Totalitarism, rasism och demokratins bräcklighet 3

Totalitarismen lurar hela tiden under ytan. Det finns ingen universalmetod som fungerar som skydd mot totalitarismens förödande destruktiva kraft. Först i efterhand vet man, men då är det för sent. Ska det öppna samhället och demokratin kunna skyddas måste kunskapen om varningssignalerna spridas brett i samhället och dagligen kommuniceras mellan medborgarna. Kunskap om historien är viktig, men historien upprepar sig aldrig och det går inte att lära sig av den. Man kan dock genom studier av historien lära sig tyda och bli bättre på att upptäcka tendenser och glidningar i en totalitaristisk riktning. Det handlar om små och till synes obetydliga tecken som på mycket kort tid kan blomma ut och snabbt spridas i samhället. Totalitarism är inget någon kan planera för, det är inte en process som går att styra. Den drabbar alla lika. Visst finns det oftast en ledare, men denne någon kontrollerar inte processen även om den ofta dör med dem, som i fallet med Hitler och Stalin. Hanna Arendt skriver.

Det blev nu förbluffande tydligt vilket djupt intryck denna grundpelare i den nazistiska ideologin måste ha gjort på Stalin -- de första tecknen på detta hade varit synliga allt sedan pakten mellan Hitler och Stalin --, delvis förvisso på grund av dess uppenbara propagandavärde i Ryssland liksom i alla satellitländer, där antijudiska känslor var utbredda och antijudisk propaganda alltid hade varit mycket populär, men delvis också för att denna typ av fiktiv världskonspiration gav en ideologiskt lämpligare bakgrund för totalitära anspråk på världsherravälde än Wall Street, kapitalism och imperialism. Det öppna, oblyga anammandet av det som i hela världens ögon blivit nazismens främsta kännetecken var Stalins sista komplimang till sin bortgångne kollega och rival om det totala herraväldet, med vilken han till sin stora harm inte hade lyckats nå en varaktig överenskommelse.

Stalin liksom Hitler dog mitt uppe i en fasaväckande, oavslutad affär. Och när det inträffade fick den historia som denna bok har att berätta, och de händelser som den försöker förstå och komma till rätta med, en åtminstone preliminär avslutning. (sid. 59-60).

Nazityskland och Stalins Sovjetvälde var totalitära diktaturer och båda ordningarna byggde på kontroll och rädsla, misstänksamhet och en strikt hierarkisk ordning, samt föreställningen om att ordningen hotades av en fiende som fanns och verkade både utanför och på insidan av det totalitära samhället. För både Hitler och Stalin fungerade judarna och föreställningen om en judisk världskonspiration, som motor i självförbrännande processen mot det oundvikliga slutet. Genom att rikta uppmärksamheten mot ett föreställt och diffust hot som gavs en tydlig form uppstod ett slags vakuum i mitten av orkanen där ledaren kunde verka fritt i skuggan av det kaos som rasade i samhället och skapade en efterfrågan på och en längtan efter en stark ledare som med fast hand kan återställa ordningen och återupprätta samhällets heder. Föreställningen om en judisk konspiration är fortsatt levande, men efter förintelsens fasansfulla verkan är tillräckligt många människor tillräckligt vaksamma på just det hotet (judehatet och övertygelsen om att judarna utgör ett hot) mot demokratin för att den gnistan ska kunna utvecklas till en fullskalig brand. Det kan snabbt ändras och kraften i berättelsen har visat sig vara stark och för varje år som går och för varje ny händelse i världen och här hemma desto mer faller förintelsen i glömska. Snart lever ingen som satt i koncentrationslägren längre, som kan berätta om och utgöra en påminnelse om det fruktansvärda brottet mot mänskligheten. Det går inte att blåsa faran över, och det är något vi (alla vi som vill värna demokratin och det öppna samhället) måste hålla koll på och reagera på med kraft överallt vi ser tecken på antisemitism.

Det finns en rad andra exempel på saker som skulle kunna utvecklas till en grogrund för totalitarism. Tänker närmast på islamofobin, och det påstådda hotet från islam och muslimsk terror. Man ska inte förringa terrorhotet, men skyddsåtgärderna som införs kan förfärande lätt bli till en allt för stark medicin som dödar patienten. Övertygelsen om att exceptionella hot kräver exceptionella åtgärder är en stark varningssignal. Demokrati och öppenhet kan aldrig försvaras med mindre demokrati och minskad frihet och öppenhet, bara med mer och tydligare försvar för dessa värden. Bara genom att vara demokratiska och agera demokratiskt och genom att värna öppenheten kan samhället försvaras mot totalitaristiska tendenser.

När jag hör krav på hårdare straff, stängda gränser, mer kontroller, minskad frihet; när tanken på att en stark ledare nog är vad som behövs trots allt, blir jag rädd. Totalitarismen införs inte i ett slag, den växer fram mellan människor och bygger ofta på goda intentioner och löften om frihet och välstånd. Kunskap och bildning ser jag som det enda hållbara och långsiktiga skyddet mot totalitarism, men det är på inget sätt någon garanti. Skyddet bygger på att majoriteten av medborgarna vill ha och ser värdet med samt förstår vad som krävs för att värna demokratin och öppenheten. Genom att lära sig mer om det som hänt och vad vi faktiskt vet, genom att sprida kunskapen brett i samhället, kan fler förstå hoten och lära sig tyda tecknen. Sedan är det bara att hoppas. Några garantier finns inte för någonting. Motsatsen till totalitarism är ödmjukhet, så det utgör ett slags vaccin eller antikraft som motverkar framväxten av ett totalitärt samhälle.