Totalitarism, rasism och demokratins bräcklighet 2

Man läser inte bara för att informera sig, utan för att få perspektiv på både det man redan visste och det man inser att man inte vet och för att lära sig förstå vad som överhuvudtaget går att veta. Jag läser Hanna Arendts bok Totalitarismens ursprung lika mycket för kunskaperna som för att lära känna hennes sätt att tänka, och för att ha läst den. Detta är ett bildningsprojekt vars värde är enormt mycket mer mångfacetterat än vad som ryms i det nyttobegrepp som idag dominerar samhället och utbildningspolitiken. Jag läser på nätet att många uppfattar boken som alldeles för intellektuell, svårläst och högtravande, och det efterlyses enklare vägar till kunskapen som trots allt får förnekar behovet av. Jag tycker dessa uppfattningar väl speglar vår tid och rådande kunskapssyn.

Kunskap och bildning fungerar tyvärr så att den som inte vet och inte förstår heller inte vet vad hen går miste om. Önskan om att snabbt och enkelt få tillgång till förenklad information är enkel att förstå, men förödande att ge efter för. Det syns inte på utsidan vad en människa vet och förstår. Så länge man har vett att hålla tyst om vad man inte kan och vårdar sitt yttre kan man komma väldigt långt, och har man rådgivare som hjälper en att skapa en persona och spelar sina kort väl, om man är ute efter makt, kan man komma i princip hur långt som helst. Få skulle kalla USAs nuvarande president bildad och han har gjort det sin gimmick att förakta allt vad kunskap heter, så länge den inte passar honom och hans syften. Hans företrädare i ämbetet skrev böcker och citerade lärda människor i sina tal; Trump Twittrar. Ett oroande tecken i tiden, märker jag när jag läser Arendt; kommer strax till det. På nätet märks bristerna i bildning tydligare, särskilt i snabba medier som Twitter. Jag har tvingats blocka en ansenlig mängd konton för att kunna vara där och jag är som tur är inte ensam om att agera så. Twitter knyter samman människor på gott och ont, och även om det ibland är svårt att se och förstå finns där en kunskapstörst och en bildningshunger; det gäller bara att lära sig hitta kloka medtwittrare att utbyta kunskaper med.

Än så länge har jag bara kommit till förorden i Hanna Arendts bok men redan har jag lärt mig massor. Boken skrevs efter kriget och publicerades i olika versioner under 1950-talet. Att läsa den idag är enormt fascinerande, för jag vet vad som hände sedan, medan hon skrev om totalitarismen medan såren efter andra världskriget fortfarande var öppna. Liksom så många andra intellektuella som verkade efter kriget är hon skakad av det som hänt och närmast besatt av att förstå hur det kunde gå som det gjorde. Arendt tänkte som Deleuze och Guattari och ville göra allt som stod i hennes makt för att försöka förhindra att det händer igen genom att förstå utan att förenkla. Arendt skriver,

Hur mycket vi än kan lära oss av det förflutna, kommer det inte att låta oss förutsäga framtiden. (sid. 42)

Det är ett sätt att se på bildning; dess nytta än är indirekt. Framtiden skapas av oss som lever och verkar här och nu, alltid här och nu. Vi kan inte lära oss något om framtiden av historien men vi kan lära oss vilka risker vi utsätter oss för idag genom att tänka och göra som vi gör. Historien upprepar sig inte, men det finns en underliggande logik som går att lära sig bli bättre på att förstå. Så vill jag se på bildning och det är därför jag kämpar för att få in mer av detta perspektiv på kunskap i akademin och den högre utbildningen. Det är inte mer eller bättre information och fakta vi behöver, där en bättre och mer utvecklad förmåga att använda kunskaperna som redan finns, och perspektiv på det vi redan vet.

Idag har det runnit mycket vatten under broarna, som man säger, och dagens människor nya problem att hantera. Vad bryr jag mig om vad som hände i Tyskland och Sovjet innan, under och efter kriget (och vilket krig talar vi om)? säger den obildade. Då, på 1950-talet var det omöjligt att förneka förintelsen, men bara något årtionde senare började det kollektiva minnet blekna och för den som ville var det otänkbara plötsligt möjligt. Den rörelsen har sedan vuxit sig starkare och starkare. Kunskap är en färskvara och den måste hållas levande för att kunna användas. Under ett liv hinner man lära sig massor och fortsätter man bara studera och intressera sig får man perspektiv både på sina egna kunskaper och andras. Det är detta som bildning handlar om, och att läsa Arendt är bildande. Fast om ingen annan eller få andra bryr sig om henne och hennes tankar, om dagens unga tänker att vad bryr jag mig väl om det; om det nu inte kommer på tentan, så klart. Majoritetens makt är stor och kunskap kan snabbt vändas från att vara en resurs till att bli en belastning. Titta på hur det är och vad som händer i Turkiet där lärda människor vars kunskaper ses som ett hot av regimen fängslas, där kritiskt granskade medier förbjuds och där oliktänkande fängslas.

När Arendt skriver om totalitarism är det inte bara Nazityskland hon skriver om utan även Sovjet under Stalin. Jag tycker det är intressant och viktigt att påpeka att hon inte jämställer nazism och kommunism; hon skriver om totalitarism och försöker förstå vad det är som får människor att agera som de gjorde i Tyskland och Sovjet innan och efter kriget. Hon skriver,

De åtgärder som Stalin företog med införandet av den första femårsplanen 1928, när hans kontroll över partiet var nästan fullständig, visar dessutom att omvandlingen av klasser till massor och den eliminering av all gruppsolidaritet som följer med detta är en nödvändig förutsättning för totalt herravälde. (sid. 51-52).

Jag tycker det är intressant eftersom många idag sätter likhetstecken mellan nazism och kommunism och menar att det är två sidor av samma sak, vilket Arendt menar att det inte är. Jag tolkar det som att en sådan föreställning är historielös och förhindrar en att förstå vad det är för mekanismer vi har att göra med. Nazism och kommunism är olika saker, men båda styrelsesätten kan förfärande lätt omvandlas eller leda till totalitarism; och det gäller även andra styrelseskick och ideologier. Bara demokratin kan utgöra ett skydd mot totalitarismen, men det är som bekant ett politiskt system som bygger på förmågan att hantera mångfald, vilket kräver kunskap och bildning, ödmjukhet, öppenhet och förståelse för komplexitet. En av totalitarismens förutsättningar är massan, vilket Hitler och Stalin excellerade i och förförde folket med. En annan är förnekandet av kunskap, vilket borde mana till eftertanke för alla som lever idag.

Stalins regim [...] var hänsynslöst konsekvent: alla fakta som inte stämde eller troligen inte skulle stämma med den officiella fiktionen -- uppgifter om skördar, kriminalitet, verkliga fall av "kontrarevolutionär" aktivitet i kontrats till senare fiktiva konspirationer -- behandlades som icke-fakta.

För oss som lever idag, eller i alla fall för mig, sänder dessa rader kalla kårar längs ryggraden. Arendt använder icke-fakta men vi som känner Donald Trump skulle använda alternativa fakta. Det spelar ingen roll om det är av okunskap eller medvetet men Trump eller i alla fall hans väljare borde förstå vilka risker man utsätter sig för genom att acceptera eller banalisera hans minst sagt oortodoxa förhållningssätt till fakta och kunskap och hans tal om fake news. Trollfabrikernas spridande av desinformation och lögner samt konspirationsteorierna som frodas på Twitter och nätets kommentatorsfält är en lek med tändstickor på en bensinstation. Sanningen är krigets första offer och ett samhälle som tar lätt på detta med bildning har tagit mer än ett steg ut på ett sluttande plan som riskerar leda till fullt utvecklad totalitarism och allt vad det innebär av fasa och förödelse.

I takt med att allt mer av skolans verksamhet ska målstyras och kvalitetssäkras samt effektiviseras försvinner bildningen från agendan och förpassas längre och längre bort mot kunskapshorisonten. Dagens unga vet inte vad de går miste om, i linje med de inledande tankarna om kunskap och bildning. Och när allt fler vet allt mindre eller när kunskaperna blir djupare men smalare finns en risk att det växer fram en ignorant massa som lever i okunskap om sin egen okunskap, vilket med tiden gör att detta sätt att se på kunskap och förhålla sig till bildning riskerar bli norm. Många av mina vänner rasar och förfasar sig över att KDs partiledare igår tydligen outade att hon inte hade en aning om vem som skrivit några av den svenska litteraturhistoriens mest kända verk. Uppenbarligen är det idag helt ofarligt att visa sin okunskap och fortsätter den utvecklingen är det snart en dygd och kunskap betraktas som ett hot mot politikens vilja att skapa bilder av verkligheten som stämmer överens med deras ideologiska övertygelser.

Jag säger inte att det måste bli så, men ingen som läst Arendt eller förstår något om totalitarismens mekanismer kan känna sig säker på att det inte blir så, för måtten och stegen som tas och utvecklingen som den ser ut just nu liknar förfärande mycket det som hände i Tyskland och Sovjet under mellankrigstiden.