Jag blir ofta missförstådd. Så har det alltid varit. Min uppskattning av dem som faktiskt förstår och även dem som försöker förstå, som lyssnar och ställer initierade och framåtblickande, konstruktiva frågor som leder mig rätt och hjälper mig förklara bättre hur jag menar, är därför stor. Kritiska frågor har aldrig skrämt mig; har jag aldrig haft problem med. I alla fall inte så länge de kritiska frågorna varit ärliga och framförts med respekt. Insinuanta kritiska frågor eller frågor som framförs med förakt och ovanifrån, liksom frågeställare som inte lyssnar på svar, som har sin bild klar för sig, kan jag idag ha överseende med; den typen av kritik rinner av mig och jag tar inte åt mig även om det gör mig ledsen. Att inte känna sig förstådd är aldrig enkelt och även om jag med åren blivit mycket bättre på att hantera känslan blir jag aldrig riktigt vän med den. Missförstånden är många och rör det mesta, det är JAG som missförstås, mitt sätt att tänka och vara i världen. Missförstå mig inte; jag beklagar mig inte här, det är inte därför jag skriver denna bloggpost. Fick jag chansen att leva om mitt liv skulle jag kanske valt en lite annan väg men den vägen skulle i allt väsentlig överensstämma med den väg jag faktiskt vandrat. Det har varit jobbigt många gånger, men jag skulle inte vilja vara någon annan, bara bli förstådd lite bättre och tagen på lite större allvar. Att bli avfärdad av någon som tror de förstått en även om så inte är fallet och sedan tvingas vara delaktig i något som inte fungerar men som hade fungerat om jag hade fått mer inflytande över processen är plågsamt, dubbelt plågsamt, för i en sådan situation går det aldrig i efterhand att säga; vad var det jag sa, för det var det ju ingen som förstod.
Nåväl, det var inte detta som bloggposten skulle handla om; men sakerna hänger ihop. Av er som läser känner jag mig förstådd; det är bara i undantagsfall som det jag skriver misstolkas eller ger upphov till märkliga kommentarer. För det är jag enormt tacksam och det gör att jag vågar utmana sig mig själv; får mig att våga tänja på gränserna och testa nya grepp. Det ger mig mandat och utrymme att tänka fritt och med fokus på lärande och kunskapsutveckling, utan att behöva snegla på konventioner eller anpassa mig efter hur man borde göra. Jag har aldrig tänkt så, och det är delvis därför jag så ofta blir missförstådd; för att jag går min egen väg med fokus på kunskapen. När jag försöker förstå gör jag det bäst om jag får full frihet, om jag kan gå all in och använda allt jag kan och vet och det som står till buds. Jag vet sällan på förhand vad jag ska komma fri till eller vart det landar; hur mitt svar ska se ut. Först när jag är färdig vet jag och ofta förstår jag inte själv vad jag lärt mig förrän jag har läst vad jag skrivit eller tagit del av omgivningens reaktioner. Det är där missförstånden uppstår tror jag, för det händer ofta att jag helt byter åsikt efter att jag läst eller fått en kritisk fråga. Jag skriver lika mycket för att lära som för att sprida kunskap. Och det är därför jag valde titeln jag valde och ville skriva denna bloggpost: för att förklara hur jag ser på bloggens värde, vari det ligger.
Jag blir naturligtvis glad och smickrad samt fylls av tacksamhet när mina texter når spridning, när det jag skriver delas och läses av många. Det är ju själva poängen med att publicera texterna. Men värdet av BLOGGEN ligger inte i de enskilda delarna utan i helheten. Alla bloggposter är inte lika genomtänkta och det är en del av poängen med Flyktlinjer och viktigt att det får vara så. Ibland har jag fel och misslyckas i mitt uppsåt att vara logiskt stringent och opartiskt kritisk. Vissa analyser haltar. Jag är inte perfekt och det vill jag därför heller inte ge sken av, vilket annars är ett slags norm inom vetenskapen. Här öppnar sig en klyfta i akademin som delar den i två läger: De som ser kunskap som ett logiskt koherent och sammanhållet system och forskningen som ett pusselläggande där varje enskild bit har ett fast värde som adderas till helheten i takt med att bitarna läggs på plats. I ett sådant paradigm måste varje bit vara felfri för att helheten ska anses vara vetenskaplig. Om en bit innehåller fel anses hela kunskapsbygget falla. Och så är och fungerar det i många områden. Vissa frågor kan bara besvaras på det sättet och med utgångspunkt i den kunskapssynen. Fast det är inte så jag ser på kunskap. Är det kultur man vill veta något om måste man inse att helheten är skild från delarna, att det inte finns någon linjär kausalitet mellan delarna och helheten. Kunskapen om helheten uppstår i DYNAMIKEN mellan delarna och därför har rena lögner, hugskott, missförstånd och geniala infall alla lika stort värde, inom ramen för helheten, är viktigt att tilläga. Den som tror sig kunna falsifiera mina kunskaper om kultur genom att plocka ut en enskild post, bland alla poster som finns publicerade här, som innehåller problem, har inte fattat vad Flyktlinjer handlar om. Det gäller för övrigt även den som väljer att blocka russinen ur kakan genom att bara läsa och ta till sig de poster som stämmer överens med hens egna övertygelser.
Värdet med Flyktlinjer finns i helheten, i processen som sådan, i rörelsen framåt, förändringen och upprepningarna. Det som skrivits och finns att läsa här är lika mycket del av helheten som det som ännu inte skrivits, och det som står mellan raderna. Flyktlinjer handlar inte så mycket om kunskap om kultur som den speglar kulturen och pekar på betydelsefulla aspekter av den liksom faror och risker som finns inbyggda i den men som är svåra att se om man inte skaffar sig perspektiv. Jag skriver och läser det jag skriver för att bli bättre på att se och förstå kulturen som jag liksom alla andra lever i och står begravd i upp till halsen. Kunskapen om kultur finns liksom värdet med Flyktlinjer i helheten och dynamiken mellan delarna, i spänningarna, motsägelserna och komplexiteten. Skriver man om kultur är det inte lika viktigt att tänka sig för innan man sätter ord på sina tankar som om man skriver om andra områden. Kulturvetaren är del av och befinner sig mitt i sitt studieobjekt. Att skriva om kultur är delvis att skriva om sig själv och kulturvetenskap handlar om att upptäcka både delarna och relationerna mellan; därför skriver jag ofta om mig själv och blir jag ibland personlig, på gränsen till privat. Det är i mångfalden av ingångar och uttryck, tankar och stilar, grepp samt ämnen som värdet med Flyktlinjer står att finna. Därför skriver jag som jag gör och därför blir jag också missförstådd, för det är inte det gängse sättet att se på kunskap och vetenskap. Fast jag forskar om kultur och bryr inte om något annat än kunskapsmålet; det är kunskapen som avgör vad som är en lämplig och fungerande metod, inga kulturella preferenser, maktordningar eller traditioner. Vill man verkligen veta finns inga genvägar och är det kultur man söker kunskap om måste man anpassa sig efter det. Och det är just vad jag gör här på Flyktlinjer.
Vet inte men hoppas att i alla fall några nu förstår lite bättre och att ni som redan förstod känner igen er i förklaringen. Jag är som sagt inte rädd för kritik och samtalar gärna om dessa saker, för fler ser bättre än en. Kunskap om kultur skapas tillsammans och växer fram mellan delarna som helheten består av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar