Vi behöver humaniora mer än humaniora behöver oss 1

En av anledningarna till att jag känner en viss leda eller uppgivenhet inför det faktum att ett nytt arbetsår snart inleds är att när semestern sjunger på sista versen innebär det att möjligheten att reflektera fritt utan fokus på mål och prestation, samt att låta tankarna mogna på sina egna premisser, minskar drastiskt. Och det i sin tur, menar jag, beror på att humaniora, som handlar om det mänskliga (med allt vad det inbär) och människans villkor, och dit vill jag räkna förmågan att tänka, står lågt i kurs. Det är i alla fall min upplevelse. Bildning som är humanioras paradgren har svårt att passa in i den mät- och styrningsfixeradeakademi som växer fram. Jag är dock alltid öppen för att jag kan ha fel. Kulturen och kunskapen har inget slut. Det är tänkandet och den intellektuella processen som intresserar mig, det är vägen som är målet. Att leda saker i bevis intresserar mig inte; jag vill inte tala om hur det är, det är inte där mina kompetenser kommer till sin rätt. Jag undersöker förändring, samtidigt som jag befinner mig i rörelse, tillsammans med allt och alla andra. Kulturen är inte, den blir och därför är det svårt att leda saker som rör kultur i bevis. Jag undersöker det som skulle kunna bli, och det är alltid en öppen fråga. Och det är så jag vill se på humaniora också, som en möjlighet. Vi behöver humaniora mer än humaniora behöver oss, skulle man kunna säga och jag finner stöd för den tanken samt hopp inför framtiden när jag läser Fanny Forsberg Lundells (Docent i franska, Stockholms universitet, samt avgående verksamhetsledare på tankesmedjan Humtank) krönika i SvD.

”Humanioras bästa tid är nu”, skrev filosofen Henrik Bohlin i en understreckare för fyra år sedan (SvD 11/9 2013). Förmodligen äger hans påstående än mer giltighet i dag. Det kan jag konstatera efter tre och ett halvt år som en av verksamhetsledarna för den akademiska tankesmedjan Humtank, som sjösattes i början på 2014.

Jag vill verkligen hålla med, trots att det inte känns så. Profetior har en tendens att bli självuppfyllande och talet om humanioras kris riskerar därför att leda till att möjliga vägar fram stängs. Humanioras bästa tid är nu, eller snart, som Lundell skriver, är ett slags besvärjelse som jag instämmer i. Alternativet är allt för tragiskt för ätt ens tänkas och än mindre uttala. Det handlar inte om hur det är, utan om vad vi behöver. Och vi behöver humaniora eftersom humaniora är vetenskapen om det unikt mänskliga. Humaniora må uppfattas som överflödigt, som flum eller som förlegat, men så länge människan är människa kommer kunskap om det mänskliga vara aktuell, användbar och viktig. Den dagen vi lämnat walk-over till maskinerna och gett upp vår autonomi behövs kanske inte humaniora längre, men den dagen hoppas jag aldrig kommer. För vad har vi då kvar att leva för? Humaniora är en levande vetenskap, om livet i allas dess aspekter. Humaniora är vetenskapen om förutsättningar för fortsatt liv.

Ju kraftigare omvälvningar världen utsätts för, desto mer markant blir behovet av humaniora. Humtank bildades för att stärka humanioras roll i det svenska samhället. Det var uppenbart att humaniora hade en undanskymd position i forsknings- och utbildningspolitiken. Den återkommande undersökningen av föreningen Vetenskap & allmänhet visar år efter år att humaniora är det vetenskapsområde som har lägst förtroende hos allmänheten. Själva existensen av en ”humanioradebatt” är ju också symptomatisk – det finns ingen ”naturvetardebatt” eller ”samhällsvetardebatt”.

Humanisterna har tagit den där debatten, när man egentligen aldrig borde ha behövt ta den. Det ligger i sakens natur. Humaniora är som demokratin bräcklig och handlar om vad som händer mellan människor. Människor som lever i och tar demokratin för givet kan få för sig att demokratin inte behöver värnas och när många människor vill något blir det så. Bara om och när humaniora värnas aktivt kommer humanister att kunna ägna sig fullt ut åt sin forskning. Man saknar inte kon förrän både är tomt, brukar man säga. Förr eller senare kommer kommer behovet av både demokrati och humaniora att visa sig. Därför är humanioras bästa tid snart, eller för oss som är och verkar som humanister i samhället, nu. För vad kan vara mer viktigt, stimulerande och intellektuellt utmanande än att ägna sig åt frågan om hållbarhet?

Humanioras relevans i samhällslivet har blivit alltmer uppenbar de senaste åren, i och med migrationskrisen, klimatkrisen och den värderingskris vi befinner oss i. Humanistisk forskning kan ge ovärderliga perspektiv på många av de problem vi diskuterar dagligen. Även arbetslivet genomgår i dag ett revolutionerande skede: algoritmer och robotar kommer under de närmsta decennierna att ta över många arbetsuppgifter. Då spanar vi gärna efter de kompetenser som inte låter sig automatiseras med lätthet, och bland dem finner vi humanistiska kompetenser som uttrycksförmåga i tal och skrift, kritiskt tänkande och interkulturell kompetens.

Ett samhälle utan tal, skrift och kritiskt tänkande. En mänsklig gemenskap präglad av interkulturell inkompetens och där människor och det mänskliga underordnats maskinerna, är inget samhälle. Samhället har liksom mänskligheten en historia och det är i ljuset av den som samtiden betraktas och drömmarna om framtiden formas. Ingen vet något om framtiden, för den finns inte, den skapas. Förr eller senare kommer allt fler att inse hur viktigt det är att värna det som hålls för värdefullt, och för människor torde få saker vara mer värdefulla än det mänskliga. Förr eller senare kommer humanioras nya guldålder att inledas, eller också kommer mänskligheten att gå under, vilket ingen levande, tänkande varelse kommer tillåta även om vi just nu aningslöst rör oss på ett sluttande plan. Humanioras bästa tid är snart och det gäller bara att bida sin tid, ha tålamod och förbereda sig. I väntan på att resten av mänskligheten ska vakna kan vi som redan ser världen utifrån evighetens perspektiv och som därför insett det ohållbara i rådande organisering av samhället ägna oss åt intellektuella övningar i trygg förvissning om att kompetenserna och kunskaperna inom en snar framtid kommer att värderas högt. Det inspirerar i alla fall mig och även om jag inte längtar tillbaka till jobbet är det i inte förenat med plåga. Även om arbetet som lektor inte är så givande som det skulle kunna vara är det i alla fall bättre än många andra yrken, just eftersom det trots allt är ett intellektuellt arbete. Även om det finns mindre tid idag att tänka och analysera så finns det i alla fall viss tid och en relativ frihet.

Än så länge har jag semester, och jag vet att mina texter tenderar att bli väl långa, därför tar jag en paus där och fortsätter lite senare idag med reflektionen över mitt ämne och dess kvaliteter.