Olika egenskaper i samverkan leder till framgång 3

Fortsätter reflektionen kring kunskap, intelligens och kompetens med utgångspunkt i SvDs serie Den laddade intelligensen. Detta blir sista posten om begreppet grit, och utgångspunkten är en artikel skriven av Jenny Aschenbrenner.

Reflektionen, tänker jag, vad hände med den? Och vart tog det intellektuella samtalet där målet är ömsesidig förståelse, inte att vinna eller sätta andra på plats. Försvann samtalet och nyfikenheten, intresset för kunskap om förutsättningar för kunskapsutveckling med ekonomiseringen av samhället? Finns det inte plats för reflektion i dagens målstyrda, supereffektiviserade organisationer? Tid att tänka efter är en bristvara idag. Debatten handlar om olika typer av resultat som ställs mot varandra. Övertygelsen om att konkurrens driver kvalitet leder till att ingen lyssnar på någon annan än dem man håller med. Välkommen till filterbubblornas förlovade land, eller till kunskapens öken. Information och fakta, snabba och tydliga svar. Där finns inte plats för kunskapen, och ingen bildning. Vishet betraktas som flum. Jag raljerar. Så illa är det inte, men aktar vi oss inte och görs inget åt det växande ointresset för komplexitet (som allt oftare landar i förnekelse och avfärdande) kan vi snart ha raserat grunden för samhället. Uthållighet är viktigt, men det är inte lösningen och absolut ingen ny frälsningslära. Ändå är det så begreppet lanseras, som svaret.

Fast, något klingar lite falskt i den nyfrälsta jubelsången runt grit.

Först låter det som en återdemokratisering av synen på människan, från att hon ett tag var ett genetiskt predestinerat urverk som bara kunde förväntas leverera inom ramen för sin arvsmassa, blev hennes öde åter hennes eget, möjligt att påverka. 

Men, är inte också detta att kunna hålla fast vid och fokusera på ett mål en förmåga som långt ifrån alla människor har tillgång till? Hur grundläggs den och hur konstruktivt är det att skuldbelägga dem som inte besitter den? Landar det inte bara i samma gamla amerikanska myt: allt du vill kan du få, bara du arbetar hårt? 

Alla är inte lika uthålliga, och alla kan kanske inte bli det. Människor är både lika och olika, och egenskaper kan utvecklas och utarmas beroende på hur man lever, tänker och vad man vill. Sammanhangen man verkar i spelar också roll. Det är komplext. Tvekar att skriva det där ordet, för det triggar så många känslor. Alla håller inte med. Vissa hävdar att komplexitet är ett slags synvilla som handlar om brist på information. Jag vidhåller dock att tillvaron är fylld av komplexitet. Kultur, kunskap, lärande och människor är exempel på komplexa fenomen. Reduceras komplexiteten slutar kunskapen vara kunskap, kulturen vara kultur och så vidare. Människan är en helhet som inte går att reducera till summan av delarna. Kunskap uppstår mellan individer och är beroende av kulturen som skapas interaktivt av människor. Tyvärr går det inte att bevisa att det är på det sättet, men jag menar å andra sidan inte att det är en sanning. Det är en hypotes som jag kommer att överge i samma stund som någon lyckas övertyga mig om att den falsifierats. Om bara det som bevisats kan hållas för sant kommer kunskapen och kulturen förr eller senare att sluta sig omkring sig själv och på sikt återbildas. Utveckling kräver nytänkande och kreativitet handlar om det som ingen tidigare tänkt. Den som inte känner sig trygg hämmas och vågar inte vara fri i tanken. Inser att jag glider från ämnet. Stannar upp. Startar om.

Ja det finns en fara i att tro att vi nu har svaret och att det stavas: Grit, eller gener. Det finns inte ett enda svar på frågan om vad som är nycken till framgång i studier och forskning. Blir det ett slags religion eller om man måste acceptera den enda vägen och ansluta sig till den rätta läran är det direkt förödande för all utveckling, oavsett vilken uppfattning man förfäktar. Tyvärr är det (allt för ofta) så som allt för många resonerar och agerar. Det finns dock kritiska röster.

Jo, just så resonerar den växande kår av kritiker som går till attack mot den starka ställning som grit fått i USA under senare år. Bland andra skriver journalisten David Denby i The New Yorker (21/6-16) om hur det visat sig att även grit, precis som IQ-tester och andra försök att kategorisera barns förmågor, gynnar barn från välmående miljöer. 

Paul Tough, som specialiserat sig på barns inlärning, refererar i sin bok ”Helping children succeed” (2016), till hur hjärnforskning visat att barn som växer upp i miljöer där de utsätts för stress redan i späd ålder, vilket många fattiga och utsatta barn gör, inte kan utveckla den sortens koncentrationsförmåga som är nödvändig för att ha grit. 

Att då i högstadiet utsätta dem för grit-tester och sedan klandra dem för att inte anstränga sig tillräckligt är inte direkt konstruktivt. Istället behöver barn som kämpat i motvind sedan födseln ett mycket tidigare och mycket mer djupgående stöd som också når fram till de känslomässiga lager i människan som lägger grunden för självkänsla och koncentrationsförmåga. 

Fullkomligt förödande inställning, det håller jag verkligen med om. Grit är inte svaret utan en av många pusselbitar, eller jag vill nog vid närmare eftertanke hellre se det som delar i en mosaik vars motiv växer fram successivt och som kan förändras under arbetets gång. Grit är en aspekt av lärande, ett sätt att se på kunskap och en insipprande tanke. Varför är vi så fixerade vid att finna SVARET? Varför är det så svårt att bevara öppenheten inför världen, kunskapen, kulturen och människoblivande? Det är en gåta, och dess lösning hänger intimt samman med kunskapsfrågan och problemen i skolan. Lika viktigt som det är att vara ihärdig och fokuserad på uppgiften, lika viktiga är det att vara medveten om när det är dags att ge upp eller byta riktning.

Dessutom är det inte nödvändigtvis alltid bra att bita ihop och ånga på mot ett i förväg bestämt mål. Det kan faktiskt vara slöseri med tid. Målet kan vara onödigt, eller skadligt, för en själv eller samhället. Kreativitet, flexibilitet, självrannsakan, känslighet, upproriskhet – mänskliga egenskaper som kan förstås som en annan sorts ”intelligens” – kan ju leda till ett annat sorts ”lyckat” liv, än den sortens strikt mätbara prestationer som Duckworth baserat sina grit-teorier på. 

När jag bloggar handlar det inte om något slags strävan efter ett på förhand bestämt mål. Jag skriver för att det är ett sätt för mig att tänka och för att jag läser så långsamt att det lätt ger upphov till frustration. Jag blir dessutom lätt rastlös. Men under en eller en och en halv timme, som är vad det brukar ta att driva ett inlägg, kan jag superfokusera. Sedan måste jag göra något annat. För mig handlar grit om att återkomma med nya tankar, igen och igen och igen. Det är inte antalet inlägg som räknas, utan ihärdigheten i publicerandet. Jag blickar aldrig framåt och så fort det känns kravfyllt tappar jag sugen. Jag tittar dock bakåt ibland, och låter min imponeras och inspireras av allt jag fått gjort. Det hjälper mig att hålla modet uppe. Jag lär mig enormt mycket på att skriva och hålla processen vid liv. Därför orkar jag. Men bara en dag i sänder. Tänk om det var så vi såg på lärande och utbildning; som något man ägnar sig åt så att säga en dag i sänder, men genom hela livet. Tänk vi kunde ta oss bort från målfokuseringen och expertfixeringen. Tänk om lärande sågs som en process, som en ömsesidig process som ingen äger men som alla kan och får samt uppmuntras att delta i. Tänk om!

Upptagenheten kring vilka faktorer i en människa som leder till just framgång är med automatik en stillastående, konserverande inställning till vad som är positivt att en individ bidrar med i ett samhälle. Att lyckas inom ramarna för det samhället som existerar just nu är i allmänhet att vara bäst på att göra det förväntade. 

Fast vi vet att samhället förändras och blir hållbart genom nytänkande och kreativitet vill vi ändå veta på förhand vad som är bäst, vad som fungerar och vem man ska satsa resurser på. Varför inte sprida graserna och investera brett. Varför inte lita på medborgarnas vilja att bidra i byggandet av samhället som alla är beroende av? Varför fokusera på effektivitet istället för att ha tålamod och låta livet ha sin gång? Varför inte anpassa samhället till vad vi vet om människan och sådant som fungerar, istället för att sätta upp mål och tvinga alla tänka och agera på ett och samma sätt?

Framför allt är det intressant och lite skrämmande hur nya rön just kring våra hjärnor och kring inlärning tenderar att sprida sig som en löpeld och som ett evangelium förklara vår plats på jorden. Hur varje ny teori tas för sanning, oavsett vad decennier av tidigare forskning kommit fram till. 

Myten om framsteget är som sagt en myt. Men det är en lockande myt, särskilt för den som sägs stå för genombrottet och som får chansen att sola sig i glansen av äran och berömmelsen. Människan är narcissistisk, och den självuppfattningen sprider sig i samhället. Kanske det kan förklara drömmen om och sökanden efter svaret i bestämd form singular? Om jag blir det som hyllas som förlösare är min lycka gjord, men om alla tänker så påverkas synen på kunskap, lärande och vad som är en bra forskningspolitik. Allt och alla hänger ihop.  

Som att det egentligen inte är ny kunskap vi är ute efter, utan en trygg förklaringsmodell att stoppa in oss själva i.

Väldigt lite är unikt och nytt under solen. Det handlar oftare om kombinationer av olika saker, inte om en eller ett. Kunskap är frukten av gemensamma ansträngningar, inte en soloprestation. Det krävs talanger, innovatörer, förvaltare, organisatörer, slitvargar och medborgare som sysslar med andra saker. Samhället skapas tillsammans och förändras genom mångas handlingar i vardagen. Hur uthållig, kreativ och öppen för nytänkande är kulturen idag? Sammanhanget som individerna agerar i spelar lika stor roll som den enskildes förmågor. Viktigt att aldrig glömma det!