Lärande och kunskapsutveckling kan aldrig effektiviseras. På marginalen kan man, särskilt över tid, lära sig läsa snabbare. Fast det är en förmåga som kommer inifrån, ingen kan få någon annan att läsa snabbare; än mindre få någon att lära sig fortare. Och den lärare som känner sig kontrollerad och pressad är om möjligt ännu sämre på detta.
Därtill, är det genomströmning man vill ha, är det hur enkelt som helt att fixa detta. Genomströmning blir lätt en självuppfyllande profetia, särskilt som det är lärarna själva som bedömer resultatet och sätter betyg på studenternas inlämningar. Dagens studenter är pressade på olika sätt och av en lång rad anledningar; inte så mycket av ökade kunskapskrav från lärarna (för kraven har minskat drastiskt över tid), men av krav utanför högskolan, krav som studenterna sätter upp själva och krav som samhället ställer.
Kunskap är svårt och tar tid. Det finns inga genvägar. Vill vi verkligen värna kunskapsutvecklingen och kvaliteten, om vår ambition är att Sverige ska bli en kunskapsnation, måste vi reflektera över samhällets kunskapssyn och vetandets verkliga värde. Det svåra är också det viktiga, det som måste placeras högst upp eller sättas i centrum av alla diskussioner som rör utbildning. Genomströmning fungerar säkert som kvalitetsindikator i en lång rad olika verksamheter, men inte i skolan. Pressade lärare och stressade elever och studenter kan inte BÅDE fokusera på genomströmning OCH på lärande och kunskapsutveckling. Så länge genomströmning är en faktor som tillåts påverka utbildning kommer kunskapen att bli lidande.
Lärare som sätter höga betyg behöver aldrig oroa sig för någonting; alla berörda blir glada och tacksamma. Studenten, ekonomen och rektorn. Hög genomströmning gör utbildningen effektiv och inbringar pengar till verksamheten. Underkända resultat ger motsatt effekt: merarbete (ofta obetalt), missnöje (liksom risk för klagomål) och försämrad lönsamhet. Problemen som den synen på utbildningsanordnar- och lärarrollen medför i form av sjuknade kunskaper i samhället över tid visar sig långt senare och kausaliteten aldrig självklar.
Som examinator och handledare vill jag fokusera på KUNSKAPEN, inget annat. Det var för kunskapen jag sökte mig till akademin och det är den som håller mig kvar. Hur länge orkar jag stå emot, undrar jag allt oftare. Igår läste jag kursvärderingar och som vanligt får jag i fritextkommentarerna läsa att jag är en dålig lärare, främst för att jag ställer för höga krav. Dålig, hur då? Och högra krav, i förhållande till vad? Det står det ingenting om, bara att studenterna är missnöjda med mig. Majoriteten skriver ingenting. Och på just den här kursen fick jag ett långt och mycket uppskattande mail från några internationella studenter som tyckte jag var en verkligt bra lärare, just för att jag ställde höga krav. Hälsan tider still, och uppskattande studenter hör av sig direkt till den de uppskattar. Studenter med ett lite mer kundorienterat sysätt på kunskap och studier skriver i utvärderingarna. Jag tror man tänker sig att deras ord läses av chefen och kritik är ett sätt att ge tillbaka, de bryr sig inte om VARFÖR vi ber dem ge oss synpunkter på kursens innehåll och lärarnas insatser. Vi gör det för att kunna utveckla kursernas innehåll och för att främja lärande bättre, vi gör det inte för att stämma av hur nöjda våra kunder är. Fast i dagens genomströmningsfokuserade högskola har kursvärderingar kommit att bli ännu ett kommentatorsfält där man låter känslorna flöda. "Snälla" lärare höjs till skyarna och lärare som ställer krav får kritik, medan de studenter som går kursen för kunskapen och för att utvecklas, som vill ha och klarar av höga krav; ägnar sig åt studierna, får välförtjänt höga betyg, och är nöjda och ser ingen anledning att ändra på något.
Det är för de ambitiösa och kunskapsfokuserande studenterna, som är på högskolan av samma anledning som jag, som jag fortfarande är lärare. Det är för deras skull och för kunskapsutvecklingen i vårt land som jag fortätter vara lärare, som jag skriver böcker, bloggar och engagerar mig i en lång rad andra kunskapsrelaterade sammanhang. Idag ska jag till Chalmers på utbildningskonferens. Imorgon ska vi tala om vår kurs om hållbarhet för ingenjörer. Första gången kursen gick märkte vi att ytterst få studenter läste kurslitteraturen. Väldigt många chansade och fick underkänt. Andra året införde vi en obligatorisk salstenta, för att tvinga dem läsa. Över 90 procent fick underkänt på den första året. Där och då stod det och vägde. Min första reaktion var att vi godkänner dem ändå. Jag var trött och hela min kropp skrek av ambivalens och frustration. Jag kände ett ögonblick att jag inte orkade ta mer skit. Jag är enormt tacksam för att min kollega, som också tvekade lite, faktiskt tog saken till avdelningens chef, och jag är minst lika tacksam för att hen sa: Självklart ska ni underkänna! Vi kan inte tumma på kunskapskvaliteten! Alla chefer i Högskolesverige tänker inte så. Jag hade en gång en prefekt som sa rakt ut att studenter inte får vara missnöjda och att det var upp till mig som lärare att hålla dem på gott humör och genomströmningen på en acceptabel nivå.
Som examinator och handledare vill jag fokusera på KUNSKAPEN, inget annat. Det var för kunskapen jag sökte mig till akademin och det är den som håller mig kvar. Hur länge orkar jag stå emot, undrar jag allt oftare. Igår läste jag kursvärderingar och som vanligt får jag i fritextkommentarerna läsa att jag är en dålig lärare, främst för att jag ställer för höga krav. Dålig, hur då? Och högra krav, i förhållande till vad? Det står det ingenting om, bara att studenterna är missnöjda med mig. Majoriteten skriver ingenting. Och på just den här kursen fick jag ett långt och mycket uppskattande mail från några internationella studenter som tyckte jag var en verkligt bra lärare, just för att jag ställde höga krav. Hälsan tider still, och uppskattande studenter hör av sig direkt till den de uppskattar. Studenter med ett lite mer kundorienterat sysätt på kunskap och studier skriver i utvärderingarna. Jag tror man tänker sig att deras ord läses av chefen och kritik är ett sätt att ge tillbaka, de bryr sig inte om VARFÖR vi ber dem ge oss synpunkter på kursens innehåll och lärarnas insatser. Vi gör det för att kunna utveckla kursernas innehåll och för att främja lärande bättre, vi gör det inte för att stämma av hur nöjda våra kunder är. Fast i dagens genomströmningsfokuserade högskola har kursvärderingar kommit att bli ännu ett kommentatorsfält där man låter känslorna flöda. "Snälla" lärare höjs till skyarna och lärare som ställer krav får kritik, medan de studenter som går kursen för kunskapen och för att utvecklas, som vill ha och klarar av höga krav; ägnar sig åt studierna, får välförtjänt höga betyg, och är nöjda och ser ingen anledning att ändra på något.
Det är för de ambitiösa och kunskapsfokuserande studenterna, som är på högskolan av samma anledning som jag, som jag fortfarande är lärare. Det är för deras skull och för kunskapsutvecklingen i vårt land som jag fortätter vara lärare, som jag skriver böcker, bloggar och engagerar mig i en lång rad andra kunskapsrelaterade sammanhang. Idag ska jag till Chalmers på utbildningskonferens. Imorgon ska vi tala om vår kurs om hållbarhet för ingenjörer. Första gången kursen gick märkte vi att ytterst få studenter läste kurslitteraturen. Väldigt många chansade och fick underkänt. Andra året införde vi en obligatorisk salstenta, för att tvinga dem läsa. Över 90 procent fick underkänt på den första året. Där och då stod det och vägde. Min första reaktion var att vi godkänner dem ändå. Jag var trött och hela min kropp skrek av ambivalens och frustration. Jag kände ett ögonblick att jag inte orkade ta mer skit. Jag är enormt tacksam för att min kollega, som också tvekade lite, faktiskt tog saken till avdelningens chef, och jag är minst lika tacksam för att hen sa: Självklart ska ni underkänna! Vi kan inte tumma på kunskapskvaliteten! Alla chefer i Högskolesverige tänker inte så. Jag hade en gång en prefekt som sa rakt ut att studenter inte får vara missnöjda och att det var upp till mig som lärare att hålla dem på gott humör och genomströmningen på en acceptabel nivå.
Tyvärr är genomströmning en elefant som rumsterar om i rummet utan att vi som kollektiv bryr oss. Och så är det eftersom ingen har något att vinna på att på allvar ta tag i frågan. Så länge genomströmning är ett mått, och framförallt så länge den är knuten till skolornas ekonomi, finns det inga incitament att utsätta sig för obehaget som det innebär att värna kunskap och kunskapskvalitet. Fast är det kunskap och kvalitet i lärandet vi verkligen vill ha måste vi tala om genomströmningen och dess effekter, befarade likväl som befästa, idag och på lite längre sikt. En bra plats att börja diskussionen på är att reflektera över varför vi mäter genomströmning, varför det överhuvudtaget är en parameter i utbildningssammanhang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar