Vi behöver humaniora mer än humaniora behöver oss. 2

Fortsätter reflektionen över humanioras nytta med utgångspunkt i Fanny Forsberg Lundells krönika i SvD. Humaniora handlar inte bara om att ge samhället pålitliga fakta som kan bilda utgångspunkt för politiska beslut. Humaniora handlar om, utvecklar och förvaltar kunskaperna och kompetenserna som behövs för att kunna välja ut och värdera vilka fakta som är relevanta och viktiga. Det handlar inte bara om att göra saker rätt, det handlar lika mycket (eller mer) om att göra rätt saker. Och vad som är rätt råder det nästan alltid delade meningar om. Humaniora behövs för att ge perspektiv och för att slipa den kritiska, analytiska förmågan utan vilket samhället står vidöppet för populism, egoism, ekonomism, dumhet och ren ondska. Människor kan skära ner på eller avskaffa humaniora för att man tycker det är en onödig kostnad, men det betyder inte att människorna och samhället inte behöver humaniora. Det visar sig också, vilket jag har egna erfarenheter av från min roll som lärare, att företrädare för arbetslivet uppskattar kompetenserna som studenter som läst humaniora har. Det finns en stor efterfrågan på kritiskt tänkande, analytisk förmåga och språklig kompetens; paradoxalt nog finns det liten efterfrågan på humanister. Humanioras påstådda kris är med andra ord inte en kunskapskris, utan en informationskris, ett pedagogiskt problem.

I en rapport som Humtank nyligen genomförde värderades dessa genomgående mycket högt av ett urval intervjuade företagsledare. Från att ha varit något av en doldis, hamnar humanistisk kunskap mitt i händelsernas centrum.

Det finns alltså gott om skäl att vara optimistisk. Tiden talar för humaniora. Visst är populism, rasism, ekonomism och mänsklighetens dödslängtande begär efter att slippa tänka själv och ta eget ansvar, allvarliga hot, men, som man brukar säga, när nöden är som störst är hjälpen som närmast. Humanisterna som dväljs i akademins korridorer, kanske inte längre anställda som humanioralärare eller forskare, utgör ett slags nödutgång som leder ut ifrån den själsdödande antiintellektualismen, eller en fallskärm, en buffert mot faktasamhällets sterila och iskalla klimat. Om och när tillräckligt många ser behovet och inser misstaget att dra ner på humaniora kan vändningen komma snabbt. Mänskligheten och kulturen är inte en Atlantångare; tankens rörlighet är snabbare än man tror, vilket raserandes av Berlinmuren är ett hoppfullt och inspirerande exempel på. Humaniora kräver ingen stor maskinpark eller andra investeringar. Det räcker med en text att reflektera över, ett tyst rum där man kan mötas och utbyta tankar, redan där har vändningen börjat. Sedan handlar det bara om tid och tålamod. Det finns hopp, om vi bara väljer att se och uppfatta sakerna på det sättet.

Humaniora har dock flera akilleshälar som kan försvåra en positiv utveckling. Två av dessa har jag uppfattat som särskilt angelägna att begrunda. 

”Kreativitet” är bland de högst värderade kompetenserna på arbetsmarknaden, framkom i ovan nämnda rapport. Odlar man detta inom humaniora? Det är inte omöjligt att en förvaltande mentalitet verkar hämmande här. Nyligen läste jag en intervju med reklamskaparen Josefine Richards, som nyligen utsågs till en av världens främsta kreativa ledare av tidningen Adweek. Hon berättade att hon inte är särskilt insatt i vad som händer i reklambranschen, utan ofta får sina idéer från helt andra sammanhang, från en annan bransch eller från något hon hört i privata sammanhang. 

Influenser kommer alltid eller i alla fall framförallt utifrån, i möten med andra och sådant som är nytt, ovant eller obekant. Förfrämligande av det invanda är en vanlig analytisk teknik inom humaniora, att lära sig se det invanda med nya ögon. En viktig och kunskapsbyggande kompetens, som behövs i både samhället och i andra vetenskaper. Kreativitet är dock inget man kan styra mot på förhand uppsatta mål, för det ligger i sakens natur att kreativitet genererar sådant som är helt nytt och oväntat, det vill säga att resultatet aldrig prövats tidigare. Idag är vi fixerade vid måluppfyllelse och det som fungerar. Alla organisationer pressas av externa och interna krav på effektivitet och kvalitet, vilket tillsammans med fokus på ekonomi och vinstmaximering gör att bara det som redan prövats och visat sig fungera implementeras. Vi har skapat en trygghetsknarkande och överraskningsfientlig kultur, vilket gör att steget till främlingsfientlighet inte är särskilt långt. Evidens är givetvis bra, men om det blir ett krav inom alla områden och i alla verksamheter, överallt, alltid, finns en uppenbar risk att världen sluter sig om sig själv; att det byggs murar och skapas hermetiskt tillslutna filterbubblor där kulturen degenereras av inaveln. Dessa faror har man uppenbarligen upptäckt på arbetsmarknaden. Fast inte riktigt ännu i akademin, där humaniora kämpar i motvind och tvingas anpassa sig till evidensnormen, målstyrningen, kraven på effektivitet, mätbarhet, konkurrensen och fokus på nyckeltal. Humaniora äger förmågan att förstå och utveckla kreativitet, för det är ämnets livsluft, men för att komma till sin rätt behöver akademin öppnas upp för nytänkande och influenser, elfenbenstornet behöver vädras ut och misslyckandet måste uppvärderas. Får man inte misslyckas kommer man aldrig att kunna lyckas. Svårigheten att uppskatta och omfamna kreativiteten, som absolut finns inom humaniora, handlar som jag ser det delvis om att ämnet redan som det är ifrågasätts och hotas. Den som är rädd och kämpar för sin överlevnad kommer i alla sammanhang få svårt att tänka nytt och bejaka sin kreativa kompetens. Det öppna samhället handlar om så mycket mer än om flyktingpolitik.

Det påminner om vikten av att influeras från andra håll. Inom humanistisk forskning kan tvärvetenskapliga perspektiv vara en motsvarighet, och visst finns det en hel del intressanta sådana initiativ. Utan att ha gjort någon statistiskt säkerställd undersökning är dock mitt intryck att man inom humaniora (men även i forskning överlag) fortfarande oftast uppmuntras att borra djupare i den egna disciplinen. Grupparbetets dynamiska effekter uppskattas heller ännu inte till fullo inom humaniora – det finns fortfarande de som råkar ut för negativ bedömning av att ha ”samförfattat”. 

Viktiga frågor att lyfta. Samtalet, forskarseminariet och möten över gränser. Det behövs en kultur där dessa saker värderas bättre och där det finns förståelse för att tänkande tar tid, särskilt analytiskt, reflekterande tänkande kring frågor utan givna svar. Visst finns det tecken till idealisering av det ensamma geniet inom humaniora, men tänkandet (även reflekterandet som sker på egen hand, ensam på kammaren) är till sin grundstruktur kollektivt. Ingen människa är en ö. Mänskligheten är något eget, i kraft av sig själv. Som individ både påverkar och påverkas man av kulturen man lever i och som förändras av ens handlingar som rör annat, medan man är upptagen med att få ihop livspusslet. Humaniora behöver vakna och ta sina kunskaper på allvar; behöver göra uppror och ta strid för det man vet och tror på. Fast ansvaret ligger inte enbart på humaniora, vi har ett kollektivt ansvar att förändra vår syn på mångfald som ett värde i sig, i akademin liksom i samhället i övrigt. Samverkan är humanioras paradgren, även om den humanvetenskapliga kulture, av en lång rad olika anledningar just nu inte premierar det. Tvärvetenskap är svårt men viktigt för alla vetenskapsgrenars utveckling. Tillsammans når man alltid längre än på egen hand. Inga nyheter. Vi vet vad som behövs, även om vi inte alltid agerar i enlighet med kunskapen. Det är inget problem, det är djupt mänskligt och därför finns det inom humanioras annaler verktyg att förstå.

Humanioras tillskyndare i offentligheten vill också gärna bevara traditioner – jag tänker till exempel på artikelserien ”Kunskapens nya rörelser” här i SvD Kultur för ett år sedan, då forskarna Johan Östling och Ann Steiner med flera uttryckte oro för nya publiceringsmönster och internationalisering. Själv blir jag mest oroad å humanioras vägnar över att sådant oroar andra forskare inom mitt fält. Det är knappast så att vi ser humanister rycka ut och kräva en förnyelse av humaniorafältet! 

Jag uppskattade den där artikelserien och bloggade även om den eftersom jag där fann stöd för många av mina hjärtefrågor, men jag håller även med Lundell om faran i att motverka förnyelse. Mycket av motståndet mot förnyelse tror jag handlar om den kommer som krav uppifrån och utifrån. Förändring som påtvingas av andra hotar humanioras särart. Utan grundtryggheten som känslan av tillit ger, och utan tålamod och förståelse för att humaniora inte kan producera resultat på samma sätt som naturvetare kan, är det svårt för enskilda humanioraforskare att leva upp till ansvaret som alla forskare i alla discipliner har att värna utvecklingen av ämnet. Humaniora vill jag se som en vetenskap vars adelsmärke är kompetensen att hantera frågor utan givna svar. Därför kommer humanister inte fram till något och leder inget i bevis, i alla fall handlar inte min forskning om det. Mina intressen och kompetenser handlar inte om det som är, utan om det som skulle kunna bli. Forskningen genererar begrepp och hypoteser. Låt oss tänka att ... vad har vi då att förhålla oss till? Vilka konsekvenser skulle det få och vad krävs av oss om vi vill sträva efter visioner om ett helt nytt samhälle? Humaniora har ett vårdande uppdrag att levandehålla mänskliga kompetenser som kommer att gå förlorade om de inte bevaras. Därför är humanister ofta, till sin läggning konservativa. Alla humanister är det inte, men det ligger lite i sakens natur.

Kan detta vara en av anledningarna till att humaniora haft svårt att hävda sig under de senaste decennierna? 

Säkert, och humaniora har absolut ett ensvar för belägenheten man idag sitter i, men jag vill inte enbart anklaga humanisterna för situationen. Samhället har också ett ansvar. Som sagt, vi behöver humaniora mer än humaniora behöver oss. Aktar vi oss inte kan vi för sent upptäcka vad vi gått miste om, och då är det paradoxalt och frustrerande nog för sent.

Det andra problemet rör gränslandet mellan humaniora och ideologiproduktion. Tyvärr går det att hitta en hel del skepsis mot humaniora i traditionella såväl som sociala medier. Om man vill tolka det välvilligt kan man tänka att humaniora i alla fall ”engagerar”. Ett färskt exempel är Johan Lundbergs avslagna professorsbefordran i litteraturvetenskap som påstods vara politiserad. Att en professorsbefordran engagerar så kopiöst att ledarskribenter skriver om den, och att den trendar på sociala medier, handlar dessvärre inte om ett djupgående intresse eller en vilja att förstå universitetets meriteringssystem, utan det handlar om politik. Ledarskribenter, vars livsluft är ideologi, anklagar humanister å sin sida för att vara ideologiskt styrda. 

Här finns en problematisk missuppfattning eller utmaning som också är av pedagogisk natur. Just eftersom en del av den humanvetenskapliga forskningen handlar om framtiden, om det som skulle kunna bli, kommer forskningen oundvikligen att bli ideologisk. Fast det är bara ett problem om man försöker dölja det, och en förutsättning för en livaktig, dynamiskt föränderlig och kreativ vetenskap är att det råder öppenhet, i alla led. Det är bra att humaniora engagerar, men om engagemanget handlar om att med hjälp av verktyg från debattens tankevärld försöka förgöra företrädare för humaniora är det djupt olyckligt. All vetenskap är dessutom i en eller annan mening ideologisk. Även om forskningen resulterar i fakta bygger den på beslut om och värdering av vilka frågor som är viktigare än andra. Ideologi handlar inte (bara) om partipolitik, utan om grundläggande värderingar som styr vad som anses gott eller ont, önskvärt eller problematiskt, värt att satsa på eller ej. Tillvaron är fylld av beslut som är mer eller mindre politiska, det är inte unikt för humaniora och kan därför inte betraktas som ett problem för humanvetenskaplig forskning. Kritiken mot humaniora är som sagt också ideologisk. Kravet på öppenhet borde vi samtala mycket mer om i hela den akademiska världen. Kunskapen måste vara fri för att kunna gagna mänskligheten. Frihet kräver dock ansvar och kometens att hantera det flytande och obestämda tillståndet som friheten ger upphov till. Det är svårt, men viktigt och därför är svårigheten i sig inte ett problem eller en anledning att inte försöka. Inom humaniora finns en lång tradition av kunskap och kompetens att hantera den typen av komplexitet som öppenhet och frihet ger upphov till.

På Twitter har man i flera omgångar kritiserat vissa av förra årets mottagare av forskningsbidrag inom humaniora från Vetenskapsrådet för att bedriva politiserad forskning. Oavsett vilken åsikt man har i de specifika fallen menar jag att humaniora som fält borde ta detta på allvar och fundera på hur man ska hantera dessa uppfattningar. Antingen behöver vi bli bättre på att bemöta denna kritik, vara mer offensiva och föra fram goda argument för den forskning som bedrivs, eller så bör vi fundera på graden av politisering av viss humanistisk forskning och vad det gör med det allmännas förtroende för forskning som är statsfinansierad. Frågan är komplex, men det råder inget tvivel om att humanistisk forskning och utbildning har ett problem som vi inte bara kan avfärda med att de som kritiserar oss är okunniga. 

Håller med Lundell om att det inte är en framkomlig väg att anklaga kriser för okunnighet. Ignorans möts aldrig av välvilligt. Samtidigt har även allmänheten ett ansvar för att lyssna på och försöka förstå humanioras särart och eventuella värde. Liksom i så många andra mellanmänskliga konflikter om resurser krävs en ömsesidig vilja att lyssna och förstå, liksom alla inblandade har ett ansvar för upprätthållandet av ett konstruktivt, inkännande och ödmjukt lyssnande samtalsklimat. Humanioras nytta och eventuella politisering är inte en fråga som lämpar sig för debatt. Här finns en paradox som förfärande lätt leder till låsningar. Kritiken mot humaniora bygger ibland på uppenbara missförstånd och ibland undrar jag om man vill förstå, eller om man medvetet väljer att uppmärksamma grandet i humanisternas ögon för att slippa hantera bjälken i det egna ögat. Dålig vetenskap kan naturligtvis aldrig försvaras, men det gäller ju all vetenskap, inte bara forskningen som bedrivs av humanister. Jag tycker det är märkligt att man med bibehållen heder kan använda titlarna på humanvetenalapliga projekt för att begå karaktärsmord på en hel vetenskaplig disciplin med månghundraårig historia, medan man betraktar det som händer på Karolinska Institutet som ett isolerat olycksfall i arbetet, som en intern familjeangelägenhet, trots att konsekvenserna av Paulo Macciarinis "forskning" har lett till att människor dött och att problemen på goda grunder kan misstänkas vara en effekt av strävan efter prestige, pengar och makt. Skattemedel ska givetvis användas klokt, men om man med klokt menar nytta och med nytta menar kortsiktig ekonomisk vinning kommer det att bli svårt för humaniora att hävda sig i konkurrensen om medel. Forskning är politisk, det är ett faktum som vi inte kommer undran. Det ursäktar naturligtvis inte fusk, oredlighet eller produktion av nonsens. Jag menar att medierna borde granska forskningens resultat istället för att i jakten på uppmärksamhet ge sig på projektens titlar och utformning. Påminner även om Svenskt Näringslivs djupt orättvisa och högst politiska rapport Konsten att strula till ett liv, som humanister inte borde behöva försvara sig mot. Vi har alla ett ansvar för den kunskap som produceras, anses viktigt och användbar i samhällsbygget, idag och på längre sikt.

Mindre förvaltning, mer öppenhet och ett mer medvetet förhållningssätt till politisering är några nycklar till att stärka humaniora alltså. Nu kommer jag att följa arbetet på lite mer håll och kan inte annat än att vara oändligt nyfiken på vilka problem nästa kull tankesmeder kommer att identifiera. Och – vem vet – kanske till och med lösa. Ännu har vi kanske inte sett humanioras bästa tid.

Jag låter mig inspireras av Lundells ord, och väljer att vara optimist. Jag tror på humaniora och kommer att kämpa för att sprida kunskap och förståelse för humanvetensaplig kunskap och den analytiska kompetens som finns inom ämnet; kompetensen att hantera frågor utan givna svar. Humaniora handlar för mig om att förstå förutsättningar för förändring och jag forskar som sagt om det som skulle kunna bli. Jag kommer inte fram till något och leder inget i bevis. Mina texter är ett slags uppmaningar till reflektion och samtal. Jag rör mig rastlöst mellan olika ämnen och ibland informerar jag, ibland analyserar och reflekterar jag och i vissa texter provocerar jag eller identifierar frågor, paradoxer och krockar mellan olika logiker. Den enda vägen leder fel, så för mig handlar humaniora och bloggandet om att hålla så många olika dörrar och möjliga framtider som möjligt öppna. Humtank som Lundell varit verksamhetsledare för är en viktig aktör och deras arbete behövs, liksom humaniora behövs. Humaniora ersätter dock inga andra vetenskaper, det är mångfalden av ämnen och en levande akademi och ett öppet samhälle där medborgarna har en väl utvecklad förmåga att tänka kritiskt som är garanten för långsiktig hållbarhet.

Avslutar resonemanget med att hänvisa till en artikel som stärker mig i övertygelsen om hur viktigt det är med en väl spridd förmåga bland en bred allmänhet att kritiskt kunna granska även vetenskapliga resultat och analyser av forskningsresultat, vilket jag ser som en av humanioras viktigaste uppgifter. Studier i humaniora och humanvetenskaplig forskning ger inte bara fördjupade kunskaper utan även och kanske framförallt kompetens att tänka kritiskt och hantera komplexitet. Kunskap är inget i sig själv, den är skapad av människor, för människor och därför är det en avgörande faktor för samhällets hållbarhet och vetenskapens möjlighet att bidra till samhällsbygget att det finns en intresserad, kunnig och analytiskt driven befolkning som bevakar vetenskapens resultat och granskar texterna kritiskt. Om detta handlar artikeln, varifrån jag hämtar följande citat.

If however the general public knew enough about science to make a rough (not an expert) review of the research they are presented, things would look very differently. 

Fake science or pseudoscience would have a much tougher time gaining foothold. What would be the direct result of that alone? 

A more informed public, able to make evidence based decisions in life as well as when voting. But also fewer fatalities due to bad science superceding the real deal. We would literally save lives if the general population was more informed about science. And this is but one example. 

Safe to say the world would be a very different place if people where scientifically literate.

Humaniora handlar om det som händer mellan: människor, mellan människor och världen, och det är där, i det utrymmet som kunskapen uppstår. Vi får den kunskap vi förtjänar och den vetenskap vi betalar för och de kompetenser vi gemensamt värnar och intresserar oss för. Det gäller både för humaniora och resten av ämnena i akademin.