Ledarskap för demokrati

Vi litar mer på dokument och planer än på människor, vilket på sikt hotar att underminera grunden för tillit i samhället. Och tanken är att man med duktiga ledare och styrsystem ska nå målen för verksamheten snabbt, effektivt och till lägsta möjliga kostnad, med bibehållen kvalitet. Det är i alla fall detta man önskar sig, och tron kan som bekant försätta berg. Därför ser den offentliga förvaltningen ut som den gör, vilket Tom S Karlsson, universitetslektor i offentlig förvaltning, skriver om i en debattartikel i SvD. När jag läser vad han skriver stärks jag i min övertygelse om att demokrati bara kan växa fram underifrån, att demokrati bara kan skapas förutsättningar för och att det sedan är upp till befolkningen som helhet att förvalta den. Demokrati och offentlig förvaltning bygger på medborgarskap, inte på ledarskap.

Konsekvenserna av tron att den offentliga sektorn kan hanteras som om den vore ett affärsdrivande företag har i och med de senaste månadernas händelser börjat visa sig. Den svenska förvaltningstraditionen har förändrats i grunden, där det inte längre är premierat att vara tjänare av demokrati, utan oftare handlar om att vara en stark ledare.

När skatten sänks måste all offentlig verksamhet spara pengar och det gör man genom nedskärningar och effektiviseringar (det vill säga man standardiserar, kontrollerar, målstyr och minskar tiden som finns för varje moment). Medarbetarnas kollektiva ansvar för verksamheten ersätts med ledarnas individuella ansvar. Tillit ersätts med manualer, kontroller och utvärderingar. Kunskap och kompetens flyttas från individer till system, och när det inte fungerar skyller man på den mänskliga faktorn.

För ett par år sedan satt jag med åtta mellanchefer från en av Sveriges största myndigheter. Vi hade träffats för att prata om vad det innebar att vara chef i statsförvaltningen. Under samtalet tog en av deltagarna upp ett citat som inspirerat honom som chef, något hans chef i sin tur sagt till honom: ”uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel”. Han menade att det gav honom rätt i alla de gånger som han valt att agera i stället för att sitta still.

Som många känner till är citatet taget från principerna om befälsföring i Svenskt Arméreglemente från 1963. Där handlar det om att det i krig sker oförutsedda händelser där beslutsfattare, ofta med dåliga underlag till hands, behöver fatta snabba och livsavgörande beslut. Men statsförvaltningen är ingen krigszon.

Konkurrens driver kvalitet sägs det. Därför uppfattas dagens offentlig verksamheter, i enlighet med principer hämtade från New Public Management, som ett slags krigszoner där snabba och handfasta beslut premieras framför eftertänksamhet och tillit till medarbetarnas kunskap, kompetens och förmåga att ta ansvar. Ledarna konkurrerar med andra ledare om att nå bäst resultat, på kortast möjliga tid. Det så systemet är riggat, för största möjliga kostnadseffektivitet.

En annan chef berättade att hon attraherades mer av att vara en modig än en lydig chef. Hon fortsatte med att förklara att det inte var när allt gick enligt regelboken som det var intressant att vara chef, utan när det händer oförutsedda händelser. Händelser som ställer krav om beslut. En lydig chef begränsas av struktur medan en modig chef framstår som proaktiv, framåt och drivande. I båda de här fallen idealiseras individernas handlingskraft.

Tron på chefers och ledares undergörande betydelse för alla verksamheter gör att allt fokus riktas mot cheferna, och den chef som inte gör något väsen av sig syns inte och riskerar att betraktas som svag och därför problematisk, alldeles oavsett hur väl organisationens verksamhet faktiskt fungerar. Chefer bossar för att det är vad man förväntar sig av dem, för att göra skäl för lönen och för att hävda sig i konkurrensen med andra chefer. Medarbetarna kommer i en sådan organisation att reduceras till utbytbara brickor i spelet om nyckeltal. Det fungerar bevisligen i tillverkningsindustrin, men inte i vården och skolan. Eller, det fungerar i teorin och på pappret, men inte i praktiken. Sjuktalen och uppsägningarna bland personalen i vården talar sitt tydliga språk. I en väl fungerande vårdapparat borde ingen tillåtas bli sjuk. Ändå är det just vad som sker. Och i skolan går det inflation i betygen samtidigt som allt fler lärare balanserar på gräsen till utmattningssyndrom. Ledarnas uppgift är att ansvara för budgeten, kosta vad det kosta vill i form av mänskligt lidande.

Det här kan hjälpa oss att förstå svensk offentlig förvaltning som den ser ut i dag. Om alla vill vara modiga chefer, ledare, entreprenörer, innovatörer får det konsekvenser. Det som tidigare var ett ideal inom den offentliga sektorn har under flera decennier kommit att vattnas ur: Att vara chef inom den offentliga sektorn handlade länge om att upprätthålla det offentliga. Man tjänade demokratin genom att ställa sig neutral i förhållande till politik och utföra de handlingar som lagstiftningen krävde. Man förvaltade det offentliga. Numera verkar det snarare handla om att inspirera och engagera. Inte sällan åtföljs det hela av ledarskapsfloskler som synliggörande, gräsrotskommunikation och att vända pyramider.

Chefer som förvaltar det offentliga är ovanliga idag, för det är inte så man förväntas vara och agera. Idag handlar ledarskap om budgetdisciplin och ledarens fokus är resultatproduktion och måluppfyllelse. Demokratin har blivit synonym med ekonomin. Marknaden har ersatt medborgarskap och medmänsklighet betraktas som en lyx vi inte har råd med. Samhället betraktas som ett företag där lönsamheten går före allt annat. Hela konstruktionen bygger på den omöjliga drömmen om att det skulle gå att få mer för mindre, att det är möjligt att sänka skatten samtidigt som servicen utökas och förbättras. Det har gått så långt att även förvaltningen av rikets säkerhet och medborgerliga hemligheter har börjat säljas ut till den som bjuder lägst.

It-affären på Transportstyrelsen är ett viktigt och aktuellt exempel. Det var inte en förvaltare som gjorde avsteg från gällande lagstiftning. Det var en modig chef. När uppgiften blir att upprätthålla rättssäkerheten till en så låg kostnad som möjligt, där det man i första hand utvärderas på är kostnaden, riskerar rättssäkerheten att få stryka på foten. Kraven på positiva resultat förstärker det upplevda behovet av starkt ledarskap och modigt chefskap. Uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel.

Samma principer för ledarskap och organisering gäller i vården och skolan. Det enda som verkligen betyder något är ekonomin, kostnaderna och intäkterna. Budgeten ska vara i balans och målen ska nås, till varje pris, och det är chefernas uppgift och ansvar att det blir så. Och när problemen avslöjas offrar man den ansvarige chefen hellre än tänker om och organiserar verksamheten på andra sätt och med utgångspunkt i andra principer.

Idéerna om det starka och modiga ledarskapet verkar ha etsat sig fast i den offentliga sektorn, blivit en nästintill grundmurad del av vad som förväntas i det offentliga chefskapet. Det är inte konstigt. Ju mer vi talar om för personer i chefspositioner att de bör agera som professionella managers och karismatiska ledare, desto mer kommer deras beteende att förankras i en sådan logik. Vill vi komma förbi detta behöver vi återupprätta idén om förvaltarskap som en drivande del i offentlig sektor.

Demokrati kan aldrig tvingas fram och den kan aldrig styras mot mål. Demokrati, där den offentliga förvaltningen ingår, kan bara förvaltas. Demokratin står och faller med medborgarnas kollektiva engagemang och intresse. Respekt för och insikt om komplexiteten i verksamheten är nödvändig för att demokratin ska fungera. Det är inte fler ledare och bättre ledarskapsfilosofier som behövs. Samhällets långsiktiga hållbarhet står och faller med medborgarnas gemensamma förståelse för varandra, respekt för den mellanmänskliga tilliten och insikt om svårigheterna i uppdraget att förvalta det offentliga. Demokrati bygger inte på ledarskap utan på medarbetarskap!