger sig bemöta kritiken? Vetenskapsrådet har inte kritiserats; det är
principerna för fördelning som Arnqvist kritiserade och ville diskutera. Men okej, det finns kanske en poäng med att visa på fördelningen mellan projektbidrag och excellenssatsningar.
Vetenskapsrådet vill även kunna ge särskilt framstående forskare större möjligheter att bedriva långsiktig forskning av absolut världsklass samt stödja forskningsmiljöer där flera forskare eller forskargrupper gemensamt bedriver högkvalitativ och ofta tvärvetenskaplig forskning. För dessa ändamål har vi bidrag som är större och som löper över längre tid än projektbidragen. Utbetalade medel för dessa typer av bidrag var 1037 miljoner kronor år 2016, varav 287 miljoner gick till enskilda excellenta toppforskare. Förhållandet mellan projektbidrag och ”excellensbidrag” vad gäller total budget är således tio till ett.
Jag är inte mycket för sifferexcercis, men som jag uppfattade Arnqvists kritik handlade den om hela den summa som här nämns och inte bara om bidragen till enskilda excellenta toppforskare, vilket gör att andelen ökar (om jag inte räknar eller tänker fel) från tio till ett, till en dryg tredjedel. Fast kritiken handlade inte om summan eller andelen, utan om att det saknas vetenskapligt stöd för denna typ av satsningar. Även 287 miljoner är en ansenlig summa att lägga på något som det saknas stöd för. Tänk hur mycket samhällsviktig forskning och användbar kunskap som 287 "vanliga" forskare skulle kunna bidra med och ställ det mot kunskapsnyttan som ett fåtal "excellenta toppforskare" faktiskt bidrar med. Hur ser fördelningen av genombrott i vetenskapshistorien ut om man jämför grundforskning med riktade satsningar? Det är snarare regel än undantag att Nobelpristagare försvarar grundforskningen och varnar för tillämpad forskning och riktade satsningar. Visste man på förhand var kunskapen fanns behövdes ju inga forskare ...
Vanligast är att forskning utförs i mindre forskargrupper i samarbete med andra forskare. Vetenskapsrådets finansieringsstrategi med en tyngdpunkt på projektbidraget är som ovan beskrivits anpassad för detta. Det vore dock ett stort misstag att inte ge excellenta forskningsmiljöer och enskilda toppforskare som leder stora forskargrupper långsiktiga och stora bidrag.
Varför då? Vilka är ARGUMENTEN för detta? Arnqvists handlade ju om det, att det saknades vetenskapliga argument för den typen av satsningar; varför inte förklara hur man tänker och vad man lutar sig mot när man väjer att fördela medel på detta sätt? Varför vore det ett misstag att satsa alla medel på grundforskning och ge alla forskare en chans att visa vad de går för? Hur avgör man vem som kommer att utföra excellent forskning i framtiden? Som jag förstå saken finns det gott om belägg för att långsiktiga storsatsningar på större forskargrupper ytterst sällan lever upp till förväntningarna. Kritiken är berättigad utifrån ett kunskapsperspektiv och Vetenskapsrådet borde försvara sig mindre och FÖRKLARA sig mer.
Om svenska finansiärer, och det gäller såväl forskningsråd som universitet och högskolor, inte ger ett sådant förtroende så riskerar svensk forskning att inte kunna behålla sina mest framstående forskare. Göran Arnqvist argumenterar för att det inte spelar någon roll var forskningen görs. Detta stämmer inte, vi behöver internationella toppforskare i Sverige, vars verksamheter utgör attraktiva miljöer för unga lovande forskare från hela världen.
Varför? Drömmen om frälsaren som kommer utifrån och löser alla problem i den svenska akademiska världen som uppenbarligen avses vara fylld av medelmåttor är en fatal dröm. KI brottas fortfarande med problemen som går att härleda till just den drömmen. Paulo Maciarini var just en sådan internationell toppforskare som Sverige antas vara i behov av för att kunna bedriva excellent forskning. Jag säger dock inte att Stafström har fel, bara att hans argumentation inte bygger på vetenskapliga argument. Han försvarar sig och de beslut som tagits av Vetenskapsrådet och underkänner Arnqvist som forskare; han väljer att debattera istället för att samtala. Det är symptomatiskt för dagens samhällsklimat och det är förödande för landets intellektuella utveckling. Jag tycker det är anmärkningsvärt att en företrädare för Sveriges viktigaste forskningsfinansiär inte tar frågan på större allvar och faktiskt bemödar sig om att visa ett gediget och forskningsgrundat underlag för besluten som tas om vilka principer för fördelning man ska arbeta efter. Det handlar ju inte om en personlig vendetta mellan Stafström och Arnqvist, utan om hela Svenska folkets och vårt samhälles långsiktiga behov av användbar kunskap.
På så sätt skapas en långsiktigt hållbar forskningsmiljö till gagn för såväl den högre utbildningen, forskning och forskarutbildning som för näringsliv och samhälle. Rätt dimensionerat är detta stöd till toppforskare en del i en övergripande och klok fördelning av våra forskningsmedel.
Jag finner med ledning av det svar Stafström ger ingen anledning att omvärdera stödet jag gav till Arnqvist, som till skillnad från repliken ovan bygger sin kritik, av nuvarande fördelningsprinciper och syn på forskare och vad som främjar kunskapsutveckling, på vetenskaplig grund. Jag är lojal med kunskapen och oroas över tecknen som finns överallt på att förståelsen för vad kunskap är håller på att förändras. Forskare är människor som alla andra, men det vore förödande för forskningen om känsloargumenten ovan betraktas som lika giltiga som vetenskapligt grundade argument. Kanske (låt oss innerligt hoppas att så är fallet) finns det faktiskt vetenskapligt stöd för Vetenskapsrådets fördelningsprinciper, men här i Stafströms svar på Arnqvists kritik lyser de i alla fall med sin frånvaro, vilket jag tycker är anmärkningsvärt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar