Vad är bildning; hur kan man tänka? Det finns inte ett sätt, en väg eller ett mål. Bildning är inte en lista, inte en kanon, det är inte så jag ser på begreppet. Bildning är en efemär kvalitét, något abstrakt, öppet och obestämbart. Bildning genomsyrar utbildningen, ger liv åt strukturen, besjälar. Kanske kan man säga att utbildning är formen, och bildningen är innehållet. Tänkte jag skulle fråga Liedman om det; han har ju skrivit om form och innehåll. Men jag kom mig inte för. Jag frågade istället vad han anser är det största hindret mot bildning idag, och fick det föga förvånade svaret: New Public Management. En målstyrd utbildning är motsatsen till bildning. Om man på förhand vet vad man ska kunna och hur man uppnår målet handlar verksamheten om något annat än bildning. Kanske skulle man kunna säga att studenterna är kunder, men kunskap, betyg och examina är inte någon vara. Utbildning är en tjänst som liknar ett gym och lärarna är personliga tränare. Utbildning är inget man får eller kan betala för, det man erhåller som student är möjligheten att studera. Ansvaret för resultatet är individens, alltid individens.
Utbildning är separerat från bildning, menar Liedman. Utbildning har en början och ett slut, samt inträdesprov och examenskrav samt ett fastställt och kvalitetssäkrat innehåll. Bildning är en öppen, dynamisk process, utan mål. Utbildning går på tvärs mot bildning, och klyftan mellan begreppen ökar i takt med krav på målstyrning, effektivitet och med nuvarande sätt att se på kunskap. Bildning är aldrig en isolerad företeelse. Det går därför inte att ålägga högskolan eller lärarna ett bildningsuppdrag. Det finns inga vattentäta skott mellan högskolan och det omgivande samhällets; hur kunskap värderas i kulturen spelar en avgörande roll. Bildning växer alltid fram underifrån och högskolan kan därför aldrig ha bildning som mål. Högskolan kan däremot ta främja, ta tillvara och kanalisera studenternas bildningstörst, och som lärare kan man uppmuntra och ställa krav. Ingen kan ansvara för någon annans bildning.
Vad är det då, hur ser bildningen ut? Bildning kan handla om att bli bättre på att känna igen världen omkring sig, det vill säga ju mer bildad man är desto fler aspekter av sammanhangen man lever i förstår man och kan värdera. Kunskap = Vilka mönster kan en urskilja, i världens och samhällets myllrande komplexitet? Bildning handlar om att lära sig se och förstå mönster; om att vidga sin förståelse av livet, kulturen och kunskapen. Ju mer man vet desto bekantare blir världen. Bildning leder därför till trygghet och kan men är inte en garanti för att minska främlingsfientlighet. Utan bildning framstår världen som ett hotfullt kaos, men har man en väl utvecklad referenskarta kan man orientera sig i tillvaron. Bildning gör det okända mindre okänt.
Bildning handlar om att sätta kunskapen i perspektiv, om att lära sig förstå ny kunskap i relation till gammal, vilket man inte behöver göra med till exempel pinkoder (som är Liedmans exempel på kunskap som inte ryms i bildningsbegreppet). Bildning handlar om att hålla kunskap vid liv, om att bredda och fördjupa, men även om att utmana insikter man redan har med hjälp av nya insikter. Lika viktigt som det är att lära sig är det att göra sig av med, eller inaktivera gammal kunskap. Idag ses kunskap ofta som en linjär process som går från okunskap och hunger efter insikt till kunskap och mättnad, men bildning är komplext och därför är vägen till bildning icke-linjär.
Minnet är inte kumulativt, det är levande och dynamiskt. Bildning handlar om att förstå detta och lära sig hantera det mänskliga minnet, utan vilket ingen kunskap kan uppstå. INTE om att jämföra människans minne och intellekt med en dator som aldrig glömmer något och som kan plocka fram allt på ett ögonblick. Bildade kan bara människor bli. Bildning är en positiv mänsklig faktor att räkna med. Utan bildningsambitioner blir högskolan själlös och kunskapen reduceras till fakta. Bildning handlar om hållbarhet, etik; om kompetens att hantera frågor utan givna svar. Det handlar om ett slags bedömningskompetens; en kritisk analytisk förmåga, i lika hög grad som ett innehåll.
Liedman citerar Aristotelses: "Kunskapens början är förundran." Tänker att det gäller för bildning såväl som i forskning, men inte riktigt i dagens utbildningssystem. Förundran är nyckeln till bildning, det är där det börjar och förundran driver processen framåt. Förundran är inget man blir färdig med, den sträcker sig bortom vetandets horisont, fram till gränsen för vetandet. Den som kommer till högskolan med inställningen att man får en utbildning kan aldrig klara av en HÖGRE utbildning. Det kan heller inte den student som ser det som lärarnas ansvar att ge dem kunskap. Man måste vilja veta och vara beredd på eget, mödosamt arbete. Vill man bli bildad räcker det heller inte att bara uppnå målen för examen, man måste ta sig förbi dem. Målen i en bildningshögskola är inte ett tak, utan ett slags trampolin att ta sats med hjälp av. Studenter med bildningsambitioner samverkar med lärarna; kunskapen är når man möts kring och samtalar om. Bildning handlar om mänsklig mognad.
Bildningshögskolan fokuserar på frågor, som leder till frågor som leder till frågor. Bildning handlar om att förstå vilka frågor som är lämpliga och framåtblickande, perspektivgivande, kritiska och vad som är ett lämpligt svar, samt (och detta är viktigt) att inga svar med absolut visshet kan sägas vara givna eller definitiva. Det handlar om att lära sig hantera tillvarons öppenhet förstå kulturens dynamiska tillblivelse. Förmågan att ställa frågor är en viktig komponent i ett levande bildningsbegrepp. Den målstyrda skolan tar död på frågekompetensen, stänger in kunskapen och mal ner alla bildningsambitioner. En levande skola är en skola som har bildning som mål, inte ett fastlagt innehåll och på förhand definierade kriterier samt bestämda metoder. Bildning handlar om att upptäcka, om att analysera och ifrågasätta. Bildning är kompetens att röra sig i okänd terräng.
Kunskapens relation till språket är viktigt att uppmärksamma och göra sig medveten om. Språkets grad av komplexitet speglar kunskapens dynamik. Med ett torftigt språk går det bara att tillgodogöra sig information. Blir språket lite mer utvecklat kan man förstå fakta, sedan kunskap och med ett rikare språk även bildning. Vishet kräver dessutom en väl utvecklad fantasiförmåga; att kunna tänka det otänkbara och föreställa sig det som ligger bortom kunskapshorisonten och det som ännu inte tänkts. Bildning handlar om att befinna sig på gränsen till det man vet. Bildning är en plats mellan då och sedan, ett möjligheternas mellanrum. Därför är det så viktigt att förstå och kunna hantera förändring, öppenhet, komplexitet, tillblivelse och medmänsklighet.
För att som lärare kunna väcka intresse för något krävs att man själv är förundran och fascinerad, samt engagerad. Därför borde lärare vars ett mycket friare yrke än det är. Lika viktigt som det är att veta är det att lärare talar om det man inte vet och om sin förundran och det man undrar över. Vi är långt från det idealet idag där lärares huvuduppgift är att kontrollera att eleverna och studenterna uppfyller på förhand uppgjorda kriterier. Lärare i dagens skola går i god för och garanterar att elever och studenter har erforderliga kunskaper. Men i en bildningsskola visar läraren vägen och rör sig i kunskapens landskap tillsammans med eleverna och studenterna. Bildning handlar om vad man kan göra och hur man hanterar kunskap och kan därför aldrig målsäkras! I en bildningsskola är alla lärare, elever, studenter och undervisande personal. Lärare blir man för att man vill lära, inte för att rätta prov, administrera utbildning eller kontrollera och gå i god för andras kunskaper. Vi är med andra ord långt från bildningsskolan.
Liedman talar om: Överutbildning; denna märkliga, bildningsfientliga tanke på att svenska studenter läser för mycket idag, och jag kommer att tänka på talet om att tiden som studenterna befinner sig i utbildning ska kortas. Det införs därför en allt tydligare ekonomistyrning av studier, till exempel med hjälp av återbetalningsregler för återbetalning av studiemedel. Dagens studenter förväntas läsa bara EXAKT så mycket som man behöver, hur nu avgör det. Fast vem vet och bestämmer vad som är tillräckligt. Framtiden är öppen och INGEN kan veta vilka kunskaper som behövs för att klara av alla utmaningar som ligger framför oss. Som sagt, bildning handlar om hållbarhet. Bildning bygger på tanken om de där 10000 timmarna; om att fula tiden i skolan med så mycket innehåll som det bara går, inte om att nå kvalitetssäkrade mål på kortats möjliga tid. Bildning handlar om att använda tiden klokt, inte om att jaga mot mål. Bildning handlar inte om konkurrens utan om samverkan.
Inom forskningen vet man att genombrott ofta kommer när man INTE följer planen, när man låter forskare ägna sig åt nyfikenhetsdriven grundforskning utan andra mål än att följa sin förundran och fortsätta fråga. Vi prioriterar idag ekonomi, på kunskapens, bildningens och vishetens bekostnad. Risken är därmed att kunskapen utarmas med tiden. Eftersom framtiden är öppen är mångfald viktigt. En bildningshögskolan kan och får inte specialiseras, den bäste breddas. Lägg ner utbildningsprogrammen och låt studenterna läsa enskilda ämnen på egen hand, låt dem följa sin förundran och själva sätta samman sin egen utbildning. Då skulle alla som är i skolan tydligare bli lärare och studierna skulle vara STUDIER. Ansvaret för kunskapsutvecklingen skulle förläggas där det hör hemma: hos den som ska lära, inte hos skolan eller läraren.
Varför studerar vi? Vad är skolans uppdrag, egentligen? Vad driver oss att studera? Det borde vi fundera över, för egen del, för utbildningens skull och för samhällets. Politiken i allmänhet och utbildningspolitiken i synnerhet behöver bygga mer på bildning. Samhällets hållbarhet främjas av mer samtala och mindre debatt. Detta skulle en bildningsskola kunna bidra med, men utan ett omgivande samhälle som sätter värde på kunskap och bildning är det omöjligt. Bildningen växer och utvecklas mellan människor, genom livet och i alla delar av samhället. Det är inte skolans och lärarnas ansvar och uppdrag.
Jag ser betyg och fokus på bedömning som hinder för bildning. Betyg stänger in och låser fast, bestämmer och värderar. Betyg fritar individen från ansvaret att utvecklas och bli en ansvarsfull medborgare i demokratin. När elever och studenter agerar som kunder och kräver valuta för pengarna och den tid de investerar, ställs utbildningen på ända; vagnen spänns framför hästen. Kunskapen slutar utvecklas och dynamiken och mångfalden i samhället utarmas. Utbildning är en investering både för samhället och individen, men kunskap är inte en vara. Kunskap kräver hårt arbete och personligt engagemang. Bildning är inget man får och det är inget man blir färdig med, det är en förundrad resa i okänd terräng. Betyg skulle kunna vara början på bildningsresan, grunden för fortsättningen. Ett slags trampolin att ta sig bortom och förbi kunskapen man redan har.
Utbildning är separerat från bildning, menar Liedman. Utbildning har en början och ett slut, samt inträdesprov och examenskrav samt ett fastställt och kvalitetssäkrat innehåll. Bildning är en öppen, dynamisk process, utan mål. Utbildning går på tvärs mot bildning, och klyftan mellan begreppen ökar i takt med krav på målstyrning, effektivitet och med nuvarande sätt att se på kunskap. Bildning är aldrig en isolerad företeelse. Det går därför inte att ålägga högskolan eller lärarna ett bildningsuppdrag. Det finns inga vattentäta skott mellan högskolan och det omgivande samhällets; hur kunskap värderas i kulturen spelar en avgörande roll. Bildning växer alltid fram underifrån och högskolan kan därför aldrig ha bildning som mål. Högskolan kan däremot ta främja, ta tillvara och kanalisera studenternas bildningstörst, och som lärare kan man uppmuntra och ställa krav. Ingen kan ansvara för någon annans bildning.
Vad är det då, hur ser bildningen ut? Bildning kan handla om att bli bättre på att känna igen världen omkring sig, det vill säga ju mer bildad man är desto fler aspekter av sammanhangen man lever i förstår man och kan värdera. Kunskap = Vilka mönster kan en urskilja, i världens och samhällets myllrande komplexitet? Bildning handlar om att lära sig se och förstå mönster; om att vidga sin förståelse av livet, kulturen och kunskapen. Ju mer man vet desto bekantare blir världen. Bildning leder därför till trygghet och kan men är inte en garanti för att minska främlingsfientlighet. Utan bildning framstår världen som ett hotfullt kaos, men har man en väl utvecklad referenskarta kan man orientera sig i tillvaron. Bildning gör det okända mindre okänt.
Bildning handlar om att sätta kunskapen i perspektiv, om att lära sig förstå ny kunskap i relation till gammal, vilket man inte behöver göra med till exempel pinkoder (som är Liedmans exempel på kunskap som inte ryms i bildningsbegreppet). Bildning handlar om att hålla kunskap vid liv, om att bredda och fördjupa, men även om att utmana insikter man redan har med hjälp av nya insikter. Lika viktigt som det är att lära sig är det att göra sig av med, eller inaktivera gammal kunskap. Idag ses kunskap ofta som en linjär process som går från okunskap och hunger efter insikt till kunskap och mättnad, men bildning är komplext och därför är vägen till bildning icke-linjär.
Minnet är inte kumulativt, det är levande och dynamiskt. Bildning handlar om att förstå detta och lära sig hantera det mänskliga minnet, utan vilket ingen kunskap kan uppstå. INTE om att jämföra människans minne och intellekt med en dator som aldrig glömmer något och som kan plocka fram allt på ett ögonblick. Bildade kan bara människor bli. Bildning är en positiv mänsklig faktor att räkna med. Utan bildningsambitioner blir högskolan själlös och kunskapen reduceras till fakta. Bildning handlar om hållbarhet, etik; om kompetens att hantera frågor utan givna svar. Det handlar om ett slags bedömningskompetens; en kritisk analytisk förmåga, i lika hög grad som ett innehåll.
Liedman citerar Aristotelses: "Kunskapens början är förundran." Tänker att det gäller för bildning såväl som i forskning, men inte riktigt i dagens utbildningssystem. Förundran är nyckeln till bildning, det är där det börjar och förundran driver processen framåt. Förundran är inget man blir färdig med, den sträcker sig bortom vetandets horisont, fram till gränsen för vetandet. Den som kommer till högskolan med inställningen att man får en utbildning kan aldrig klara av en HÖGRE utbildning. Det kan heller inte den student som ser det som lärarnas ansvar att ge dem kunskap. Man måste vilja veta och vara beredd på eget, mödosamt arbete. Vill man bli bildad räcker det heller inte att bara uppnå målen för examen, man måste ta sig förbi dem. Målen i en bildningshögskola är inte ett tak, utan ett slags trampolin att ta sats med hjälp av. Studenter med bildningsambitioner samverkar med lärarna; kunskapen är når man möts kring och samtalar om. Bildning handlar om mänsklig mognad.
