Kunskap, kvalitet och breddad rekrytering

Sista dagen innan arbetet börjar igen. Sista lediga dagen på sommaren, och jag jobbar. Inte en heldag och inga verkligt betungande insatser. Läser och granskar en forskningsansökan som ska etikprövas. Imorgon är det möte och jag känner att jag vill vara förberedd. Jag tycker om att jobba och trivs med många av arbetsuppgifterna. Ändå känns det tomt och lite obekvämt att ledigheten är slut. Skriver av mig och sätter ord på frustrationen. I år är det jobbigare än det varit tidigare. Arbetet på högskolan har förändrats, och inte till det bättre. Det tär på mig. Jag hör ingen säga att vi inte ska ägna oss åt kunskapsutveckling, men det är inte det mitt arbete handlar om, inte i praktiken. Idag handlar arbetet som lektor allt mindre om kunskap och allt mer om annat. Produktion av mätbara resultat, till exempel. Tomheten triumferar eftersom kunskapen aldrig går att fånga eller mäta; den kan bara användas och sättas i verket. Kunskapen är ingenting i sig själv, den finns och förändras i mellanrummen och påverkar samhället indirekt. Därför leder mätande, styrning, kontroll, konkurrens och fokusering på jämförbara nyckeltal till utarmning av kunskapen. I små steg och över tid har akademin förändrats och inslagen som kräver intellektuell förmåga minskar dramatiskt. Kunskap flyttas, i enlighet med principer hämtade från den diffusa tankefiguren New Public Management, från välutbildade och kunniga lärare och forskare till system, vilket gör att behovet av utbildad personal minskar, i praktiken. Det är bara på pappret som jag är lektor, i praktiken förväntas jag bara följa manualen, vilket i princip vem som helst kan göra. Jag får ytterst sällan i min yrkesvardag ta kvalificerade beslut som bygger på kunskaperna jag skaffat mig genom åren av studier och forskning. Det tär på mig att tvingas spela ett slags charader, att förväntas hålla skenet uppe.

Vaknade i morse ur en tre dagars verklighetsflykt. Semestern avslutades traditionsenligt i Slottskogen på Way Out West. Tre dagars undantagstillstånd och frihet att följa minsta motståndets lag. Sol, regn, öl och vin i lagom mängd samt ett fyrverkeri av musik och extraordinära upplevelser. Lite tomt är det såhär dagen efter, men jag trivs trots allt med vardagen. Det ska bli skönt att komma tillbaka till rutinerna och arbetet som sådant har jag inga problem med, tvärtom. Det är innehållet, upplägget och bristen på intellektuella utmaningar i arbetet samt den bedövande känslan av att aldrig få prestera på toppen av min förmåga i rollen som lärare, som tär på mig och gör att det inte känns roligt att börja jobba igen. Det är avakademiseringen av akademin som oroar mig och förknippar återgången i tjänst med obehag. Jag klagar inte, när jag skriver om högskolan gör jag det av oro för kunskapens förflackning i samhället som helhet.

Idag på högskolan produceras mätbara resultat genom att sitta på möten som protokollförs, och fokus på mötena är oftast inte det som händer mellan deltagarna som sitter av tid genom att närvara utan vad som skrivs i protokollet. Det viktiga är inte vad vi göra utan att det protokollförs så att ingen kan anklaga oss för ineffektivitet eller slöseri med skattemedel. Fast det är just det vi gör, slösar med skattemedel genom att göra annat än värna akademiska värden i den högre utbildningen och utveckla kunskap. Vi skriver kursplaner, upprättar studieplaner, ser över litteraturlistor, filar på betygskriterier och rapporterar in resultat. Studenternas närvaro på obligatoriska moment noteras och kompletteringar begärs in. Yrkesvardagen är fylld av kontrollerbara moment som utvärderas som ett led i kvalitetsarbetet. Mål sätts upp och linjens chefer styr verksamheten i den utpekade riktningen. Alla har fullt upp, både studenter, lärare och administrativ personal. Den akademiska maskinen är effektiv och hjulen snurrar som aldrig förr, men vi producerar resultat, inte kunskap.

Det blir extra tydligt när jag läser vad Jan Björklund och Christer Nylander skriver på DN-Debatt idag, som svar på Hellmark Knutsens förslag till ändringar i högskolelagen. Politiken är också ett slags maskin, och där produceras också (tomma) resultat. Det enda som betyder något i praktiken är opinionssiffrorna och antalet mandat som respektive parti kan få i nästa val. Alliansen ansvarade för utbildningssystemet i Sverige under åtta år, och tittar vi tillbaka var det åtta år av försämringar. Ändå har man mage att kritisera nuvarande regering. Jag delar en del av kritiken, men Björklund och Nylander presenterar inga lösningar, bara kritik som antas gynna Alliansen.

Den rödgröna regeringen uppger att målet för högskolepolitiken är ”en internationellt sett hög kvalitet”. Det är ett bra mål, men den politik regeringen för leder tyvärr åt motsatt håll. Högskolepolitiken handlar numera inte alls om kvalitet utan uteslutande om kvantitet.

Alliansen talade under åtta år om kvalitet, och de rödgröna talar om breddad rekrytering. Företrädarna för båda lägren talar över huvudet på landets högst utbildade lärarkår och forskare. Båda "vet" vad som behövs och debatterar respektive politiks förträfflighet genom att jämför det bästa med de egna förslagen med det sämsta hos motståndarens, utan hänsyn tagen till vardagen i akademin. Symptomatiskt talar man inte om kunskap, bara om resultat.

Sverige kommer att behöva en helt ny politik för högre utbildning. Höga krav och hög akademisk kvalitet ska stå i fokus. Den rödgröna kravlösheten måste bort. Universiteten har skapats för att utveckla och utgöra spetsen av mänskligt vetande och bildning och att överföra dessa kunskaper till varje ny generation. Universitet får aldrig bli en AMS-åtgärd.

Jag håller inte med. Det är inte en helt ny politik som behövs, det är inte så man lägger grunden för en kunskapsnation. Kunskap växer fram mellan människor som vill veta och som verkligen bryr sig om och på allvar vill förstå och värna KUNSKAPEN. Det är inte högre krav, breddad rekrytering eller nya kvalitetsutvärderingssystem som behövs. Vad akademin och den högre utbildningen är i skriande behov av är frihet, akademisk frihet. Lärarna behöver känna sig fri att och kunna ta ansvar och litade på. Kunskapen måste placeras i centrum, inte bara i utbildningssystemet utan i samhället som helhet. Politikerna behöver tala med forskarna och respektera lärarna, inte försöka kontrollera akademin och tvinga fram resultat. Framförallt måste vi börja tala om den där elefanten som står mitt i rummet men som ingen vågar nämna: Studenterna och deras ansvar. Det går inte att lagstifta om eller tvinga fram resultat som ytterst handlar om individers ansvar. Pedagogik, liksom allt som främjar lärande och kunskapsutveckling, är naturligtvis bra, men ytterst handlar kunskapens kvalitet om studenternas vilja att lära och förståelse för vad som krävs för nå framgång i studierna.

Att vara högskolelärare håller på att bli ett omöjligt uppdrag, och det har det kanske alltid varit, men idag finns ingen förståelse för det, bara nya och mer detaljerade krav från alla håll. Där står vi lärare, ensamma, utlämnade, förtvivlade och med Svarte Petter på hand. Vi kan, vi vill och många av oss har vigt våra liv och ägnar en stor del av vår vakna tid åt kunskapen. Så länge vi lärare inte känner oss litade på och får uppskattning för vårt engagemang och så länge det saknas förståelse för komplexiteten i uppdraget, så länge ansvaret för lärandet inte förläggs där det hör hemma kommer akademin att tömmas på innehåll och kunskapen i samhället utarmas.

Tar ett djupt andetag. Fokuserar på det som är viktigt, och tar steget in i det akademiska året 2017/18. Håller tummarna för att det vänder snart och känner trots allt tacksamhet för att jag får möjlighet att arbeta med kunskap.