Förförande säkerhet

Det är skillnad på hur man blir mottagen om man som forskare presenterar säkra svar och talar om hur det är; om man säger sig veta säkert och dessutom kan visa siffror som ger stöd för det man hävdar är ens lycka gjord, och om man lika säkert presterar lika säkra resultat som visar att det inte går att uttala sig säkert i frågan. Det finns idag ett ENORMT sug efter säker kunskap och människor som är säkra. Det har närmast kommit att betraktas som ett avgörande personlighetsdrag eller i alla fall en garant för framgång i dagens hårt effektiviserade och målstyrda samhälle.

Det satsas på forskning som aldrig förr. Ändå verkar det saknas allt mer kunskap om allt fler ämnen. Kan inte riktigt släppa Moderaternas utspel om att det behövs en kartläggning av brottslingars etnicitet: Det saknas kunskap, sägs det. Och jag får frågan; Vad är du rädd för? Varför vill du hindra viktig kunskap från att samlas in? Jag är för det första inte rädd och för det andra är det en lögn att det saknas (relevant) kunskap om vad som leder till kriminalitet. Jag är mot registrering av brottningars etnicitet eftersom jag inte övertygats om att det finns någon användbar kunskap där. Dels vet vi redan att de flesta som sitter i fängelse inte är etniska svenskar, dels beror inte kriminalitet på etnicitet; det är en rasistisk idé. Kriminologer har forskat om orsakerna till kriminalitet i decennier och resultaten av deras forskning är den bästa kunskapen som finns att tillgå. Fast den kunskapen lämpar sig varken för politiska utspel eller för att säga något säkert om orsakerna till kriminalitet. Sanningen är att vi vet massor, men det vi vet passar inte in i den politiska retoriken och stora väljargruppers behov av säkra svar som helst stämmer överens med deras förutfattade meningar.

Samhället behöver experter. Dagens komplext högteknologiska samhällen är beroende av experter. Men, och det är detta som är det stora missförståndet, bara för att man kan, förstår och ser den stora bilden betyder varken att man är lämpad att ta beslut som rör samhällets framtid eller att det går att säga något entydigt som svar på alla frågor. Experter skall göra det experter är bra på. Precis som alla andra yrkesgrupper i samhället skall den kompetens som finns användas på bästa och mest effektiva sätt. Expertens roll är att leverera underlag till beslut som måste fattas av någon annan. Experter skall inte ha någon annan lojalitet än den de har mot kunskapen, den korrekta kunskapen. Forskarnas uppgift är att undersöka och kritiskt granska världen, med fokus på sitt speciella område. Besluten skall tas av någon annan, med utgångspunkt i kunskaperna som levereras av experterna. Och beslut bör aldrig tas på grundval av en enda expert. Det är viktigt, lika viktigt som det är att komma ihåg att bara för att man är säker betyder inte det att man har rätt.

Hur kompetent någon än är så är han eller hon alltid i första hand människa. Och en människa styrs av många olika och ofta motstridiga känslor. Rationalitet är en av dem. Men människor styrs också av känslor, minnen och önsketänkande. Människor har intellektuella behov och förmågor, men styrs även, samtidigt, av kroppsligt omedvetna mekanismer och funktioner. Det ena går inte att få utan det andra. Människans signum är att vara ett resultat av både arv och miljö (vilket för övrigt gäller både kriminella och experter, forskare, politiker och alla andra). Genom att skilja på de för samhället viktiga rollerna kunskapande och beslutsfattande ökar chansen till att nå långsiktig hållbarhet. Politiker ska inte samla in egna underlag eller ropa på kunskap och därmed ge sken av att det saknas kunskap och att någon (oklart vem) undanhåller samhället viktig information. Politiker ska lyssna på forskare och ta del av forskningens resultat, inte bara på de forskare och de resultat som ger stöd åt partiets ideologi.

Jag aspirerar på rollen som expert på sådant som rör kultur. Det är vad jag är intresserad av. Kultur är vad jag ägnar stora delar av min vakna tid åt att försöka förstå. Jag söker ständigt kunskap om kultur, vad den är och hur den fungerar. Men jag styrs liksom alla andra också av andra drifter än viljan att veta. Jag styrs lika mycket som någon annan av irrationellt biologiskt känslomässiga krafter. Ofta blandas dessa aspekter av jag samman med de mer intellektuella aspekterna. Och eftersom jag är ett resultat av båda, av helheten, av min historia och de sammanhang jag ingår i kommer mina tankar om vad som är bäst för samhället, i en specifik fråga, att påverkas av detta. Jag försöker vara medveten om detta, men liksom alla andra behöver jag hjälp med att granskas och för att behålla ödmjukheten som jag ser som avgörande för all hållbar kunskapsproduktion. Dessa insikter och hänsyn gör mig och andra som tänker och agerar som jag till en annan typ av expert än de som säger sig veta och uttrycker sig säkert. Om man säger att man vet att det inte går att säga något säkert om frågan man undersökt finns en uppenbar risk att man uppfattas som opålitlig, som en ovidkommande flummare. Säkerhet är förförande och utövar lockelse medan osäkerhet och ödmjukhet förkastas och drabbar budbäraren.

Till vad kan kulturvetarens kunskap och kompetens användas? Den kan inte användas för att sia om framtiden! Och den kan absolut inte användas för att friskriva sig från ansvar. Tvärt om handlar kulturvetenskaplig kunskap om att peka på det ansvar alla har för det som sker, och att visa på hur stor del av framtiden som skapas här och nu. En kulturvetare som dristar sig till att gå in i expertrollen och använder sin plats i rampljuset till att tala om för andra vad som ska hända eller vad man ska göra missbrukar sin forskarroll och går utanför sitt kompetensområde. Hur lockande det än är får man inte luras in i rollen som expert som levererar bestämda svar på frågor som inte går att utrycka sig säkert om. Kulturvetaren måste alltid vara kritisk, även mot sina egna uttalanden. Makt och inflytande korrumperar, och konsekvensen av makt är ofta att det blir som makten säger. Lyssnar tillräckligt många på experten, då blir dennes uttalande en självuppfyllande profetia.

Kunskap som presenteras som sann och omöjlig att ifrågasätta bär på ansenlig makt för den som säger sig sitta inne med den. Det leder till passivitet och okritiskt auktoritetsföljande hos den som lyssnar. Kunskap som däremot presenteras som verktyg för att uppnå en uttalad vision, det vill säga kunskap som mottagaren måste värdera kritiskt innan den införlivas i vardagen och omsätts i handling är en kunskap som främjar kritiskt tänkande, kunskap som som engagerar befolkningen. Det är den enda kunskapen som har potential att leda till långsiktig hållbarhet. Allt går inte att veta något säkert om; alla frågor har inte ett givet svar, många problem har flera olika men lika giltiga svar och lösningar. Att tvinga fram svar är minst sagt olyckligt. Ändå är det just vad Moderaterna gör när det insinuerar att invandrare är mer brottsbenägna än etniska svenskar och när de efterlyser kunskap om brottningars etnicitet trots att det redan finns mer än väl av den varan. Lika illa är det att bortse från komplexiteten i alla frågor som har med kultur att göra, och även detta gör sig Moderaterna skyldiga till. De val veta säker om något som inte går att nå säker kunskap om, och när de inte får som de vill skyller de på forskarna.

Begäret efter säker kunskap, som leder till efterfrågan på experter, som leder till ökade krav på kontroll, är kanske det största hotet vi och vårt samhälle står inför och måste lära oss hantera för att överleva. Drömmen om det perfekta, önskan om förutsägbarhet i vardagen och rädslan för kaos och oordning. Känns det igen? Alla känner nog så, men att upphöja dessa känslor till allmän lag är djupt problematiskt. Det är inte fler eller bättre svar vi behöver, nyckeln till ett mer långsiktigt hållbart samhälle är fler medborgare som är bättre på att ställa bra frågor och som samtidigt förstår att alla frågor inte har givna, entydiga svar. Den kompetensen saknas idag och det behöver uppmärksammas mycket mer än vad som är fallet.