Intellektuellt mogna samhällen, och andra

Att lägga sig på en hög abstraktionsnivå anses elitistiskt. Fast om man talar om verkligheten är det väl den som avgör, inte åhörarnas tycke och smak, tänker jag. Samtidigt följer jag live flödet av tankar och erfarenheter från lärare ute i landet som kämpar för att få gehör för sina önskemål om att få ägna sig åt lärande och undervisning, inte som nu åt administration, budgetdisciplin och kontroll av elevernas resultat. Kunskap är omöjligt att kontrollera; det går ju knappt att kontrollera de fakta som allt fler svänger sig allt oftare med för att motivera än det ena än det andra. Samhällets intellektuella mognadsgrad har sjunkit betänkligt sedan jag var ung. Då fick vi som växte upp kämpa för att visa oss värdiga vuxenheten. Idag kämpar alla med att framstå som så unga som möjligt, och ansvaret för samhället delegeras till andra eller köps upp i konkurrens av den som bjuder lägst. Klart att en kulturvetare som försöker få människor att förstå kulturens betydelse, vilken alltid är indirekt och aldrig otvetydig, uppfattas som antingen flummig eller elitistisk. Så har unga reagerat i alla tider, när de konfronterats med vuxenlivets mysterier.

Det som gör det hela så mycket allvarligare och svårhanterligt idag är världens mäktigaste ledare uppför sig som ett bortskämt barn och dessutom lutar sig mot alternativa fakta när tillgängliga fakta inte stödjer hans uppfattning i frågan. Trump läser som jag förstår det inga böcker och han vid ha korta sammanfattningar av informationen han behöver för att kunna framstå som presidentlik, vilket han ständigt misslyckas med, särskilt på Twitter som är hans kanal till folket. I ett intellektuellt moget land hade han och hans agerande varit omöjligt. Ett intellektuellt moget SAMHÄLLE är ett samhälle där omogenhet, bristande erfarenhet, slarvighet med faktauppgifter, opålitlighet och narcissism och egoism betraktas som hinder för en karriär i näringslivet och den offentliga förvaltningen. I ett omoget samhälle är det i praktiken tvärtom även om få säger det rakt ut. Ett intellektuellt omoget samhälle är ett samhälle där drömmare och de som kan ge sken av att det är si när det i själva verket är så blir vinnare. Där är känslan alltid viktigare än intellektet och kunskapen väger lätt som en fjäder i relation till makt och anseende.

I ett intellektuellt omoget samhälle är det viktigare vem man är än vad man kan. Titlar, examina, poäng och intyg är viktigare än kunskap. I ett intellektuellt omoget samhälle samtalar man nämligen inte, där lyssnar man heller inte så noga på vad andra säger; så länge man får det man önskar och vinner fler debatter än man förlorar, samt får sina kroppsliga behov tillgodosedda och andra ser på en med respekt, är allt frid och fröjd.

Just när jag skriver detta får jag ett mail från Författarförbundet och läser där följande:

Författarförbundet har beslutat att avråda översättare från att teckna avtal med Bonnierförlagen. Följande pressmeddelande går ut idag:

Författarförbundet beklagar det nya översättaravtal som Bonnierförlagen ensidigt har tagit fram. Vi anser att villkoren i avtalet är oskäliga och avråder alla översättare från att acceptera det.

I ett intellektuellt omoget samhälle har kunskap och kultur inget egenvärde, bara ett ekonomiskt värde. Konkurrens antas driva kvalitet överallt, och eftersom få orkar eller bry sig om vilka konsekvenser rådande ideologi får för människor som vigt sina liv åt kunskap och intellektuell utveckling, riktas all uppmärksamhet mot priset om man är kund och vinsten om man är företagare. Och skattebetalarna röstar på det parti som lovar lägst skatt och störst satsningar. Konsekvenserna drabbar någon annan tänker de ointresserat fåkunniga och känslostyrda. Vem bryr sig om översättares villkor egentligen? De bästa deckarna är ju ändå skrivna av svenska författare ... Förlagens lönsamhet och aktiekurs är viktigare. Liksom skolkoncernernas vinster och löften om höga betyg som öppnar dörrar till eftertraktade utbildningar.

Eftersom ingen ändå bryr sig om kunskapens bruksvärde, vem har tid att samtala när man är fullt upptagen med att få livspusslet att gå ihop och budgeten i balans? Lättare då att förvandla kunskap till något mossigt, något man ägnade sig åt förr i tiden, innan maskinerna tog över alla rutinarbeten och de smarta telefonerna bjöd på oändligt med underhållning och förströelse. George Orwell beskrev logiken på ett skrämmande tydligt sätt i boken 1984. Om tillräckligt många vill och tycker att det ska vara så att: Krig är fred, att frihet är slaveri och okunnighet är styrka, ja då finns det ingen intellektuell i världen som kan ändra på den saken, hur mycket forskning man än kan hänvisa till. Kunskap är inte makt, det är alltid lättare för makten att vinna över vetandet än tvärtom.

Intellektuella har i alla tider betraktas med skepsis. I ett samhälle där många vet lite och kunskaperna generellt sett är grunda uppfattas ofta bildade och kunniga med skepsis, särskilt om osäkerheten är stor och den mellanmänskliga tilliten låg. Där avfärdas alla tankar och texter som kräver något av åhöraren och läsaren. I ett intellektuell omoget samhälle är underhållningsvärdet alltid viktigare än kunskapsvärdet.

Allt handlar om åhörarna och hur de lyssnar, och om den som talar. Kunskap är en relation och vetande växer mellan. Förväntas alla förstå är det föreläsarens ansvar att lägga sig på en nivå där alla kan hänga med, men en forskare som talar om sitt forskningsämne kan aldrig förenkla mer än verkligheten och resultaten av undersökningen tillåter. Fast den regeln gäller bara i ett intellektuellt moget samhälle där kunskapens egenvärde är ohotat och där man samtalar med varandra, utbyter tankar och lyssnar mer på vad som sägs än på vem som talar.

Hög abstraktionsnivå kan vara nödvändig i såväl vetenskap som konst, men under en poesiuppläsning där författaren lägger sig på högsta möjliga abstraktionsnivå är det inte tänkt att man ska förstå allt, åtminstone inte på något förutbestämt sätt. Konstutställningar och uppläsningar går man på för upplevelsens skull, för att utmanas intellektuell, inte för att underhållas. Förutsatt naturligtvis att man lever i ett intellektuellt moget samhälle. Där lyssnar man på forskare som föreläser om sina resultat och kunskaper för att lära sig mer, för att utvecklas, inte för att informeras. Man ska självklart förenkla så mycket som det bara går, men förenklar man mer än så talar man plötligt om något helt annat. Det kan man göra i ett intellektuellt omoget samhälle, men bara där. I ett intellektuellt moget samhälle lyssnar publiken uppmärksamt och tvekar inte att påpeka felaktigheter. Där kan partiledare inte hänvisa till gammal eller relevant forskning och den som säger: Det var jag inte, är förlorad. Där kunskapen verkligen betyder något får känslorna anpassa sig trots att det kanske upplevs obekvämt.

I ett intellektuellt moget samhälle är det kunskapen som styr makten, inte tvärtom. Där avfärdas ingen som allt för intellektuell och kunskapen och lärandet står i centrum i skolan och den högre utbildningen. Där delar artisterna och föreläsarna på ansvaret för att arrangemanget blir lyckat med åhörarna och alla är med på tanken att ju högre abstraktionsnivå man kan lägga sig på desto bättre är det, för alla. Ingen ställer krav på den andre, alla visar ömsesidig respekt för varandra och ämnet som avhandlas. Ingen äger kunskapen, inför den är alla lika. Bara i ett intellektuellt moget samhälle kan verklig frihet, kunnighet varaktig fred och långsiktig hållbarhet växa fram; bara där kan medborgarna hantera abstraktioner och mångfald.