Olika egenskaper i samverkan leder till framgång 1

Fortsätter reflektera kring kunskap, intelligens och kompetens med utgångspunkt i SvDs serie Den laddade intelligensen. Här handlar det om begreppet grit, och jag tänker med en artikel skriven av Jenny Aschenbrenner. Min utgångspunkt är att det inte finns en enda faktor eller egenskap som leder till framgång eller kunskapsutveckling. Allt handlar om samverkan (och när jag talar om samverkan handlar det om vad som händer mellan, inte om någon nyliberal, marknadsanpassad arbetsmarknadspolitisk anpassning av högskolan. Jag filosoferar och driver ingen politisk linje), och den tanken har bärighet på snart sagt alla områden. Ingen människa är en ö, ingen klarar sig på egen hand. Livet är en kollektiv, öppen process av tillblivelse. Det är ett slags grundtema för det mesta jag skriver om här på Flyktlinjer. Och Aschenbrenner är inne på samma tanke.

Den är dags att ge upp nu, drömmen om geniet. Eller den andra närbesläktade drömmen om en dold talang som finns inuti var och en av oss och som plötsligt kan veckla ut sig som en vacker fjäril, slå alla med häpnad; ”nä men tänk att jag bar på en sådan förbluffande fallenhet för naturfotografi!”.

Att vara människa handlar om att utvecklas, om att förändras och bli till. Ingen är färdig, ingen är, allt och alla blir. Vill vara tydlig med att jag inte är anhängare av tanken på att allt är möjligt, att människan föds som ett tomt, oskrivet blad. Människan är resultatet av arv och miljö, lika mycket som hen förändras och blir till. Kunskap är resultatet av skapande, den upptäcks inte. Kunskapen förändras och står alltid i relation till en (föränderlig) kontext. Jag ser den insikten som ett slags nyckel till förståelse för det mesta. Det är utgångspunkten för mina tankar om intelligens, utbildning, samhällsbyggande och hållbarhet.

Från att en människas framgång (yttre framgång, som ett välavlönat prestigefyllt arbete, till exempel) under några år främst förklarats med hennes medfödda intelligens (av det slag som kan mätas i ett IQ-test), har pendeln vänt – igen. Hjärnforskare och kognitiva experter har lanserat en ny förklaringsmodell till varför vissa lyckas medan andra misslyckas.

Forskning visar är en förförande tanke. En framgångsrik debatteknik. Och för alla som känner igen sig i beskrivningen öppnar den upp för utrop av karaktären: Vad var det jag sa! Det är som sagt inte så jag ser på världen eller kunskapen. Samverkan, tillblivelse, icke-linjär förändring handlar mer om vad man gör, eller vad som görs, än vem man är eller hur det är. Ingenting är någonsin färdigt, som sagt. Därför avslöjar forskning inga dolda sanningar. Forskning handlar om att skapa svar som fungerar, och därför är det lika viktigt att lyssna som det är att vara kritisk. Inte antingen eller, utan mer eller mindre av både och. Människor har olika förutsättningar, men utan egna insatser och ihärdigt arbete kommer man ingen vart. Att man nu uppmärksammat detta är bra och viktigt, men det är inget nytt och revolutionerande svar man kommit fram till. Det är inte den sanna sanningen om intelligens och kunskap som nu avslöjats. Jag ser det som att man upptäckt ännu en aspekt, att lägga till den komplexa helhet varur intelligens växer fram.

Grit, heter den. Strävsamhet, ungefär.

Det handlar om förmågan att hålla fast vid och envetet sträva mot ett och samma mål. Att trots motgångar och obehag fortsätta att öva och öva och öva lite till tills man har tillgodogjort sig den färdighet man vill behärska.

Envishet och en motiverande övertygelse om att det väntar en belöning längre fram, vilket gör det mödan värt att fortsätta trots motgångar och brist på framsteg. Det finns inga enkla lösningar. Alla kan alltid bli bättre och bara den som ger upp och slutar försöka är en given förlorare. Tänk om den synen präglade samhället och skolpolitiken mer. Kanske skulle vi då lättare kunna hålla lättjan och fallenheten för enkla lösningar och genvägar stången. Ingen vet vem som kommer att lyckas, för framtiden är öppen. Och som sagt, även om alla inte kan bli bäst kan alla, alltid bli bättre genom att öva lite till, genom att inte ge upp.

Viljan att veta på förhand, hur det ska bli och vad som fungerar; sökandet efter svaret, den enda, bästa förklaringen, är förödande för utvecklingen av kreativitet och förmågan att tänka nytt. Får man inte misslyckas kommer man aldrig att lyckas. Just nu debatteras skolan ihärdigt. Utbildning ska effektiviseras säger många. Evidensbaserade metoder ska införas och lärarna ska följa manualer och vetenskapligt grundade metoder. Intresse, passion och viljan att lära ses med misstänksamhet av ansvariga politiker. Kunskapens egenvärde är hotat.

Jag kämpar med pessimismen, men vägrar ge upp. Jag kommer fortsätta försöka och försöka igen. Innan helgen kommer jag att skriva min 3200de bloggpost. Jag kan relatera till grit, och det känns bra att forskare uppmärksammar den aspekten av kunskapsutveckling och intelligens, men det är inte lösningen. Fast om grit var del av fundamentet som utbildningssystemet byggde på skulle vi få en annan skola och högre utbildning. Om grit uppmärksammades mer och togs på större allvar i arbetet med att skapa en bättre skola skulle man tvinga fram en helt annat långsiktighet och ett helt annat tålamod. Fler skulle då få chansen att lyckas och ingen skulle sorteras bort efter ett enda försök.

Just nu är det semester. Därför tar jag paus här och gör annat en stund, men jag återkommer med fler tankar.