En nation byggd på kunskap

En av Key Note-föreläsningarna på utbildningskonferensen som jag var på förra veckan handlade om samverkan mellan industri och akademi. Samverkan löper som en röd tråd genom hela mitt akademiska liv, och det blir bara viktigare och viktigare. Människa blir man tillsammans med andra, och det gäller även kunskapsutveckling. Arbetet med och mitt intresse för samtal handlar om detta, att samtala är att samverka. Men, och detta är enormt viktigt och helt avgörande, om parterna som samverkar inte möts som jämlikar handlar det inte om SAMVERKAN.

Ömsesidighet är en aspekt av samverkan som alldeles för lätt tappas bort. Om relationen bygger på att en av parterna är överordnad, om en ska leda och den andre följa, eller om den ene betraktas som beställare och den andre som utförare, handlar det inte om samverkan. Ömsesidigheten är enormt viktigt och det enda som betyder något är det som händer mellan parterna; resultatet, utfallet av det GEMENSAMMA arbetet.

Samverkan är ett ständigt aktuellt ämne. Förra veckan publicerades även en debattartikel i SvD, som handlar om högskolans samverkan med industrin. Tankarna som lyfts där bildar utgångspunkt för denna bloggpost. Jag håller med om mycket, men inte om allt. Om samverkan mellan industrin och akademin ska bygga på just samverkan måste båda parter inte att man behöver VARANDRA; om industrin inte förstår akademin är det lika illa som om lärare och forskarna på högskolan inte förstår industrin eller om parterna inte sig som integrerade delar av det omgivande samhället. Samverkan är en dynamisk relation, inte ett beställar- utförararrangemang.

Utbildning och forskning är en långsiktigt samhällsinvestering, medan företagande handlar om mer eller mindre kortsiktig ekonomisk lönsamhet. Utan en tydlig och medveten, ömsesidig förståelse för syftet med samverkan är arrangemanget dömt att förfelas och misslyckas. Samverkan måste handla om KUNSKAP och LÄRANDE, annars får industrin samverka med andra aktörer. 

Om företag tänker som Svenskt Näringslivs förre ordförande Leif Östling och fokuserar på vad "fan de får för PENGARNA" skjuts grunden för samverkan i sank. Och det gäller för övrigt även högskolan som organisation; blir forskare och linjechefer allt för fixerade vid att dra in externa medel hamnar kunskapsutvecklingen i skymundan. Utbildning kostar pengar och är en investering; man får vad man betalar och skapar förutsättningar för. Och, vilket är något man talar alldeles för lite om, företagare kan och får aldrig tro att det är rimligt att kräva att högskolan tar lätt på miljöfrågor, etik och långsiktig hållbarhet i ordets vidaste betydelse (social, ekonomisk och miljö). Facit finns inte ute i arbetslivet och det är inte företagsledarna som bestämmer över vart samhället är på väg. Sverige är den demokrati, så inte ens politikerna bestämmer. Folket bestämmer.

Debattinlägget är skrivet av Johan Eklund (vd Entreprenörskapsforum och professor BTH) och Dan Brändström (professor och ordförande Linnéuniversitetet), och de säger följande.

Allt mer resurser läggs på högre utbildning och allt fler går genom högre utbildning, vilket förväntas lösa allehanda samhälls­problem. Trots detta fungerar arbetsmarknaden allt sämre. Det är vid första anblick paradoxalt, men vid närmare granskning är det en naturlig konsekvens av hur Sverige valt att utveckla sitt högskole- och universitetsväsende. Detta i kombination med att studenter och lärosäten har synnerligen svaga incitament att beakta arbetsmarknadens behov. 

De incitament som påverkar läro­sätenas utformning av utbildningsutbud, antagning och examination samt studenternas utbildningsval är utformade på ett sätt som naturligen resulterar i matchningsproble­matik, felutbildning, resursslöseri och i slut­ändan hämmar svensk ekonomisk utveckling.

Jag tycker det är en djupt problematisk bild av kunskap och högre utbildning som här ges uttryck för. Mellan raderna lyser en förgivettagen övertygelse om att kunskap och samhällsutveckling kan styras mot mål. Det är detta antagande som gör att högskolan framstår som problematisk. Fast jag vill snarare förlägga problemet i den där synen på utbildning. Som jag ser det är det New Public Management, det vid säga styrningen och högskolans fokus på ekonomiska resultat som är problemet, det vill säga exakt samma grundsyn som artikelförfattarna bygger sina argument på. Matchningsproblematiken är ett ömsesidigt problem, i alla fall om relationen mellan högskolan och industrin ska kunna sägas bygga på samverkan. Och ord som felutbildning och resursslöseri tycker jag visar på just den pragmatiska, faktaorienterade kunskapssyn som jag menar är högskolans allvarligaste problem, vilket bottnar i att ekonomin är i fokus istället för kunskapen. En högskola skräddarsydd efter industrins behov är inte en högskola. Att reducera akademins uppdrag på det sättet kommer förr eller senare att hämma den utveckling som artikelförfattarna säger sig värna.

I en rapport från Entreprenörskapsforum som lanseras på torsdagen dras slutsatsen att svensk högre utbildning inte är förenlig med ambitionen om Sverige som en konkurrenskraftig kunskapsnation och framför allt inte utformad så att den förser näringslivet med dess behov av kompetenser. Det hotar vår välfärd.

Vad är det för kompetenser som näringslivet behöver? Det måste preciseras och diskuteras ingående innan det går att säga något om högskolans verksamhet. Att anklaga andra för bristande kompetens är ett återkommande inslag i näringslivets retorik; ett försvar för status quo. När politikerna påpekar att styrelserna i de stora bolagen inte är jämställda försvarar männen med makt sig och rådande ordning med att man inte hittar kompetenta kvinnor. Relationen mellan industrin och högskolan måste bli jämställd och bygga på ömsesidighet för att samverkan mellan parterna ska kunna sägas handla om just SAMVERKAN. Jag försvarar inte högskolan här, det vill jag vara tydlig med. Högskolan har lika lika lite som industrin tolkningsföreträde. Jag försvarar KUNSKAPEN och den äger ingen. Kunskap är en förutsättning för demokratin och den långsiktiga hållbarheten, vilket i sin tur är en förutsättning för välfärd. Om högskolan inte fungerar är det allvarligt, men det är inte självklart att det blir bättre (jag tror snarare det är ett lika stort hot mot välfärden) om den högre utbildningen skräddarsys efter industrins behov. Samhället är en förutsättning för både industrin och högskolan och den jämställda relationen mellan parterna är viktigare än någonting annat. En kunskapsfokuserad akademi är en förutsättning för hållbarhet.

Grunderna för det svenska FoU-systemet sattes redan 1977, det vill säga för 40 år sedan, genom en mycket genomgripande förändring av den institutionella organisationen av den högre utbildningen och forskningen. Den så kallade U68-reformen innebar långt driven enhetlighet med utbildningslinjer och kortare fristående kurser. Strukturen finns kvar än i dag. 

Den svenska högre utbildningen reformerades åter i början av 1990-talet. Det innebar en högskoleutbyggnad och kraftig expansion av utbildningsplatser liksom en snabbt stigande andel högskoleutbildade. Jämfört med 1950-talet har Sverige i dag ett massutbildningssystem. I början av 1990-talet hade cirka 22 procent av arbetskraften någon form av högre utbildning – i dag är motsvarande siffra cirka 40 procent. 1993 års högskolereform innebar även att den centrala styrningen av innehållet i olika utbildningsprogram övergick till mål som ska uppnås. Det tidigare linje­systemet spelar därmed inte längre ­samma roll och en större mångfald har växt fram i utbildningssystemet.

Den svenska högskolan har reformerats på tok för mycket och alldeles för ofta, det håller jag med om. Fast det är inte fler reformer och mer styrning som leder till kunskapsutveckling, utan frihet och tillit till högutbildade lärare och forskare. Kvaliteten har blivit lidande när högskolans uppdrag allt mer differentieras och målstyrs efter rådande konjunktur och politiska läge. Det spelar dock ingen roll vem som styr, det är styrningen som är problemet. Kunskapens urholkade egenvärde i hela samhället ser jag som den verkliga boven, men det är ett problem som saknar enkel lösning. Först efter att kunskapens värde ökat kan högskolan bli en plats där kunskap utvecklas, och sedan kan industrin ta del av och skapa mervärde av resultatet. Så länge KUNSKAPEN inte står i centrum kommer problemen som identifieras av artikelförfattarna att leva kvar. Att placera kunskapen i centrum och släppa lärarna och forskarna fria handlar inte om att verksamheten inte ska vara samhällsinriktad, det är ett vanligt missförstånd. Det är STYRNINGEN jag vänder mig mot och ojämlikheten mellan parterna jag har problem med. Jag vill se mer av ömsesidighet och samverkan för bara så kan samhället bli långsiktigt hållbart.

En nödvändig förutsättning för att dagens utbildningssystem ska fungera effektivt är att studenterna är välinformerade vad gäller utbildningens kvalitet och inriktning samt även möjligheter att få ett arbete efter avslutad utbildning. Resurstilldelningssystemet resul­terar i att studenternas preferenser har ett ­direkt genomslag på medelstilldelningen ­oavsett om det finns en efterfrågan på arbetsmarknaden eller inte. Lärosätena har här­igenom fått betydande frihetsgrader att utforma utbildningsprogram och kurser som de tror kommer att efterfrågas. Trots den kraftiga utbyggnaden av Högskolesverige fungerar matchningen på svensk arbetsmarknad allt sämre.

Jag håller verken med om det som här sägs, men problemet som jag ser det är inte att studenternas efterfrågan på kurser styr, utan att ekomin (genomströmning, målstyrning och effektivitetskrav) står i centrum. Kunskap är inte en prestation, inte ett resultat. Kunskapens värde visar sig först långt senare, ute i samhället eller industrin. Politikernas övertro på examen, betyg och poängräkning, det vill säga övertygelsen att kunskap kan mätas och att utbildning kan kvalitetssäkras, leder till att problemen förvärras. Sedan vänder jag mig mot artikelförfattarnas övertro på information, vilket de i och för sig inte är ensamma om. Kunskap är något annat och högre utbildning handlar lika mycket om att utveckla den kritiskt analytiska förmågan och att bli bättre på att tänka. Ingen äger som sagt kunskapen, och det gäller lika för alla inblandade. För några år sedan spred Svenskt Näringsliv villfarelsen att studenter som sökte sig till humaniora strulade till sina liv, och när man här skriver om studenternas behov av att vara välinformerade ser jag en fara i att detta är en variant på samma tanke. Man läser på högskolan för att få kunskap och för att utvecklas intellektuellt; kunskaperna och kompetenser ska sedan omställas i arbetslivet, det är självklart. Fast ingen kan veta på förhand vilka kunskaper som visar sig användbara i framtiden. Därför är det så viktigt att försvara kunskapens oinskränkta värde och roll i samhället.

Grundproblemet är att dagens högre utbildning är resultatet av en partiell avreglering av ett centralplanerat system. Det är posi­tivt i sig, men studenternas valfrihet sker utan, eller med felaktiga, incitament. Utan en fungerande prismekanism, det vill säga förväntad lön, kommer inte utbildningsvalen styras av bristsituationer eller framtida löner. Ytterligare bekymmersamma faktorer för ­högre utbildning i Sverige är att: 

• Det finns en tydlig kvalitetsproblematik med bland annat fallande kunskaper bland vuxnas färdigheter. De kommer av allt att döma förvärras framgent, 

• Utbildningspremien (före skatt) är den lägs­ta inom OECD, det vill säga det lönar sig rela­tivt dåligt privatekonomiskt med högre utbildning, 

• Även livstidsinkomsten av högre utbildning är bland de lägsta i OECD, 

• Det finns empiriska belägg för över-/fel­utbildning och undanträngningseffekter på arbetsmarknaden, 

• Utbildning ses inte i tillräcklig grad som ett investeringsbeslut – studenter väljer mer enligt ett konsumtionsmönster.

Jag vänder mig mot det ensidiga fokuset på ekonomi. Vem är det som betalar lönerna till studenterna efter avklarad utbildning? Det är ju industrin. Varför värderar inte industrin kunskap mer, skulle man lika gärna kunna fråga sig; fast det gör man inte. Industrin anses självklart ha tolkningsföreträde, och därför uppfattas industrins efterfrågan på specialiserad och verksamhetsanpassad kunskap som ett viktigare intresse att värna än akademikernas frihet att följa kunskapen dit kunskapen tar forskarna och lärarna. På högskolan reproduceras inte kunskap, där utvecklas vetande. Kunskapen behöver mycket tydligare placeras i centrum i hela samhället. Bara i ett kunskapssamhälle kan utbildning löna sig. Problembilden som beskrivs har jag ingen anledning att betvivla, men hur sakernas tillstånd ska tolkas är inte självklart. Jag tycker det är djupt problematiskt att man tänker sig att högskolans verksamhet ska riktas mot det som för tillfället ger högst lön. Ekonomi är inte ett mål utan ett medel. Om industrin uppskattade kunskap mer och lyssnade tydligare på samt anpassade verksamheten efter forskarna och deras resultat; om man tydligare litade på att studenter som klarat av en högkvalitativ högskoleutbildning (alltså inte dagens kvalitetssäkrade och effektivitetsfokuserade, ekonomistyrda utbildningar), oavsett inriktning, är kompetenta nog att lära sig vad som krävs för att klara av att bidra med kunskap och kompetens, skulle matchningsproblemet minska betydligt på kort tid. Om en relation inte fungerar är det aldrig bara en av parternas fel, det är i samverkan det brister. Ett kunskapssamhälle går inte att beordra fram, det kan bara växa fram mellan människor.

För att höja kvaliteten på högre utbildning och stärka kopplingen mot arbetsmarknadsbehoven är det nödvändigt att stärka såväl högskolornas som studenternas incitament. På högskolenivå handlar det om att basera resurstilldelningen på utfall i anställningsbarhet och kvalitetsindikatorer (kunskapstest). Det innebär en förskjutning från ett kvantitets- mot ett kvalitetstänk.

Kvalitetstänkandet är jag helt med på, men att kunskapskvaliteten skulle öka om föreställningen att facit finns i industrin upphöjs till allmän lag och att utbildning är tärande och industrin närande, accepterar jag inte. Återigen det handlar om SAMVERKAN och kunskapssamverkan måste vara jämställd för att verkligt och viktigt vetande ska kunna utvecklas mellan parterna. Kunskap är kvalitet, och om/när kvaliteten sjunker är det kunskapens värde som urholkats och det värdet (liksom kvaliteten i den högre utbildningen) kan bara återupprättas genom att politiker och arbetsgivare samt samhällsmedborgarna uppskattar kunskapen mer. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem, vi har alla ett ansvar för rådande situation.

Det är även hög tid att fundera på om det är rimligt med en enhetlig modell för alla lärosäten. Ett alternativ är att ge ökat utrymme för specialisering, eller varför inte experimenterade?

Mer frihet och kunskapen i centrum tror jag mycket mer på. Det man vinner på specialisering förlorar man i bredd. Akademisk frihet är dessutom en förutsättning för utveckling av både samhället och industrin.

En ökad autonomi för landets högskolor skulle understryka profileringens och differentieringens stora värde. Lärosäten bör få koncentrera sin utbildning och forskning till styrkeområden där de har förutsättningar att bli internationellt framgångsrika. Resurs­tilldelningen bör ha starkare koppling till hur de lyckas svara emot studenternas informerade val samt deras anknytning till den befintliga arbetsmarknaden.

Detta håller jag med om, men en förutsättning för att det ska bli bra är att samverkan bygger på parternas ömsesidiga respekt för varandra och ödmjukhet inför kunskapen och förståelse för komplexiteten i högskolans uppdrag.

Många av dagens bekymmer ligger dock helt utanför utbildningspolitiken. Ett problem är hur kunskap värderas i Sverige. Att den privatekonomiska avkastningen på human­kapitalinvesteringar är låg är på sikt oförenligt med tanken på Sverige som en konkurrenskraftig kunskapsnation. Kvalitets- och avkastningsöverväganden är också av betydelse för internationella studenters val att studera, och stanna kvar, i Sverige efter avlagd examen.

Instämmer som sagt helt i dessa ord, fast slutsatserna håller jag inte med om.

För att åtgärda denna problematik behöver kostnaden för utbildning tydliggöras och avkastningen på utbildning ­höjas. Det kan åtgärdas genom avgiftsbeläggning, men går även att uppnå genom ett vouchersystem som gör att utbildning får ett ”skuggpris” sam­tidigt som fördelnings­politiska mål uppnås. För att uppnå högre avkastning på utbildning är det även nödvändigt att acceptera större lönespridning samt att beskatta inkomster lägre. 

En nation byggd på kunskap växer fram mellan människor som vill veta och som sätter värde på kunskapen. Pengar är som jag ser det ett medel, inte ett mål. I en kunskapsnation studerar och forskar man för kunskapens skull, man ser högre utbildning och forskning som långsiktiga investeringar nödvändiga för att möta utmaningarna som finns i framtiden och som ingen idag vet något om, inte som ett medel för tillväxt. Jag håller med om problembeskrivningen men bara en del av lösningsförslagen. Problemet är att den SAMVERKAN som det talas om inte är samverkan i den mening jag lägger i ordet och att kunskapen inte är i centrum i resonemanget.