Bildningshögskolan fokuserar på frågor, som leder till frågor som leder till frågor. Bildning handlar om att förstå vilka frågor som är lämpliga och framåtblickande, perspektivgivande, kritiska och vad som är ett lämpligt svar, samt (och detta är viktigt) att inga svar med absolut visshet kan sägas vara givna eller definitiva. Det handlar om att lära sig hantera tillvarons öppenhet förstå kulturens dynamiska tillblivelse. Förmågan att ställa frågor är en viktig komponent i ett levande bildningsbegrepp. Den målstyrda skolan tar död på frågekompetensen, stänger in kunskapen och mal ner alla bildningsambitioner. En levande skola är en skola som har bildning som mål, inte ett fastlagt innehåll och på förhand definierade kriterier samt bestämda metoder. Bildning handlar om att upptäcka, om att analysera och ifrågasätta. Bildning är kompetens att röra sig i okänd terräng.
Kunskapens relation till språket är viktigt att uppmärksamma och göra sig medveten om. Språkets grad av komplexitet speglar kunskapens dynamik. Med ett torftigt språk går det bara att tillgodogöra sig information. Blir språket lite mer utvecklat kan man förstå fakta, sedan kunskap och med ett rikare språk även bildning. Vishet kräver dessutom en väl utvecklad fantasiförmåga; att kunna tänka det otänkbara och föreställa sig det som ligger bortom kunskapshorisonten och det som ännu inte tänkts. Bildning handlar om att befinna sig på gränsen till det man vet. Bildning är en plats mellan då och sedan, ett möjligheternas mellanrum. Därför är det så viktigt att förstå och kunna hantera förändring, öppenhet, komplexitet, tillblivelse och medmänsklighet.
För att som lärare kunna väcka intresse för något krävs att man själv är förundran och fascinerad, samt engagerad. Därför borde lärare vars ett mycket friare yrke än det är. Lika viktigt som det är att veta är det att lärare talar om det man inte vet och om sin förundran och det man undrar över. Vi är långt från det idealet idag där lärares huvuduppgift är att kontrollera att eleverna och studenterna uppfyller på förhand uppgjorda kriterier. Lärare i dagens skola går i god för och garanterar att elever och studenter har erforderliga kunskaper. Men i en bildningsskola visar läraren vägen och rör sig i kunskapens landskap tillsammans med eleverna och studenterna. Bildning handlar om vad man kan göra och hur man hanterar kunskap och kan därför aldrig målsäkras! I en bildningsskola är alla lärare, elever, studenter och undervisande personal. Lärare blir man för att man vill lära, inte för att rätta prov, administrera utbildning eller kontrollera och gå i god för andras kunskaper. Vi är med andra ord långt från bildningsskolan.
Liedman talar om: Överutbildning; denna märkliga, bildningsfientliga tanke på att svenska studenter läser för mycket idag, och jag kommer att tänka på talet om att tiden som studenterna befinner sig i utbildning ska kortas. Det införs därför en allt tydligare ekonomistyrning av studier, till exempel med hjälp av återbetalningsregler för återbetalning av studiemedel. Dagens studenter förväntas läsa bara EXAKT så mycket som man behöver, hur nu avgör det. Fast vem vet och bestämmer vad som är tillräckligt. Framtiden är öppen och INGEN kan veta vilka kunskaper som behövs för att klara av alla utmaningar som ligger framför oss. Som sagt, bildning handlar om hållbarhet. Bildning bygger på tanken om de där 10000 timmarna; om att fula tiden i skolan med så mycket innehåll som det bara går, inte om att nå kvalitetssäkrade mål på kortats möjliga tid. Bildning handlar om att använda tiden klokt, inte om att jaga mot mål. Bildning handlar inte om konkurrens utan om samverkan.
Inom forskningen vet man att genombrott ofta kommer när man INTE följer planen, när man låter forskare ägna sig åt nyfikenhetsdriven grundforskning utan andra mål än att följa sin förundran och fortsätta fråga. Vi prioriterar idag ekonomi, på kunskapens, bildningens och vishetens bekostnad. Risken är därmed att kunskapen utarmas med tiden. Eftersom framtiden är öppen är mångfald viktigt. En bildningshögskolan kan och får inte specialiseras, den bäste breddas. Lägg ner utbildningsprogrammen och låt studenterna läsa enskilda ämnen på egen hand, låt dem följa sin förundran och själva sätta samman sin egen utbildning. Då skulle alla som är i skolan tydligare bli lärare och studierna skulle vara STUDIER. Ansvaret för kunskapsutvecklingen skulle förläggas där det hör hemma: hos den som ska lära, inte hos skolan eller läraren.
Varför studerar vi? Vad är skolans uppdrag, egentligen? Vad driver oss att studera? Det borde vi fundera över, för egen del, för utbildningens skull och för samhällets. Politiken i allmänhet och utbildningspolitiken i synnerhet behöver bygga mer på bildning. Samhällets hållbarhet främjas av mer samtala och mindre debatt. Detta skulle en bildningsskola kunna bidra med, men utan ett omgivande samhälle som sätter värde på kunskap och bildning är det omöjligt. Bildningen växer och utvecklas mellan människor, genom livet och i alla delar av samhället. Det är inte skolans och lärarnas ansvar och uppdrag.
Jag ser betyg och fokus på bedömning som hinder för bildning. Betyg stänger in och låser fast, bestämmer och värderar. Betyg fritar individen från ansvaret att utvecklas och bli en ansvarsfull medborgare i demokratin. När elever och studenter agerar som kunder och kräver valuta för pengarna och den tid de investerar, ställs utbildningen på ända; vagnen spänns framför hästen. Kunskapen slutar utvecklas och dynamiken och mångfalden i samhället utarmas. Utbildning är en investering både för samhället och individen, men kunskap är inte en vara. Kunskap kräver hårt arbete och personligt engagemang. Bildning är inget man får och det är inget man blir färdig med, det är en förundrad resa i okänd terräng. Betyg skulle kunna vara början på bildningsresan, grunden för fortsättningen. Ett slags trampolin att ta sig bortom och förbi kunskapen man redan har.
En bildningsinriktad utbildning är INTE den kortaste vägen mellan antagning och examen, utan en omväg eller en tid, ett utrymme som fylls med mesta möjliga mångfald av innehåll. Talet om att vara taktisk i utbildningssammanhang är motsatsen till bildning. En bildningsinriktad skola bygger på överflöd, omvägar och nyfikenhet. En målinriktad utbildning stänger in, låser fast och passiviserar; fråntar individen ansvar för kunskapen och utarmar reflektionsförmågan. Bildningsskolan är öppen och en högre utbildning med bildningsambitioner är en plats och ett sammanhang där individen själv ansvarar för sina kunskaper, i samverkan med lärarna som har gott om tid för fortbildning i tjänsten.
Liedman avslutar med ett citat, som visar varför bildning är så viktigt: "Vi är alltid på väg mot det hem vi aldrig har varit". Jag associerar till etik, som aldrig går att lära sig exakt vad det är, för det är liksom bildning inte en fastställd lista utan mer en kompetens att ta kloka och hållbara beslut. Om bildning är en resa mot ett hem vi aldrig varit i, är det viktigt att känna igen det när man hittar det, tänker jag. I dagens skola lär man sig vad man ska svara, inte hur man avgör vad som är en lämplig fråga och ett bra svar. Därför har vi en lång väg kvar och massor av hårt arbete innan vi ens kan börja hoppas på en bildningsskola.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar