Etisk kompetens 3

Avslutar arbetsdagen med att reflektera vidare kring etik och kompetensen att hantera frågor utan givna svar, med utgångspunkt i Merete Mazzarellas Understreckare där den finländska filosofen Nora Hämäläinen och hennes bok ”Descriptive ethics” presenteras.

Jag dras till frågor utan givna svar. Om jag vet att det finns ett färdigt svar är det som all inspiration dör och plötsligt känns uppgiften övermäktig. Denna egenskap har förföljt mig sedan tidiga skolår. När jag väl knäckt koden och förstår logiken bakom är det som intresset rinner som sand mellan mina fingrar. Varför ska jag hålla på eller lära mig det eller detta, om det redan finns ett färdigt svar? Lite så känns det. Kanske är det därför jag blir så frustrerad av studenter som säger till mig: Tala om vad du vill att jag ska göra! För jag vill inte att de ska göra något alls, och jag har inte svaret på hur man skriver en uppsats eller vad man skriver i en hemtenta. Jag har ingen aning om varför studenterna kommer till högskolan, annat än för att studera. Kraven för en högskoleexamen må vara formulerad i ett antal mål, men det finns lika många vägar dit som det finns studenter. Jag är inte lärare för att jag vet allt, utan för att jag vill lära mig mer och för att jag intresserad av lärande och kunskapsutveckling. Redan tidigt som student på högskolan fångades jag av frågorna utan svar, och jag har på senare åt studerat lite matematisk filosofi. Även om jag är dålig på att räkna är jag intresserad av logiken bakom, för den hjälper mig förstå vad som går och vad som inte går att räkna på, vilket är en kompetens jag har nytta av när jag reflekterar över vetenskaplig metod. Vetenskap handlar inte om att följa en erkänd och kvalitetsgranskad metod, utan mer om att välja den metod som svarar bäst mot det kunskapsmål man har ur en lämplig uppsättning metoder som fungerar.

Förr eller senare, oavsett vad man sysslar med, kommer man till en punkt där man tvingas ta egna beslut utan att kunna luta sig mot någon annans resultat och då gäller det att kunna ta ett klokt beslut byggt på den kunskap och erfarenhet man har av liknande lösningar på liknande problem. Och väl där behöver man också kompetens att hantera frågor utan givna svar, vilket etiken alltid handlar om i praktiken. I förra bloggposten gicks några filosofer som sysslat med just den typen av frågor igenom.

Men som antytts skulle Hämäläinen gärna se djärvare tillvägagångssätt. Hon citerar filosofen Annette Baier: ”Vi filosofer behöver samarbeta med antropologer, sociologer, sociobiologer och psykologer för att komma underfund med vad verklig moral är; vi behöver läsa historia för att se hur den har förändrats och romaner för att se hur den kan förändras på nytt.” Skönlitteratur har filosofer redan länge använt. Ett exempel är Martha Nussbaum som argumenterat för att skönlitteratur skärper såväl fantasi som blicken för det specifika och känslans skärpa. Här finns emellertid fortfarande ett normativt perspektiv: det är dygder litteraturen ska utveckla. 

Kunskap finns överallt, verkligen ÖVERALLT, bara man lär sig känna igen den när man står inför den eller snubblar över den. Även det är en fråga utan givet svar; överallt är inte ett svar, det är en uppmaning att hålla ögon och öron öppna. Förr eller senare hittar man ett svar som fungerar. Letar man däremot efter något som är definierat och klart minskar utbudet och sökutrymmet betänkligt. Jag oroas över kvalitetssäkringen och målstyrningen, samt effektiviseringskraven som allt tydligare präglar och påverkar den högre utbildningen, för den minskar bredden och komplexiteten och handlar allt mer om att så snabbt som möjligt komma fram till färdiga svar. Jag vill se mer av bildning, och mindre av specialiserade läroböcker. Studenterna måste ta ett större eget ansvar för kunskaperna de väljer att göra till sina på högskolan. Etik och etisk kompetens har med bildning att göra, och därför är skönlitteratur viktigt. Det handlar inte om vad man läser utan om hur.

Wittgenstein-lärjungarna söker sig däremot till litterära verk som belyser vår vardagsvärld och våra inbördes relationer och som därmed är intressanta ur ett moraliskt eller existentiellt perspektiv, trots att de inte låter sig tolkas utifrån de gängse etiska teorierna. Men Hämäläinen – som Baier – vill att de ska gå längre: de ska aktivt söka ny kunskap om omvärlden – i litteraturen men också genom att ta del av allt från sociologiska och psykiatriska forskningsresultat till bloggar och veckotidningar. De ska inte vara rädda för att smutsa händerna. 

Som sagt, forskare och studenter måste ta sig ner från verandan och ut i världen, för där finns kunskapen och problemen som söker sina lösningar. Svaren känner man igen och kan bedöma när man hittar dem, fast ingen vet på förhand var.

Jag kan inte tänka mig annat än att forskare i andra ­discipliner – både humanistiska och samhällsvetenskapliga – skulle vara ivriga att samarbeta med dem för att utforska den komplexa väv av idéer, språk och känslor som det moderna nuet utgör.

Mer av samverkan; absolut! Och fler och djupare samtal; mindre debatt. Så ser vägen till en mer elaborerad etisk kompetens ut, och det är vägen fram som räknas, inte målet.

Jag skulle avslutningsvis vilja slå ett slag för Nietzsche som lärt mig massor om moral; inte så mycket om vad den är utan mer om hur den fungerar. Moral handlar som jag förstår det om att vara konsekvent i sitt tänkande och handlande. En väl genomtänkt och logiskt koherent livsfilosofi som följs i vardagen, den har ett högt moraliskt värde, oavsett om tankarna och handlingarna anses onda eller goda. Vad vi har att göra med är alltså ett komplext problem som inte går att förenkla mer än till en viss gräns. Här behövs följaktligen den kritiskt, självständiga analytiska förmågan. Det finns ingen regelsamling att vända sig till, inga enkla svar att få. Förstår man det kan man börja jobba med frågan. Och då blir arbetet förhoppningsvis mer stimulerande, för här finns gott om utrymme att vara kreativ. Bara man kan anföra väl underbyggda argument för sin ståndpunkt, bara det man säger hänger ihop, då är man moralisk. Det handlar inte om att ha rätt eller fel, det handlar om att hålla sig med väl genomtänkta åsikter om vad som är gott och vad som är ont.

Nietzsche har skrivit massor om detta, men här tänkte jag använda en passage från hans förord till nyutgåvan av Tragedins födelse. Där ser han tillbaka på sitt förstlingsverk, i ljuset av den senare filosofiska produktionen. Viktigt att förstå när man läser citatet är att Nietzsche är kritisk mot kyrkan, eller kanske snarare kyrkans makt över människors tankar och handlingar. Han skriver

Kanske låter sig djupet i denna antimoraliska böjelse bäst mätas genom det försiktiga och fientliga tigande med vilket kristendomen behandlas genom hela boken [boken som åsyftas är Schopenhauers bok Världen som vilja och föreställning, som det för övrigt finns en bra Understreckare om], - kristendomen som den vidlyftigaste genomarbetningen av det moraliska temat som mänskligheten hittills fått lyssna till.

Nietzsche skriver här om sin stora inspiratör, den på vars axlar han står och vars tankar bildar en viktigt utgångspunkt för hans arbeten. Och så är det med tänkande, att det aldrig uppstår i vakuum, det finns alltid något att bygga vidare på. Ingen uppfinner hjulet, även om många tror det och också gör anspråk på att ha gjort det. Ingen uppfinning har en upphovsman, allt är mer eller mindre tydliga vidareutvecklingar av sådant som redan gjorts. Viktig insikt att ha med sig i allt intellektuellt arbete. Det handlar inte om att tänka fundamentalt nytt, utan om att nå fördjupad insikt och om att se saker ur nya perspektiv. Grävs där du står, och gör något av det du har. Vänd och vrid på det du läser, och se världen från olika perspektiv. Så får man kunskap, och utvecklar genom processen kompetensen att söka ny kunskap. Och man blir därmed också bättre på att hantera moraliska frågor, och på att lösa komplexa problem.

Nietzsches moral är förhandlingsbar och föränderlig. Det är en moral som bygger på följsamhet. En moral anpassad för en modern värld där förändringstakten ökar och där allt som är fast förflyktigas. I en sådan värld går det inte att hålla sig med eviga värden, för det får otäcka konsekvenser om den rätta läran skall upprätthållas mot folkets, den stora massans vilja. För att moralen, vilket är alla samhällen och kulturers förutsättning, skall fungera och vara användbar krävs en djup och utbredd förståelse för denna livets förutsättning.

Nietzsches moral är evolutionär, kan man säga. Den förändras i samspel mellan aktörerna som finns och lever här och nu, och det sammanhang som allt och alla skapar genom att interagera med varandra. Ingen kan ha monopol på moral, det är en öppen fråga. Och det måste den fortsätta vara, tycker jag. Förutsättningen för ett sådant moraliskt samhälle är demokrati, yttrandefrihet och en väl utvecklad förmåga hos befolkningen att upptäcka tillvarons kontingenser.