Pedagogik är inte en behandling. Lärare möter inte i sitt arbete patienter som ska botas, det vill säga återställas till ett friskt och välfungerande tillstånd som sjukdomen förhindrar dem att vara i. Jag har svårt att se hur någon skulle kunna säga emot. Lärare och läkare är två OLIKA yrken, med olika utmaningar och olika mål. Båda yrkena är kunskapsintensiva, men uppdragen skiljer sig åt. Relationen mellan läkaren och patienten är väsensskild från relationen mellan läraren och eleverna. Läkare möter sjuka människor som behöver experthjälp för att bli friska. Elever placeras i skolan för att med inspiration från, samt stöd och hjälp av, läraren SJÄLVA utveckla kunskaper som eleverna behöver för att lyckas i livet och för att kunna bidra till demokratiutvecklingen och samhällsbygget.
Just nu pågår en intensiv debatt kring skolan och den pedagogiska vetenskapen utsätts för hård kritik. Liksom alla ämnen och vetenskaper behöver pedagogiken granskas (och jag menar även att ämneskunskapernas utrymme i lärarutbildningen behöver öka), ingen tvekan om det, men kritiken som nu riktas mot pedagogiken är oresonlig, insinuant och dessutom bygger den på felaktiga grundantaganden om att vetenskap är en enhetlig verksamhet som ser likadan ut inom alla discipliner och för alla kunskapsmål. Kritiken går ut på att inkompetensförklara all pedagogikforskning som inte handlar om att mäta effekter av olika undervisningsmetoder. Vad skolan behöver, menar kritikerna, är standardiserade, vetenskapligt testade (behandlings)metoder vars utfall testats vetenskapligt. Hela tanken bygger på ett grundläggande fel. Lärare antas arbeta som ett slags utförare av en tjänst som handlar om att producera mätbara resultat i form av på förhand uppsatta, detaljerade och politiskt utformade kunskapsmål. Den skola och de lärare som bäst och snabbast lyckas nå flest mål anses med denna syn på yrket vara bäst. Man vill alltså helt omdefiniera läraryrket till att mer likna arbetet vid löpande band där momenten standardiserats och kvaliteten i varje led mäts och utvärderas noga för bästa möjliga effektivitet, till lägsta möjliga kostnad. Det är inte så man säger, men kritiken som kommer utifrån bygger tydligt på en sådan syn på kunskap och lärande, som ett slags vara.
Eftersom pedagogerna både har en annan kunskapssyn och mindre vetenskapligt inflytande kommer kritiken uppifrån och utifrån samtidigt som den är uppfordrande och allt annat än dialoginriktad. Lärarnas makt i samhället har dessutom under en lång rad år underminerats av reformer och kritik rörande än det ena än det andra. Pedagogiken har ifrågasatts, sommarledigheten har kritiserats och allt fler uppgifter och ansvar för olika saker (som inte har med kunskap att göra) har lagts på lärarna vilket gör att tiden för lärande och kunskapsutveckling minskat drastiskt. Först har man med andra ord underminerat lärarnas status i samhället och klassrummet, sedan har man kringskurit lärarnas frihet att utforma arbetet med lärandet och gått in och detaljreglerat yrkesutövningen. Samtidigt har man å ena sidan satsat resurser på pedagogisk forskning, i förhoppningen om att lärarnas metoder (och skolans resultat) behöver förbättras. Å andra sidan, när pedagogikforskningens resultat inte lever upp till förväntningarna, utsätts pedagogerna för en oresonlig kritik och anklagas för ovetenskaplighet.
Vi kan sluta fundera på vad som är orsaken till den svenska skolans problem. Hur kan någon få för sig att den väg vi slagit in på skulle kunna ledda till något annat än sjuknade kunskapsresultat? Grunden till problemen i skolan finns inte i skolan, utan i samhället och i akademin. Rådande kunskapssyn och ansvariga politikers förväntningar på skolan, uppfattningen (vilken är via spridd i samhället) att skolan är en produktionsenhet och utbildning en tjänst vars mål är att bidra till ökad tillväxt är djupt problematisk och helt felaktig. Under sådana förhållanden blir det omöjligt för lärare att vara och verka som LÄRARE. Och lärare ses heller inte längre som lärare, varken av politikerna, näringslivet, samhällsdebattörerna, föräldrarna eller eleverna. Inställningen till lärare i samhället idag kan sammanfattas i följande fråga: Vad gör ni för oss? Det är inte så kunskap utvecklas och lärande främjas!
Lärande är individens ansvar och i ett samhälle och en kultur som inte kan, vill eller bryr sig om att skilja mellan fakta och kunskap och där strävan efter bildning och vishet betraktas som i bästa fall onödigt, dyrt och överflödigt och i sämsta fall som flum, kommer lärandet att påverkas menligt. Är det kunskap vi vill ha måste lärarnas arbetsmiljö förbättras drastiskt. Lärarnas auktoritet i klassrummet måste återupprättas. Det vill säga lärarna måste vara helt fria att göra vad respektive lärare i respektive klassrum, med stöd i forskning, kunskap, erfarenhet, omsorg om eleverna och ett brinnande intresse för lärande, anser vara bäst, just där, just då och för just den eleven. Uppdraget måste förändras och den administrativa bördan minska, betydligt. Vidare måste ansvaret för lärandet och kunskapsutvecklingen mycket tydligare förläggas till eleverna. Ingen kan ta ansvar för någon annans lärande, vilket absolut inte handlar om att lämna någon i sticket.
Bara i ett samhälle där alla inser och agerar i enlighet med insikten om att lärare inte är några tjänare som kan tvingas ta ansvar för landets kunskapsutveckling kan ett kunskapssamhälle växa fram, underifrån och mellan medborgarna. Bara där det finns ett allmänt intresse för lärande och där kunskap har ett egenvärde kan en skola värd namnet byggas, och endast om lärarnas status och allmänhetens tacksamhet gentemot lärarnas engagemang för lärande står i paritet med läkarnas, kan skolans resultat lyfta. En gång i tiden hade vi en sådan skola i Sverige, en skola som andra länder såg upp till och lät sig inspireras av. Det är inte lärarnas fel att den skolan slogs i spillror och det är inte pedagogernas fel att kunskapen befinner sig i kris, det är hela samhällets och vårt eget, som medborgares fel.
Först när vi, gemensamt och på allvar börjar bry oss om kunskapen och verkligen vill veta; först när vi slutar skylla på externa faktorer och överger projektet att finna enkla lösningar på så pass komplexa problem som skola och utbildning; kan vi börja hoppas på en vändning. Pedagogik är inte en behandling, men skolan är sjuk och för att kunna tillfriskna behövs en vederhäftig diagnos, INTE en kunskapsvidrig och för all utveckling debatt som endast handlar om att vinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar