Idag fylls högskolan med liv och rörelse igen. Arbetsåret går i en ny fas, vi växlar upp och välkomnar alla nya studenter till ett nytt läsår. Blandade känslor. Jag tycker verkligen om att undervisa, och även om jag ofta blir besviken har jag ännu aldrig någon gång i min roll som lärare mött en ny studentgrupp med något annat än nyfikenhet och tillförsikt. Lärande och kunskapsutveckling är inte ett arbete för mig, det är mitt liv, och att få möta nya människor att utveckla kunskap tillsammans med och lära av är fantastiskt. Jag vet att många läser på högskolan av andra skäl än jag och jag he beredd på att möta motstånd, och jag har stort tålamod. Genom åren har jag lärt mig hantera frustration och tar inte anklagelser som riktas till mig i rollen som lärare personligt. Det räcker att några få i varje klass inser att ansvaret är studierna är deras, gör vad som krävs, arbetar tillsammans med mig och känner glädje över att utvecklas som människa. I år har det varit jobbigare än tidigare att komma tillbaka till arbetet, men det beror inte på studenterna, undervisningen eller förtroendeuppdragen som ingår i tjänsten. Ambivalensen beror på att jag känner mig allt mindre litad på. Trots att jag är docent och har över 20 års erfarenhet av att vara lärare krymper handlingsutrymmet för varje år. I takt med att jag vidareutbildar mig och får mer erfarenhet minskar graden av självständighet. Det skaver och går ut över arbetsglädjen.
Av någon outgrundlig anledning har akademin och den högre utbildningen genomgått en metamorfos under åren som jag var fullt upptagen med studier och kämpade för att lära mig så mycket som möjligt. Lärarrollen som förväntas uppfylla idag är en helt annan än den mina lärare på högskolan uppfyllde, och den högre utbildningen är också närmast väsensskild från den jag själv utbildades i. Innan reformerna på 1990-talet byggde den högre utbildningen och lärarrollen helt på individens ansvar. Lärarna utformade sina kurser väldigt mycket efter eget huvud, och vi studenter läste böcker, gick på föreläsningar och tenterade i hög grad på våra egna premisser. Så länge vi klarade tentorna och poängen rapporterades in flöt verksamheten på och alla inblandade fokuserade på kunskapen. Jag läste enstaka kurser ska tilläggas, det var säkert annorlunda för de som läste program. Hur som helst, poängen är att administrationen av kurserna hölls på ett minimum. Vi fick i princip ett schema och en litteraturlista, och det fanns ytterst få obligatoriska moment. Då vilade den akademiska världen på en grund av individuellt ansvar och man litade på varandra. Sedan skulle svensk utbildning bli världsbäst och man började införa kontrollsystem och flyttade successivt allt mer av ansvaret från individer till system. Självständighet och egna initiativ, från både studenter och lärare sågs med skepsis.
"Skattebetalarna har rätt att veta hur pengarna används och att de används effektivt", säger man och det är så man motiverar kontrollen och den ökande administrativa bördan. Samhället sätter upp mål och menar att det är upp till högskolelärarna att nå målen och visa resultat. Fast ingen lyssnar på lärarna, och när problem lyfts och farhågor luftas, viftas invändningarna bort som partsinlagor från ett särintresse som politikerna har att väga mot andra intressen. Om jag fortfarande arbetade som bagare och hade synpunkter på hur många bullar vi skulle baka eller på arbetstiden hade jag förstått synpunkterna. Det är inte upp till de anställda att bestämma sådant, men här och nu snackar vi om kunskap och kunskapsutveckling, om högre utbildning och invändningarna kommer från landets högst utbildade, som avfärdas av politiker som säger sig värna landet och skattebetalarnas pengar. Akademikerna klagar inte bara i största allmänhet, och ingen har mig veterligen klagat på arbetsbördan i sig. Vi vill också att Högskolesverige ska fungera på bästa sätt och värnar troligen kunskapsutvecklingen mer än många andra. Synpunkterna som framförs och farhågorna som luftas handlar om att dagens akademi INTE är optimalt organiserad och att det pågår ett enormt resursslöseri på högskolan. Skattemedlen skulle kunna användas mycket mer effektivt än vad som är. fallet idag.
Ge upp alla ambitioner om att målstyra lärande. Lita på att lektorer som ägnat minst åtta år av sitt liv åt studier på högskolan för att bli lärare har vad som krävs och faktiskt vill arbeta med det man utbildat sig till. Överlåt ansvaret för undervisningen och granskningen av studenternas resultat till disputerade lärare, och lägg ansvaret för studierna på studenterna som i Sverige faktiskt får tillgång till gratis utbildning. Transparens är viktigt, elfenbenstornet både kan och bör raseras, men om inte landets högst utbildade får ansvara för utformningen av den högre utbildningen kan den aldrig bli särskilt hög. Det mest effektiva sättet att förvalta skattebetalarnas pengar är att som politiker bestämma hur många högskolor landet ska ha och hur mycket det får kosta, resten måste vara upp till lärarna och rektorerna att bestämma. Låt högskolorna själva förvalta kapitalet efter eget huvud och bästa förmåga. Och om studenternas studieresultat och landets kunskapsutveckling inte lever upp till förväntningarna är det där man först ska söka orsaken till problemen. Varför lär sig studenterna inte? Det borde vara den självklara frågan, men istället anklagar ansvariga politiker lärarna och inför omfattande kontrollsystem och går in som överförmyndare och detaljstyr verksamheten.
Jag har världens bästa arbete, i teorin. I praktiken känner jag mig allt oftare i rollen som lärare på högskolan som ett tjänstehjon. Att som medelålders docent med över 20 års erfarenhet av undervisning och kunskapsutveckling inte vara litad på leder självklart till ambivalens, och det leder i sin tur till att fokus tas från undervisningen och forskningen. Att inte ha mandat att utföra lärargärningen med KUNSKAPEN i centrum tär på mig och gör mig till en sämre lärare. Hur kan det vara en klok samhällsinvestering?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar