Skattebetalarna vill ha valuta för sina pengar, sägs det. Därför måste skolan och den högre utbildningen effektiviseras. Just nu rasar en hetsig debatt mellan dem som säger att det går och är bra och de som säger att det inte går och att det är dåligt. Få talar om VAD det är som ska effektiviseras egentligen. Lärarnas metoder verkar många vara överens om måste effektiviseras, det är i alla fall detta som diskuteras mest ihärdigt. Jag är skeptisk. Till syvende og sidst är ju skolans och den högre utbildningens uppgift i samhället att främja lärande och utveckla kunskaper som samhället behöver för att medborgarna ska kunna skapa sig ett liv och en tillvaro de är nöjda med.
Form och innehåll är två sidor av samma sak. Det ena hänger oskiljaktigt ihop med det andra. Undervisningsmetoder är utbildningens formelement. Kunskapen, som väl alla ändå måste kunna enas om är skolans primära uppdrag, är innehållet. Förändrar man formen kommer innehållet att påverkas. Och talet om behovet av effektivitet i skola och högre utbildning utgår från en föreställning om att skolan måste bli bättre. Fast på vad? Ingen vill att skolan ska bli sämre, men vad är det skolan ska bli bättre på egentligen? Blir kunskapen bättre om undervisningen blir effektivare?
Är lärande en linjär process som går att effektivt styra mot på förhand uppgjorda mål? Vad menar vi med kunskap i det svenska utbildningssystemet? Innan vi vet svaren på dessa frågor är det meningslöst att debattera effektivitetsfrågan. Och det är frågor som filosofer ägnat sig åt att reflektera över i århundraden, utan att komma fram till ett svar eller nå konsensus. Själva poängen med filosofin är inte att nå ett svar och bygga vidare på det. Filosofi och kunskapsteori handlar om att undersöka kunskapens föränderligt gäckande väsen, och egenskaperna som utvecklas när man arbetar med sådana frågor handlar om förmågan att hantera komplexitet och kompetens att hantera insikten om hur lite man vet och kan veta egentligen. Här handlar det inte om hur snabbt man studerar eller effektiv man är när man reflekterar, utan om hur länge man håller på och hur noggrann man är.
Oreflekterade krav på effektivitet i skolan och den högre utbildningen riskerar att gå ut över kunskapen. Ensidigt fokus på form leder till att innehållet, kunskapen blir lidande. Sedan 1990-talet har skolan blivit sämre på att förmedla och utveckla kunskaper. Blivande studenters förkunskaper sjunker och resultaten i internationella jämförelser sjunker, medan betygen ökar. Någonting är fundamentalt fel i den svenska skolan, och vill skattebetalarna verkligen ha valuta för sina pengar är det kunskapen som behöver fokuseras på, inte mer effektivitet, bättre pedagogik eller några andra snabba och förföriskt enkla "lösningar" som kan debatteras, som behövs. Vad som verkligen behövs om vi verkligen vill ha en skola värd namnet är mindre debatt, mer samtal och en mycket mer ödmjuk inställning till lärarnas uppdrag och kunskapens komplexitet.
Kunskap och lärande, liksom väldigt mycket annat som verkligen betyder något, tar tid, och anser man sig inte ha tid, ork eller tålamod att vänta eller om man anser att det är för dyrt, är det bättre att lägga ner skolan och satsa pengarna på något annat, på något som går att få. Vägen till kunskap är en omväg och lärande är en icke-linjär process som inte går att styra. Vill man inte går det inte. Och förstår man inte vad man gör i skolan (och det gäller både lärare och elever) kan ingen effektivitet i världen leda till bättre kunskaper.
Ödmjukhet, tålamod och förståelse för komplexiteten i uppdraget, liksom tillit till lärarna, är vad skolan och kunskapsutvecklingen i vårt land behöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar