Peter Sloterdijk, en framtidens och blivandets filosof? 1

Tar tag i filosofin igen, och än en gång är det en artikel publicerad på Under strecket (skriven av Bo Gustavsson) som lockar fram lusten att skriva. Den här bloggposten påbörjades på detta sätt för ganska länge sedan nu, tidigt i somras tror jag. Sedan kom annat emellan. Fast nu tar jag tag i den igen, för att försöka jobba mig in i filosofins och tänkandets värld igen. Filosofin är krävande och det behövs både tid och ro och inspiration för att bege sig in i den världen. Där trivs jag verkligen, men får jag inte tiden, finner jag inte ron, möts jag av skepsis eller pressas på resultat, påverkas inspirationen menligt. Därför är det så plågsamt att tvingas se på och uppleva inifrån hur akademin, svars själva livsluft är tänkande omvandlas till en målstyrd produktionsapparat. Det är inte så kunskap utvecklas. Filosofi kräver tid att tänka utan krav på resultat, vilket kräver tillit och ansvar. Kontroll är motsatsen till det, och därför blir det svårt att underhålla och utveckla sin intellektuella förmåga. Tvingar mig till det, för att inte gå under av leda och frustration.

Den tyske filosofen Peter Sloterdijk är en internationell kändis, men i Sverige är han nästan okänd. Han är enormt produktiv med en imponerande verklista bakom sig. Det kan tyckas osannolikt, men denne filosof har faktiskt många likheter med ­Donald Trump. Båda gillar att stå i mediernas ljus och båda uttalar sig gärna provokativt. Trump har sitt företags­imperium, medan Sloterdijk har det kulturella kapital som uppstått kring hans tänkande. Men framför allt ger de uttryck åt hyperboliska sanningar, den ene på politikens område, den andre på filosofins.

Det var denna inledning som fångade mig. Jag har inte läst Sloterdijk, bara tänkt göra det. Tiden, återigen. Så mycket som pockar på uppmärksamhet, så mycket måsten, och aldrig tillräckligt med tid avsatt för uppgifterna som ingår i tjänsten. Den här texten handlar alltså mer om texten om Sloterdijk än om hans arbeten, men det går ändå att lära sig massor. Det ena ersätter inte det andra. Kunskapens vägar äro outgrundliga. Inledningen till Understreckaren tycker jag visar på skillnaden mellan politikens område, och filosofins. Det må finnas likheter, men eftersom politikern och filosofens uppgifter i samhället är väsensskilda (liksom för övrigt företagarens och politikerns) handlar likheterna bara om yttre likheter; utgår man från konsekvenserna är skillnaden enorm. Det som fungerar i filosofin får förödande konsekvenser i politiken och vise versa. Kontextens betydelse kan och får inte underskattas.

Peter Sloterdijk föddes 1947, idag för exakt 70 år sedan, i Karlsruhe där han är professor i filosofi och estetik vid Staatlichen Hochschule für Gestaltung. Jag ser på ett foto av honom. Han ser ut som en övervintrad hippie – långt hår, mustasch, glasögonen på nästippen, nyfiken blick. Hans filosofi är också en aning hippieaktig, då den går på tvärs mot konventionellt tänkande. Han är på många sätt en kontroversiell filosof. Mellan åren 2002 och 2012 var han programledare i tv för en pratshow där filosofiska frågor debatterades. Det är en annan likhet med Trump, som ju också haft ett eget i tv-program. Hans glamorösa liv i Vita Huset ter sig som ännu en dokusåpa.

Jämförelsen mellan honom och Trump finner jag lite störande, just eftersom filosofens yrke handlar om tänkande och reflektion; att ställa en filosof bredvid USAs nuvarande president och tala om likheter förminskar inte bara filosofen utan även filosofin. Det må finnas yttre likheter mellan Trump och Sloterdijk, men sedan tar det stop. USAs förre president Barack Obama var en tänkande och skrivande ledare som värnade kunskapen. Trump är motsatsen till allt det där; han ifrågasätter kunskapen och öppenheten, kritiserar medierna, talar osammanhängande och agerar reaktivt och i affekt. Filosofiskt kan det finnas en poäng att agera på det sättet, men finns det ingen tanke bakom är det snudd på förtal att tala om likheter. Fast jag kan bortse från det, texten handlar inte om det egentligen, utan om Sloterdijks filosofi

Enligt Sloterdijk är allt tänkande hyperboliskt. Det är filosofins metod. Den romerske retorikern Quintilianus definierar hyperbolen som en ”lämplig förvrängning av sanningen”. Hyperbolen är lämplig när man talar om det abnorma eller det måttlösa, som till exempel Gud, ­existensen eller naturen. Sloterdijk ser filosofen som en god retoriker som lyckas artikulera människors mer eller mindre medvetna känslor genom sin lidelse. Hen är ­expert på att dekonstruera den allmänna opinionen då filosofen ifrågasätter och problematiserar där vanligt folk bara känner en vag olust. Det filosofiska tänkandet är ­därför affektivt. Det är ett katastroftänkande. I dagens ­turbulenta värld blir den hyperboliska intelligensen åter igen nödvändig. Sloterdijk uppfattar den som en kreativ akt som öppnar upp nya arenor för tanken och ­handlandet.

Som sagt, det som fungerar och ibland är nödvändigt inom filosofin kan få rent katastrofala följer inom politiken. Kontextens betydelse behöver därför uppmärksammas mycket mer än vad som är fallet idag. Kunskap är beroende av sammanhang, liksom den egna identiteten. Ingen tanke eller individ är något i kraft av sig själva, allt och alla blir till i relation till sammanhang. Ingenting är ont eller gott per se. Det är en av anledningarna till att jag är kritisk till idealiseringen av och jakten på best practice. Ingen metod fungerar lika bra och på samma sätt, överallt, alltid och för alla behov. Ingen pedagogik i världen fungerar lika för alla lärare, inom alla ämnen och för alla elever/studenter och kunskapsmål. Det beror på, och individens ansvar är viktigare än något annat. Därför ser jag med oro på hur styvmoderligt tänkandet, reflektionen och det högre seminariet behandlas i den akademiska världen i synnerhet och i samhället i allmänhet. Kreativitet anses bra om den leder till lönsamma produkter, men det är inte så KREATIVITET fungerar. För att kunna dra nytta av människors kreativa förmåga krävs att man tar det onda med det goda, för det ligger i sakens natur att man först i efterhand vet vad som fungerar. Kreativitet är förmågan som tar oss förbi det givna och kända, in i okänd terräng. Det är en egenskap som inte går att styra. Kreativiteten öppnar upp och skapar nytt, men om den inte får följa sin egen väg förtvinar den. Kreativitet är INTE samma sak som att säga att anything goes!

Efter Trumps seger i det amerikanska presidentvalet talas det om ”post-truth politics”. Politiken styrs inte ­längre av sanningskravet utan det som gäller är halv­sanningar och alternativa fakta.

För att värna kunskapen är det enormt viktigt att inte blanda samman postsanning med resultatet av postmodernistiska analyser av sanningsbegreppet. Postmodernismen kan och bör kritiseras och diskuteras, men den upphör att vara vetenskap i samma stund som den lämnar kunskapssökandets område och äntrar politiken. Postmodernismen må dekonstruera och relativisterna, men målet med all vetenskaplig verksamhet är att nå BÄTTRE kunskap, inte att ifrågasätta för ifrågasättandes skull. Trump och andra finner inget stöd i postmodernismen för sitt agerande. Lögner är och förblir lögner!

Det primära syftet är att fånga upp missnöjet i somliga väljargrupper och tala till deras besvikelse och ilska. Trumps retorik karakteriseras också som ”truthful hyperbole”, vilket påminner om Quintilianus definition av vir bonus, den gode retorikern.

Jag tycker det är olyckligt att kalla Trump för retoriker eftersom han bara använder en högst begränsad uppsättning verktyg från den den klassiska retoriken. Han väljer att bara beröra, och han använder endast patos, men inget av detta gör han med någon tanke bakom. Han bara agerar, utan logik eller plan och han byter åsikt hela tiden genom att konsekvent bemöta all kritik med motargument. Trump är motsatsen till god retoriker, vill jag hävda.

På sitt sätt vill Sloterdijk vara en vir bonus genom att ­uttrycka hyperboliska sanningar om vår samtid. Kanske kan man tala om en post-sanningens filosofi i hans fall där idén om ”Not Saved” står i centrum. Det är titeln på en samling essäer utgiven i år på engelska, på tyska 2001. Att söka räddning ur en extrem situation utgör motivationen i traditionell filosofi och politik. Skillnaden mellan populisten Trump och filosofen Sloterdijk är att där den ene vill utnyttja missnöjet i samhället för att få makt strävar den andre efter att analysera missnöjet i syfte att nå djupare sanningar.

Skillnaden är ENORM skulle jag vilja hävda, den enda gemensamma nämnaren är ordet missnöje, några andra likheter finns inte. Trump bedriver en antiintellektuell kamp, i likhet med många andra populister, där känslan är det som räknas, inte kunskapen och den beprövade erfarenheten. Sloterdijk är filosof och söker kunskap, om än på okonventionella vägar.

Första steget består i att befria sig från behovet att bli räddad av en ideologi eller religion, eller för den delen en politik. Om Sloterdijk vill göra folk kritiskt medvetna, ser sig Trump som en frälsare.

Exakt, och den kritiska medvetenheten är inte en lösning, den är ett slags hjälp till självhjälp. Kunskapen i sig kan aldrig förlösa eller utgöra en lösning, kunskapens nytta är alltid indirekt. Kunskapen är förmågan som gör att människor tar kloka och informerade beslut, den är ingenting i sig själv. Därför är det en filosofisk dygd att tänka och agera hyperboliskt, medan det är en katastrof inom politiken. Den tanken är viktig att ta till sig och använda i sin vardag, liksom i politiken.

Återkommer med fler tankar senare under dagen.