Politiken eller civilsamhället? Lärarna eller skolledarna? Matte- eller läslyftet? Vem eller vad ska ha äran för att svenska skolan tycks ha blivit bättre? (Åtminstone har nedgången i Pisaprovsresultaten avstannat.) Svårt att reda ut på en konkret nivå, men för det generella planet har jag ett förslag – ödmjukhet. Att svensk skola lyckats förmedla kunskaper i något större utsträckning än förra Pisaperioden kommer ur en förändring i attityd; tillräckligt många på tillräckligt viktiga positioner beslöt sig för att ta skolans problem på tillräckligt stort allvar. Och tvärtom, våra dåliga prestationer har berott på och beror på arrogans.Både orsaken till och lösningen av problemen i skolan handlar om hur vi ser på oss själva, på varandra, samhället och kunskapen. Och det är individfokuseringen, egoismen (den växande narcissismen) och arrogansen, dels i förhållande till kunskap, dels i förhållande till det gemensamma, som är upphovet till den kunskapens kris som idag präglar västvärlden.
Genom konkurrens, marknadsprinciper och progressiva men oprövade undervisningsmetoder skulle vi bli bäst i världen: så reformerades vårt skolsystem under 1990-talet. Man var jäkla säker på succé, detta beskrivs i Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet”, och åtskilliga tog ut mycket i förskott. När försämringen blev uppenbar möttes den med högmod, prestige och mer av samma: framtidspedagogik och tävlan. Kontrollapparaten från helvetet tilltog, gjorde lärarnas arbete tungt och frätte ytterligare på en allt porösare skolgrund. Den accelererande övervakningen var ett tecken på att politikerna tappat makten, eller – de gav bort den. Planen – usel som det skulle visa sig – var att omdana från statlig förvaltning till att en massa särintressen tillsammans skulle vaska fram något bra och självreglerande. Medan incitamenten i svensk skola blev kontraproduktiva, växte särintressena sig starka och hellre än att politiken försökte återta styret så skapades en kafkaartad administration. Ett utbildningssystem som bygger på relativa betyg hindrar ingen individ från att förkovra sig och skaffa sig bredare och djupare kunskap.
Vill vi verkligen ha en skola värd namnet måste vi tänka om och göra upp med en hel massa villfarelser. En ny skola måste byggas från grunden, och ett fungerande utbildningssystem kan bara ge oss kunskap om det vilar på en stabil grund av GRUNDLÄGGANDE insikter om människan och samhället. Skolan är idag ett tacksamt debattämne som används av politiker för att profilera sig och respektive parti, för att locka väljare. Politiker från höger till vänster tävlar om vem som bryr sig mest om skolan, men i själva verket avslöjar man därigenom bara att man inte alls bryr sig om SKOLAN. Det enda man bryr sig om är sig själva och det egna partiets opinionssiffror. Skolpolitiker lovar saker man kan hålla, till exempel sänkt skatt, höjda utgifter och mer valfrihet. Och man förlägger ansvaret för lärande, som bara kan tas av den som ska lära, till skolorna och lärarna som beskylls för dåliga prestationer och resultat. Höjden av arrogans och grundproblemet med svensk skola finner jag i den replik som lämnas av VDn för Friskolornas riksförbund, vilken har rubriken "Lek inte sociala ingenjörer i skoldebatten", liksom i det faktum att Svenskt Näringslivs VD är ordförande vid Uppsala Universitet. Skolan är ALLAS angelägenhet, inte ett (ekonomiskt) särintresse!
Det finns som sagt inga enkla lösningar. Skolans problem är inte organisatoriskt, det behöver inte mer eller bättre ledning. Fakta och evidens ger oss inga ledtrådar till vad som behöver göras. Det behövs KUNSKAP för att utveckla skolan, inte fakta, vilket jag försökte visa i gårdagens bloggpost. Insikterna som listas i inledningen måste uppmärksammas och SAMTALAS om, inte debatteras. Först när skolan slutar vara en fråga som debatteras i medierna och politiken kan arbetet med att skapa en kunskapsskola påbörjas och först långt senare kan man börja hoppas på resultat. Vad som behövs mer än något annat är ÖDMJUKHET, inte arrogans och egoism.
Återgång till relativa betyg ser jag som ett förslag som skulle kunna främja utvecklingen av ett samhälle och en syn på både kunskap och medborgarskap som behövs för att bygga en kunskapsskola och ett mer hållbart samhälle. Dagens absoluta betygssystem bygger mer på drömmar och förhoppningar än på insikt om hur människor fungerar och vad kunskap är. Absoluta betyg fungerar i teorin, men inte i praktiken. Relativa betyg är liksom demokrati inte det bästa sättet att bedöma kunskaper, det är det minst dåliga.
Ett av de största problemen med nuvarande betygssystem, där alla elever i en klass kan få högsta betyg och där individens kunskaper bedöms individuellt är att systemet ger upphov till betygsinflation. Och att det blir så är enkelt att förstå eftersom alla tjänar på och blir nöjda när läraren sätter ett högt betyg. Problemet med betygsinflation är inbyggt i bedömningssystemet och det finns ingen möjlighet att komma tillrätta med detta. Kunskapen är inte absolut och därför kan betygssystemet inte vara det, inte utan att påverka kunskapen menligt. Om kunskapen är relationell, kontextuell och föränderlig måste även betygssystemet vara det. Relationella betyg må upplevas orättvisa för många INDIVIDER, men skolan är som sagt samhällets och det gemensammas angelägenhet. Och, vilket är enormt viktigt att framhålla, relativa betyg hindrar ingen enskild att skaffa sig kunskaper. Den som vill lära sig saker kan och kommer alltid på egen hand att kunna förkovra sig.
Relativa betyg handlar inte om att lärare ska bedöma enskilda elevers individuella kunskaper, vilket är en omöjlig uppgift för ingen kan veta säker vad någon annan faktiskt vet. Jag är övertygad om att eleverna i en klass vet hur de själva befinner sig i relation till klasskamraterna. Jag tror att man tillsammans, relativt enkelt skulle kunna komma överens om en rangordning som alla ställer upp på, vilken läraren sedan kan utgå från i sin bedömning om vem som ska få vilket betyg. Ett sådant system skulle tvinga den som är egoist och som tänker och vill agera strategiskt för att skaffa sig höga betyg att välja en skola där det går många "svaga" elever. Friskolereformen skulle ge oss mindre segregering, men den ökade istället. Med relativa betyg skulle ingen skola kunna konkurrera med betyg och ingen skola skulle kunna marknadsföra sig som en skola där eleverna får höga betyg. Kunskapen skulle hamna i centrum på ett helt annat sätt än i dagens system, inte för att man fokuserar på kunskap utan för att de relativa betygen skapar utrymme för lärande och kunskapsutveckling eftersom det systemet inte kräver omfattande kontroll- och uppföljningssystem. Det skulle behövas färre prov och mer tid skulle kunna ägnas åt gemensam utveckling av kunskap.
Även om det i varje klass saknas incitament att samarbeta finns ingen möjlighet för någon individ att agera egoistiskt eftersom betyget alltid sätts i relation till gruppen. Föräldrar skulle inte kunna utöva någon press på läraren för att ge just deras barn högre betyg än hen förtjänar, för betygen är relativa, inte individuella. Relativiteten i systemet gör att subjektiviteten i respektive bedömning av respektive elev minskar, vilket alla tjänar på i längden eftersom det inte går inflation i betygen. Betygens roll i utbildningssystemet skulle minska, vilket är bra. Inga betyg i världen kan ersätta kunskapen och det går inte att objektivt bedöma någon annans kunskaper. Relativa betyg speglar detta på ett väldigt bra sätt både kunskapen och samhället så som dessa saker faktiskt fungerar, snarare än människors drömmar om hur det borde vara. Relativa betyg må UPPFATTAS orättvisa, men de är i alla fall realistiska och ett sådant system främjar en lång rad samhällsbyggande egenskaper och ligger dessutom mycket mer i linje med det vi vet om kunskap och kunskapsutveckling.
Det går att plocka fram och peka på en lång rad fakta som talar för absoluta betyg, men det är som man brukar säga att djävulen finns i detaljerna. Relativa betyg sätter helheten i fokus, det allmänna och medborgarnas samlade kunskap. Relativa betyg motverkar alltså egoism och främjar solidaritet. Relativa betyg motverkar alltså dumhet, arrogans och hindrar framväxten av irrationella drömmar om hur det borde vara. Vi får den kunskap vi förtjänar, oavsett vilket betygssystem vi väljer, och det är ett faktum som INGEN kommer undan. Det spelar alltså ingen roll vilka fakta man pekar på för att försvara absoluta betyg, relativa betyg främjar kollektiv kunskap och ger stabilitet åt utbildningssystemet. avsett vad man som individ tycker om systemet.
Ifråga om skola och utbildning handlar det aldrig om vad jag som INDIVID vill ha, utan om vad vi som SAMHÄLLE behöver. Och om svaret på frågan om vad Sverige behöver är: En kunskapsskola, är relativa betyg ett system som bevisligen fungerar, för det var så betyg sattes i skolan när svensk skola sågs som ett föredöme i världen. Eftersom kunskap är relationell måste även betygen vara det.
Det finns som sagt inga enkla lösningar. Skolans problem är inte organisatoriskt, det behöver inte mer eller bättre ledning. Fakta och evidens ger oss inga ledtrådar till vad som behöver göras. Det behövs KUNSKAP för att utveckla skolan, inte fakta, vilket jag försökte visa i gårdagens bloggpost. Insikterna som listas i inledningen måste uppmärksammas och SAMTALAS om, inte debatteras. Först när skolan slutar vara en fråga som debatteras i medierna och politiken kan arbetet med att skapa en kunskapsskola påbörjas och först långt senare kan man börja hoppas på resultat. Vad som behövs mer än något annat är ÖDMJUKHET, inte arrogans och egoism.
Återgång till relativa betyg ser jag som ett förslag som skulle kunna främja utvecklingen av ett samhälle och en syn på både kunskap och medborgarskap som behövs för att bygga en kunskapsskola och ett mer hållbart samhälle. Dagens absoluta betygssystem bygger mer på drömmar och förhoppningar än på insikt om hur människor fungerar och vad kunskap är. Absoluta betyg fungerar i teorin, men inte i praktiken. Relativa betyg är liksom demokrati inte det bästa sättet att bedöma kunskaper, det är det minst dåliga.
Ett av de största problemen med nuvarande betygssystem, där alla elever i en klass kan få högsta betyg och där individens kunskaper bedöms individuellt är att systemet ger upphov till betygsinflation. Och att det blir så är enkelt att förstå eftersom alla tjänar på och blir nöjda när läraren sätter ett högt betyg. Problemet med betygsinflation är inbyggt i bedömningssystemet och det finns ingen möjlighet att komma tillrätta med detta. Kunskapen är inte absolut och därför kan betygssystemet inte vara det, inte utan att påverka kunskapen menligt. Om kunskapen är relationell, kontextuell och föränderlig måste även betygssystemet vara det. Relationella betyg må upplevas orättvisa för många INDIVIDER, men skolan är som sagt samhällets och det gemensammas angelägenhet. Och, vilket är enormt viktigt att framhålla, relativa betyg hindrar ingen enskild att skaffa sig kunskaper. Den som vill lära sig saker kan och kommer alltid på egen hand att kunna förkovra sig.
Relativa betyg handlar inte om att lärare ska bedöma enskilda elevers individuella kunskaper, vilket är en omöjlig uppgift för ingen kan veta säker vad någon annan faktiskt vet. Jag är övertygad om att eleverna i en klass vet hur de själva befinner sig i relation till klasskamraterna. Jag tror att man tillsammans, relativt enkelt skulle kunna komma överens om en rangordning som alla ställer upp på, vilken läraren sedan kan utgå från i sin bedömning om vem som ska få vilket betyg. Ett sådant system skulle tvinga den som är egoist och som tänker och vill agera strategiskt för att skaffa sig höga betyg att välja en skola där det går många "svaga" elever. Friskolereformen skulle ge oss mindre segregering, men den ökade istället. Med relativa betyg skulle ingen skola kunna konkurrera med betyg och ingen skola skulle kunna marknadsföra sig som en skola där eleverna får höga betyg. Kunskapen skulle hamna i centrum på ett helt annat sätt än i dagens system, inte för att man fokuserar på kunskap utan för att de relativa betygen skapar utrymme för lärande och kunskapsutveckling eftersom det systemet inte kräver omfattande kontroll- och uppföljningssystem. Det skulle behövas färre prov och mer tid skulle kunna ägnas åt gemensam utveckling av kunskap.
Även om det i varje klass saknas incitament att samarbeta finns ingen möjlighet för någon individ att agera egoistiskt eftersom betyget alltid sätts i relation till gruppen. Föräldrar skulle inte kunna utöva någon press på läraren för att ge just deras barn högre betyg än hen förtjänar, för betygen är relativa, inte individuella. Relativiteten i systemet gör att subjektiviteten i respektive bedömning av respektive elev minskar, vilket alla tjänar på i längden eftersom det inte går inflation i betygen. Betygens roll i utbildningssystemet skulle minska, vilket är bra. Inga betyg i världen kan ersätta kunskapen och det går inte att objektivt bedöma någon annans kunskaper. Relativa betyg speglar detta på ett väldigt bra sätt både kunskapen och samhället så som dessa saker faktiskt fungerar, snarare än människors drömmar om hur det borde vara. Relativa betyg må UPPFATTAS orättvisa, men de är i alla fall realistiska och ett sådant system främjar en lång rad samhällsbyggande egenskaper och ligger dessutom mycket mer i linje med det vi vet om kunskap och kunskapsutveckling.
Det går att plocka fram och peka på en lång rad fakta som talar för absoluta betyg, men det är som man brukar säga att djävulen finns i detaljerna. Relativa betyg sätter helheten i fokus, det allmänna och medborgarnas samlade kunskap. Relativa betyg motverkar alltså egoism och främjar solidaritet. Relativa betyg motverkar alltså dumhet, arrogans och hindrar framväxten av irrationella drömmar om hur det borde vara. Vi får den kunskap vi förtjänar, oavsett vilket betygssystem vi väljer, och det är ett faktum som INGEN kommer undan. Det spelar alltså ingen roll vilka fakta man pekar på för att försvara absoluta betyg, relativa betyg främjar kollektiv kunskap och ger stabilitet åt utbildningssystemet. avsett vad man som individ tycker om systemet.
Ifråga om skola och utbildning handlar det aldrig om vad jag som INDIVID vill ha, utan om vad vi som SAMHÄLLE behöver. Och om svaret på frågan om vad Sverige behöver är: En kunskapsskola, är relativa betyg ett system som bevisligen fungerar, för det var så betyg sattes i skolan när svensk skola sågs som ett föredöme i världen. Eftersom kunskap är relationell måste även betygen vara det.
8 kommentarer:
Man skulle ju kunna tänka sig att ha relativa betyg i vissa ämnen och absoluta i vissa. Man kan t ex ha relativa betyg i alla icke-naturvetenskapliga ämnen, och så kan man absoluta betyg i de naturvetenskapliga ämnena. Det vore tokigt med ingenjörer som inte kan någon matematik och fysik men ändå får höga betyg för att deras klasskamrater begriper ännu mindre. Vi vill inte ha flygplansingenjörer som varken kan räkna eller förstår sig på strömning.
Men det kan nog funka i humaniora och språk och sånt.
Möjligen, eller en kombination av både ock. Kanske fungerar det bara i grundskolan, tänker jag också. Egentligen är jag mot betyg och förespråkar inträdesprov mellan nivåerna, då skulle kunskapen och inte bedömningen av den (som alltid, oavsett ämne är subjektiv) hamna i centrum och ansvaret för lärandet skulle förläggas där det hör hemma: Hos eleverna och studenterna.
Till högskola/universitet tycker jag egentligen också att inträdesprov skulle vara en bra idé. I alla fall i övergången mellan gymnasium och högskola. Sen vet jag inte, sen blir det lite samma sak som det är tidigare, en fråga om bedömning, lite godtycke, mellan stadier. Det är ofrånkomligt, eftersom lärarna lär känna eleverna och det är inte bara kunskaper och meriter som avgör om någon ska gå vidare. Det är många andra saker också, personliga preferenser och allt möjligt. Jag menar, varför skulle universitetslärare helt plötsligt bli objektiva, när inte grundskole- eller gymnasielärare är det?
Kanske är det snarare att det finns många möjligheter som är bra. Om man inte funkar på något ställe, om man inte funkar med lärare, så finns möjligheter på andra. Världen är mycket mer subjektiv än man skulle vilja att den var.
Ja, och just för att alla bedömningar är subjektiva behöver betygens betydelse minska. Annars kommer försöken att upprätthålla "objektiviteten" i systemet ta fokus och resurser från kunskapen. Ansvaret för lärandet måste tydligare förläggas där det hör hemma, hos eleverna och studenterna.
Och ändå måste man ha något sätt att rangordna för att de som är mest lämpade, eller har störst potential, att klara av en utbildning, ska få chansen.
Grejen är ju att utbildningar och examina inte bara säger något om kunskap, utan också är biljetten till välbetalda jobb. Det skevar till det rena kunskapssökandet. Och det är ju inte så konstigt, det är klart att människor vill försörja sig. Den aspekten av utbildningssystemet är viktig. Man kan faktiskt inte klaga på att människor vill skaffa sig utbildningar vars examina kan försörja dem väl. Det är synnerligen mänskligt att vilja sörja för sig själv och sina närmaste.
Att ensidigt vurma för bildning och kunskap är lite naivt, världen fungerar inte så. Det blir nästan exkluderande att vurma för kunskap och att alla ska söka kunskap som första prioritet. De flesta människor måste försörja sig. Rent praktiskt.
Den gamla tanken om närande och tärande, alltså. Jag trodde vi lämnat den bakom oss. ALLA bidrar till samhället och behövs, och ett samhälle som inte värderar kunskap kommer förr eller senare att halka efter. Då riskerar alla att få svårt att försörja sig.
Nej, det handlar inte om närande och tärande. Inte alls. Och varifrån kom nytta för samhället? Inget som jag skrivit, det har jag öht inte varit inne på.
Det är snarare en fråga om att individen inte i alla situationer kan tänka på kollektivet i första hand. En enskild människa kan vara intresserad av kunskap, av att lära sig. Men en enskild människa måste också försörja sig, måste skaffa mat och boende till sig själv och sina närmaste. Allt detta kan förekomma hos en enskild individ, det blir en fråga om att kompromissa, att optimera. Att skaffa sig en utbildning som ger jobb och försörjning. Men det utesluter inte alls längtan efter kunskap. Man skulle faktiskt kunna säga att det är en i-landsfråga att vurma för kunskapen i första hand (som om man inte skulle behöva stora kunskaper för vissa yrken, t ex). Om man har sin försörjning, då är det klart man kan ägna sig åt att söka kunskap utan tanke på något annat.
Att "söka kunskap" efter eget huvud är inte sättet att bli ingenjör t ex, det kan bli stora luckor i matematik- eller fysikkunskaper då. Det finns nog fler kunskapsintensiva yrken som mår bra av en viss struktur, läkare, jurister för att nämna några fler.
Nu har ju jag gedigen teknisk utbildning, och hygglig, så långt, i humaniora. Eftersom jag har lyxen av att ha ett välbetalt jobb kan jag ägna mig åt ren kunskapssökning, jag läser det jag har lust med utan tanke på vad jag sak använda det till. Synnerligen lyxigt, och intressant och roligt. Och nyttigt också, faktiskt.
Jag ser inte rent kunskapssökande som "onyttigt", tvärtom. Men jag tror inte man ska underskatta individers behov av att skaffa sig utbildningar som ger dem jobb och försörjning.
Jag tror det kan finnas plats för ganska många ingångar. Och avancerade yrkesutbildingar som läkare, ingenjörer, jurister mfl, är inte precis befriade från kunskap.
Den där tanken om utbildningar som ger jobb, har jag stött på många gånger i livet som lärare. Utbildningen till kulturvetare som jag undervisade på lades ner, bland annat för att den ansågs vara ett slags lyxutbildning som bara handlade om att söka kunskap för nöjes skull. Det var och är en nidbild av humaniora som helt saknar grund. Mina gamla studenter arbetar i hög grad med kvalificerade arbeten där de dagligen har användning av sina kunskaper. Svenskt Näringsliv bedriver en smutsig och bildningsföraktande kampanj för att få människor att tänka strikt ekonomiskt och anpassa sig efter rådande förhållanden på en snabbt föränderlig arbetsmarknad, delvis för att kunna få universiteten att betala för företagens utveckling och kunskapsbehov. Så bygger man inte ett hållbart samhälle, kunskap behövs i livets alla skeden, i samtliga branscher och av alla. Jag tänker inte bara på kunskap som fås på högskolan, kunskap kan man skaffa sig och bry sig om på enormt många olika sätt och håll. Livet och samhället går inte att målstyra och därför behövs både bredd och djup. Jag ställer därför inte upp på motsättningen du (och många andra) ställer upp mellan utbildning och försörjning, de sakerna går alltid hand i hand.
Skicka en kommentar