Kunskapen håller på att administreras bort från all utbildning

Läser vad André Spicer skriver i The Guardian, om (onödig) administration i högskolevärlden. Känner igen mig i mycket, och upprörs över sakernas tillstånd. Allt mer av min arbetstid fylls av administrativa uppgifter, vilka sägs gynna kvaliteten i verksamheten. Tillåt mig tvivla; jag kan överhuvudtaget inte se någon som helst poäng med att tvinga landets högst utbildade att ägna sig åt administrativa uppgifter. Lektorer, docenter och professorer ska ägna sig åt högre utbildning, forskning och kunskapsutveckling, allt annat är resursslöseri av stora mått. Ändå ökar den administrativa bördan för varje år, och tiden för kompetensutveckling minskar, liksom för övrigt tiden som finns för undervisning (och även forskning, eftersom konkurrensen om medel idag är förkrossande tvingas allt fler lägga allt mer tid på skriva och fila på ansökningar om forskning, istället för att forska). Över tid är skillnaden stor. Mina lärare kunde verkligen och förväntades tydligt ägna sig åt undervisning och kompetensutveckling, deras administrativa börda var med dagens mått mätt försvinnande liten. De rapporterade i princip in poäng, resten av administrationen sköttes av en sekreterare. Sedan reformerades den högre utbildningen för att höja kvaliteten. Hur då? Genom att anställa fler administratörer och genom att ålägga lärarna fler administrativa uppgifter. Verksamheter som tidigare var fria, som lärarna helt och hållet ansvarade själva för och fick lägga upp på det sätt den enskilde läraren, med stöd i forskning och beprövad erfarenhet, ansåg bäst, reglerades i rasande takt. Utbildning började målstyras och verksamheten kvalitetssäkrades, vilket i praktiken innebär att kunskap flyttas från individer till system. Och system upprätthålls av därför utbildad administrativ personal. Jag är docent och arbetar som lektor, men mitt arbete är så pass strikt kontrollerat att det i praktiken handlar mer om att följa regler än att utveckla ny kunskap och undervisa på högskolenivå. På pappret ser allt ut att fungera som det ska, och i teorin fungerar det. Problemet är bara att utbildning är en mänsklig verksamhet, med allt vad det innebär. I praktiken fungerar det därför inte alls som det var tänkt. England ligger lite "före" oss, där har man kommit längre. Det gör inte min oro mindre.

As students have been celebrating their exam results, pundits from across the political spectrum have been commiserating the state of British universities. Andrew Adonis, an education minister during the Blair years, has excoriated universities for offering costly courses while jacking up the pay of their senior leaders. Nick Timothy, Theresa May’s ex-advisor, thinks UK universities are an unsustainable “Ponzi scheme”. The universities minister, Jo Johnson, has written about the need to put further pressure on seats of higher learning so students get good value for money.

När resultaten uteblir stannar man inte upp och reflekterar över om förändringarna är bra och om metoderna fungerar, men anser sig veta, och intensifierar kontrollen, ökar administrationen och viftar bort forskare och universitetslärares invändningar som ett särintresse. Att alla som vet något om kunskapsutveckling och lärande vet att väsen till kunskap väldigt ofta är en omväg bryr sig maktfullkomliga politiker inte om, de använder sin makt för att driva igenom reformerna.

Behind the political point-scoring are more serious issues. The university sector has been growing for decades, but now that growth is going into reverse. The number of undergraduates applying to universities has fallen by 4% this year. Although close to 50% of the population goes through higher education, only about 20% of jobs require an undergraduate degree. One US study found that 46% of students showed no improvement in their cognitive skills during their time at university. In some courses, like business administration, students’ capacity to think got worse for the first few years.

Kunskap handlar om individens eget arbete med sin egen utveckling, inte om att producera mätbara resultat. Ju mer kontroll och styrning, desto mindre eget ansvar, desto mindre utveckling och desto mer lydnad och fokus på nyckeltal och sådant som mäts. Detta är en allvarlig utveckling. Högre utbildning blir bara högre om den hjälper studenterna att utvecklas och bli bättre på att ta eget ansvar, och så kan det bara bli om lärarna är fria och kan ägna hela sin tid och sitt fokus på kunskapen och kompetensutvecklingen.

And after they graduated, many struggled to find full-time work while being loaded down with debt. Nearly a quarter of graduates were living with their parents or relatives.
On top of all this, UK universities have some significant financial difficulties. The university pension scheme is £17.5bn in the red. Senior managers have been on a building spree that has been almost entirely funded by new borrowing on the bond market. Many institutions are locked into costly private finance initiatives. 

Underlying all this bad news is an often overlooked fact. Universities have been growing for a decade, but most of the resources fuelling that growth have gone into expanding university administration, not faculty. One US study found that between 1975 and 2008, the number of faculty had grown about 10% while the number of administrators had grown 221%. In the UK, two thirds of universities now have more administrators than they do faculty staff. One higher education policy expert has predicted the birth of the “all-administrative university”.

Hur mycket administrationen av forskningen kostar illustreras tydligt av den over-headkostnad som dras från alla inkommande medel, vilket ibland kan uppgå till över 50 procent. Detta talas det på tok för lite om. Är det rimligt att över hälften av offentliga medel satsas på ADMINISTRATION av forskningen? Borde inte lejonparten av samhällets investeringar i forskning läggas på just FORSKNING? Hur mycket värderas kunskapen i samhället när detta förfarande accepteras?

The massive expansion of administration has also fuelled an equally stark expansion of empty activities. These include costly rebranding exercises, compliance with audits and ranking initiatives, struggling with poorly designed IT systems, engaging with strategic initiatives and failed attempts at “visionary leadership”. All the while, faculty are under pressure to show they are producing world-class research, outstanding teaching and are having an impact on wider society. No wonder some faculty complain that they are “drowning in shit”.

På högskolan där jag arbetar ska vi under hösten implementera en ny värdegrund. Varför då? Varför kan vi inte bara sätta kunskapen och lärandet i centrum, vilket man kan tycka vore självklart för en högskola? Varför lägger man tid på att utarbeta och implementera en ny värdegrund, uppifrån? På vilket sätt gynnar det kunskapsutvecklingen? Dessutom kommer det hela tiden nya system som man måste lära sig, och systemen som införs är alltid mer eller mindre dåliga, aldrig bra. Allt detta tar tid från kärnverksamheten, om det nu inte är så att administrationen är kärnverksamheten. Fast i så fall skulle jag vilja veta det så att jag kan ta ett beslut om jag ska vara kvar eller inte. Jag sökte mig till akademin för kunskapens och utvecklingsmöjligheternas skull, inte för administrationen eller för att göra karriär.

Universities end up developing policies, ticking boxes and trying to climb up rankings
The expansion of empty administration has some up sides. By showing universities are willing to keep up with the latest management fads and fashions, they gain credibility in the eyes of business and government. Empty administration makes some members of the university feel good about themselves. But empty administration also comes at a significant cost. It is expensive, it is disheartening, and often it diverts universities from their core tasks. Instead of educating students, doing research and contributing to broader society, universities end up developing policies, ticking boxes and trying to climb up rankings. 

If universities are interested in addressing the problems they face, what is not needed is spectacular reform. Such reforms are often costly, disturbing distractions with a short shelf life. What is needed is something more modest, but more far-reaching: cutting back empty administration.

Låt lärare vara lärare och låt forskare forska. Någon annan reform behövs inte. Kunskapsutveckling handlar inte om att följa regler utan om att lära sig förstå reglerna och om att skapa nya och bättre regler. En högre utbildning som styrs mot mål istället för individers vilja att lära sig mer och bli bättre kan aldrig vara HÖGRE. Dagens utbildningspolitik, som bygger på New Public Management är ingen utbildningspolitik, det är en resultat- och produktionspolitik. Det går inte att målstyra lärande. Och antagandet att konkurrens alltid driver kvalitet är taget ur luften, det fungerar inte så i praktiken.

The first step in cutting back empty administration is eliminating the demand. An important aspect of this is to remove creeping government attempts to micro-manage the sector. Putting an end to the research excellence framework would save the sector £250m. It would also eliminate pressure on faculty to publish obtuse articles which are read by few people. Killing off the new teaching excellence framework will immediately save the sector £20m, plus countless hours of staff time spent complying with the exercise. 

The next step is to root out the supply of empty administration in universities. A modest first step would be the elimination of “bullshit jobs” in universities. These are jobs which the people doing them think should not exist. Creeping forms of corporate escapism in universities would also be wound back. This includes everything from fanciful strategy development exercises, managerial vanity projects like opening campuses in exotic locations and overly elaborate leadership retreats. Staff need to be given space to question and even veto any new administrative initiatives. When any new initiative is proposed, faculty need to ask: “Is there any evidence this works? What is the logic behind it? And is it meaningful to staff and students?” Answering these three simple questions is likely to cut back empty administration substantially.

Idag finns allt mindre tid att tänka i den dagliga verksamheten. Alla förväntas jaga mätbara resultat. Seminarieverksamheten blir allt mindre öppet sökande; det finns allt mindre tid och förståelse för nyfikenhets- och kunskapsdriven verksamhet. Mötena är allt oftare av strategisk karaktär, allt mer målfokuserade och näriga. Det tals mer om ekonomi och resultat än om kunskap och lärande. Tomheten triumferar, på kunskapens och utvecklingens bekostnad.  

Finally, universities need to stop rewarding the creation of empty administration. They can do this by not rewarding empty talk with attention. Simply switching off as soon as someone begins to use empty business jargon will mean people who present new ideas think them through thoroughly. They need to make stupidity costly. One way to do this is by requiring people to fully carry out their own fanciful ideas. When people have to implement an idea, they are likely to think twice before proposing it. Finally, universities need to make it costly for individuals to increase organisational load. For instance, before introducing a new procedure they would need to eliminate an old one.

Dumhet har en tendes att sprida sig, enligt logiken att kloka människor tänker innan de talar och är mer osäkra på sin egen förmåga. Korkade människor går på känsla och bryr sig bara om att höra sin egen röst. Liksom tolerans förr eller senare kommer att förgöras, om den inbegriper även intolerans kommer kunskapen att utarmas när det inte finns tid för eftertanke, för där ser dumheten en möjlighet att synas och höras. Kunskapsutveckling kräver tålamod, förståelse för att om man inte får misslyckas kan man inte lyckas och tid för eftertanke. Idag gör vi tvärtom, och sedan skyller man på lärarna när kunskapen som studenterna har inte håller måttet och inför mer av det som försatt oss i den problematiska situationen.

Cutting back on empty administration comes with risks. For instance, powerful groups like politicians may see universities as “out of touch”. Accessing resources used to support empty administration can become more difficult. But cutting empty administration is likely to be worth it. Universities will no longer be burdened with the cost. Staff will feel like they are no longer being crushed by meaningless and wasteful processes. Students will no longer be faced with thickets of maddening processes. The institutions themselves are less likely to be diverted from their core tasks of educating students, carrying out research and contributing to the broader society. Finally, the public is more likely to trust higher education institutions which carry out their purpose of educating students, conducting research and contributing to wider society.

Kunskapen behöver uppvärderas i hela samhället, tilliten till lärarna måste öka och insikten om att ingen annan kan ansvara för individers lärande. Utan tid för eftertanke och förståelse för uppdragets komplexitet kan den högre utbildningen aldrig bli högre!