Någon slukarålder har jag aldrig varit inne i; en bok läste jag från pärm till pärm, i ett sträck under en julhelg: Bröderna Lejonhjärta, fast det är ett undantag. Så länge jag minns har det dock legat en bok på nattduksbordet, men i perioder har det ibland tagit ett år att läsa ut dem. Det har känts som ett måste, men inte som ett jobbigt måste. Det var när bageriarbetet tröttade ut mig så till den milda grad att jag inte orkade läsa som jag till slut sa upp mig, och under KomVux-årenkändes det lika viktigt att läsa skönlitteratur som kurslitteratur. På första svenskalektionen gjordes ett test för att se hur vi låg till med stavning. Mitt test lyste illrött och jag lärde mig äntligen att aldrig stavas aldrig med två l. Det blev stödundervisning hos en specialpedagog. Fast när jag väl varit där några gånger sa läraren att jag nog inte behövde gå dit mer: "Du har en språkänsla och kan skriva", fick jag höra. "Fast stavningen har du problem med; jag blir inte klok på dig och dina problem", sa hon också. Det var där, i samtalen med henne som jag insåg att jag läser med öronen, inte med ögonen. Jag har aldrig kunnat lita på det jag läser. Därför läser jag långsamt, och som sagt med öronen. Jag måste höra orden för att förstå. Kanske är det därför jag känner sådan ambivalens inför böcker? Fortfarande känns det så. Läsning (oavsett vad jag läser) är arbete för mig och skrivande är glädje. Är jag trött skriver jag hellre än läser. Jag är rastlös och tappar lätt sugen rörande det mesta, men läsningen och skrivandet tröttnar jag aldrig på. Det är en dynamisk helhet där det ena ger det andra.
Det stod tidigt klart för mig att jag är annorlunda. Dyslexi talade man inte om och det fanns inga riktigt bra metoder. Att plockas ur klassen och placeras i Klinik som det hette då på 70-talet, bidrog till känslan av utanförskap och att vara annorlunda. Idag har jag lärt mig leva med det och jag tänker allt mindre på hur det skulle kunna vara om jag inte ... Jag har lärt mig hantera mig själv och har insett att många problem kan vändas till fördelar om man bara väljer att anlägga ett sådant perspektiv och kämpar för att utvecklas. Har beställt en bok från Daidalos som handlar om just detta, om dyslexihjärnan och dess unika förmågor: Proust och bläckfisken. Berättelsen om vetenskapen om den läsande hjärnan, av Maryanne Wolf (professor i Child Develop- ment vid Center for Reading and Language Research, Tufts University i Boston). I väntan på boken vänder jag mig till förlagets hemsida och finner några utdrag som jag tänker med och bloggar om.
Ur boken:No kidding! Jag kan verkligen känna igen mig ordet omorganisering. Trots att jag läst långt över 1000 böcker under mitt och även om jag läser olika texter varje dag är det fortfarande en kamp. Orden är lika platta nu som de var när jag började läsa själv, men jag har blivit bättre på att skapa bilder. Fast det tar tid. När jag läser känner jag hur orden liksom sugs upp av tungan och läpparna; hur jag talar tyst för mig själv för att öronen ska kunna fånga upp orden och transportera dem vidare in i hjärnan där de omvandlas till begriplig information. Jag känner av varje led i omorganisationen och om jag håller upp med läsandet ett tag måste jag återerövra förmågan. Kanske är det därför jag alltid läser, för att inte kompetensen ska gå förlorad? Jag vet ju vad som finns på andra sidan och det är så pass eftertraktat att det är mödan värd. När jag skriver är det helt annorlunda. Orden sitter i fingrarna och jag kan skriva utan att formulera tankar, de liksom bara materialiserar sig på skärmen. Läser jag är jag hela tiden medveten om var jag är och hur länge jag läst. Det är som ett projekt och jag orkar ytterst sällan mer än en timme. När jag skriver är det annorlunda. En dag kan lätt försvinna, om jag bara får skriva fritt. Alla typer av tvång och regeringar gör både läsningen och skrivandet till ett oöverstigligt berg. Får jag bara vara fri kan jag dock tvinga mig själv att både läsa och skriva nästan hur mycket som helst känns det som.
»Det finns flera tankeväckande kopplingar mellan skrivandets historia och processen då ett barn lär sig att läsa. Den första är att våra barn idag förväntas lära sig att läsa på cirka tvåtusen dagar, trots att det tog vår art cirka tvåtusen år att göra de kognitiva genombrott som krävdes för att kunna läsa och skriva med ett alfabet. Den andra rör de evolutionära och pedagogiska följderna av att ha en hjärna som behöver ’omorganiseras’ för att kunna läsa. Eftersom det inte finns några gener som är specifika för läsning, vilket betyder att vår hjärna måste koppla samman äldre strukturer för syn och språk, måste varje barn i varje generation kämpa hårt för att lära sig att läsa. [...]
För att kunna tillägna sig denna onaturliga färdighet behöver barn undervisningsmiljöer som stöttar alla de delar av systemet som behövs för att hjärnan ska kunna läsa. Dagens undervisningsmetoder fokuserar emellertid bara på ett fåtal stora komponenter i läsprocessen. För att förstå den period i vår utveckling som sträcker sig från spädbarns- till ungdomsåren måste man förstå alla delarna i den läsande hjärnan och hur de utvecklas. Man måste också förstå hur olika det kan se ut när två barn ska tillägna sig hundratals och åter hundratals ord, tusentals begrepp och tiotusentals auditiva och visuella intryck. [...]Läsandet har alltid känts som något onaturligt och eftersom jag är glad över kunskaperna jag har är jag tacksam för att mina föräldrar läste för mig och för att böcker var ett självklart och naturligt inslag i vårt hem. Min kärlek till böckerna är livslång och jag älskar fortfarande att låta blicken svepa över bokryggarna. Varje bok har sina minnen kopplade till sig och genom att böckerna står där i hyllorna hålls minnena vid liv. Jag läser massor på nätet och har även publicerat två böcker digitalt, men för mig är böcker av papper viktiga, liksom papperstidningen. Läsandet är en komplex helhet, ett slags anordning bestående av en lång rad delar. Det är ömtåligt och värdefullt och när man säger att boken och papperstidningen är död skrämmer det mig, för jag tror inte jag skulle kunna lära mig läsa och skriva om jag inte hade tillgång till papperskopior. Innan vi digitaliserar allt tror jag det är oerhört viktigt att studera just det som nämns i boken. För den som inte lider av dyslexi är det kanske oproblematiskt, men det gäller långt ifrån alla.
Processen att lära sig att läsa inleds när spädbarnet för första gången får höra en saga. Hur ofta detta händer, eller inte händer, under barnets första fem år är en av de bästa indikatorerna på hur bra han eller hon senare kommer att kunna läsa. Det finns ett sällan diskuterat klassystem som delar in vårt samhälle i familjer som ger sina barn en miljö som är rik på tal- och skriftspråkliga möjligheter och familjer som inte gör det, eller inte kan göra det. [...]Detta kan jag verkligen skriva under på. Nyckeln till mina framgångar på skrivandets område är läsandet och det hade jag aldrig hittat vägar in i utan mina föräldrars läsning av sagor för mig när jag var liten. Jag har just rättat klart ett stort antal tentor och språket lämnar en hel del övriga att önska. För mig som aldrig kan vara säker på att det verkligen står det jag läser är det extra jobbet att läsa texter som inte fungerar. Jag brukar fråga studenterna hur många det är som faktiskt läste texten innan den lämnades in, och det är så gott som alltid en majoritet. Tänk på det, brukar jag säga, att om ni inte ens själva orkar eller vill läsa vad ni skriver, hur tänker ni er då att någon annan ska göra det? Ibland leker jag med tanken att studenterna ska tvingas ställa sig upp inför klassen och läsa högt vad det skrivit och lämnat in. Jag är övertygad om det i ett slag skulle förbättra skrivandet på landets högskolor enormt. Det är min smala lycka att jag lärde mig höra orden för det gjorde att kunskapen fann en väg in i huvudet. Idag finns tyvärr inte tiden för detta. Istället sänks kraven och förenklas läroböckerna, för att effektivt nå ett resultat. Det är tragiskt på så himla många olika sätt, och jag är glad att jag inte är student i dagens högskola. Jag har svårt att se hur jag skulle kunna klara mig där och jag är tacksam för att jag gick i den högskola jag gjorde; där läsandet och skrivandet ägnades lika mycket uppmärksamhet som kunskapen.
Barn som när de börjar i förskolan har hört och använt tusentals ord, vars betydelser de redan har förstått och klassificerat och lagrat i sina unga hjärnor, har ett utbildningsmässigt försprång. Barn som aldrig får höra en saga, som aldrig får höra ord som rimmar och som aldrig får föreställa sig hur det skulle vara att bekämpa en drake eller gifta sig med en prins har oddsen emot sig. Kunskap om vilka faktorer som underlättar läsinlärning kan förändra den situationen. Tack vare häpnadsväckande teknologiska framsteg kan vi nu se vad som händer om allt går som det ska när ett barn lär sig att läsa, från avkodningen av ett ord som ’katt’ till den till synes naturliga förmågan att förstå en fras som ’en kattlik varelse vid namn Mefistofeles’. [...]Den där osynliga klyftan visar sig i högen av tentor och det gör mig lika ledsen varje gång jag tvingas uppleva den. Det sägs att dagens studenter inte skriver sämre än förr; det finns tydligen forskning som visar det, men jag är skeptisk. Kanske är det inget fel på förmågan, men det finns inte tid att varken skriva eller läsa idag och den lärare som dristar sig att påpeka språkliga missar i texterna straffas omedelbart i utvärderingarna. "Ingen har någonsin klagat på mitt språk", har jag fått höra mer än en gång, som om det jag jag som hade problem. Och det har jag ju. Jag är dyslektiker och just därför är språk så oerhört viktigt för mig. Jag klagar inte för att det var bättre förr eller för klagandens skull; jag klagar för att jag oroar mig för framtiden. Språket är nyckeln till kunskap och utveckling, kultur och mänsklighetens långsiktiga överlevnad. Det finns inga genvägar. Att så många tar så lätt på läsandet och skrivandet är alarmerande, fast jag hör ingen rasa.
Kunskapen om lässvårigheter ger ett annat, ibland överraskande, perspektiv på denna kunskapsbas. Ur vetenskaplig synvinkel påminner dyslexi lite om en ung bläckfisk som inte kan simma fort. Av den här bläckfiskens annorlunda förutsättningar kan vi lära oss både om vad som behövs för att kunna simma och om de unika förmågor som den här bläckfisken måste ha för att kunna överleva utan att kunna simma lika fort som de andra bläckfiskarna. [...]Även detta kan jag skriva under på. När jag lärde nog läsa kände jag mig som en bläckfisk utan riktig koll på alla åtta armarna. Koordineringen mellan öga, munnen och örat och ner i handen gick aldrig som en dans, det var en kamp som pågick under många år och som jag aldrig riktigt känt att jag vunnit. Att kunna läsa är en värdefull gåva och böckerna är skatter; det är så det känns för mig. Jag har verkligen fått kämpa och när politikerna talar om effektivisering av högre utbildning skär det i mig; det är en arrogant inställning till kunskap. Så kan bara den som tar läsandet för givet tänka och agera, och det går på sikt även ut över alla. Dyslexi är ingen sjukdom. liksom ADHD är det en del av ens identitet; det är inget man har eller lider av, det är någon man är. Jag är därför ENORMT tacksam för den nya forskning på området som boken handlar om.
Framsteg inom den neuroradiologiska forskningen börjar få fram en annan bild av den dyslektiska hjärnan, som kan få enorma konsekvenser för framtida forskning och framför allt för hur man behandlar dyslexi. [...]Hur jobbit det än har varit att vara jag är jag tacksam och skulle aldrig vilja byta. Jag är inte som alla andra och det kan vara jobbigt att känna sig ifrågasatt och utanför, men det onda har också det goda med sig att jag utvecklat en kreativ förmåga som hjälper mig att se möjligheter på alla livets områden. Jag hade aldrig blivit forskare om jag inte var den jag är och jag ser dyslexi och ADHD som tillgångar, inte som problem. Tänk om fler kunde se det så. Tänk om man inte fokuserade i skolan på vad barnen inte kan och om insatserna inte handlade om att hjälpa dem nå upp till lägsta godtagbara standard. Tänk om man såg till de unika förmågorna, om man lyssnade och lärde av barn med neuropsykiatriska diagnoser, istället för att fokusera på deras lyssnade, ägande, skrivande och ärande. Tänk om nomen var bredare och alla fick och kunde vara sig själva.
Genom att koppla samman det som vi vet om det typiska barnets utveckling med det som vi vet om lässvårigheter kanske vi kan blåsa nytt liv i den förlorade potentialen hos miljontals barn som i många fall har goda förutsättningar att förgylla våra liv. Vi befinner oss nämligen också i ett spännande tidigt skede när det gäller att förstå fördelarna med den hjärnutveckling som vi ser hos vissa dyslektiker. Man kan inte längre beskylla slumpen för att så många uppfinnare, konstnärer, arkitekter, programmerare, radiologer och finansmän hade problem med dyslexi som barn. [...]
Vad är det med den dyslektiska hjärnan som hos vissa personer tycks så kopplat till exempellös kreativitet inom fält som kräver designtalang, spatial begåvning eller välutvecklad mönsterigenkänning? Var den annorlunda beskaffade hjärnan hos en dyslektiker bättre lämpad för kraven i vårt förlitterära för flutna, med dess tonvikt på att bygga och utforska? Kommer dyslektiker att vara ännu bättre lämpade för den visuella och teknologiserade framtiden?»Jag har aldrig haft problem med dyslexi eller ADHD, det jag haft problem med är andra människor och deras föreställningar om mig. Det är jobbigt att bli bemött med misstänksamhet och känna sig kontrollerad bara för att man är annorlunda, att bli ifrågasatt trots att man kan bara för att man gör saker på lite annorlunda sätt. Det finns inte en väg till kunskap, det finns alltid många; det har jag lärt mig av egen erfarenhet och den kunskapen tror jag fler än dyslektiker kan ha nytta av. Tillsammans bygger vi samhället och mångfald är en gemensam resurs. Väljer vi att betrakta dyslexi som ett problem går samhället miste om många potentiellt värdefulla kunskaper och kompetenser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar