Skolans (problematiska) kunskapssyn

För ett tag sedan publicerades en debattartikel i SvD, skriven av: Inger Enkvist (professor emerita i spanska vid Lunds universitet), Magnus Henrekson (professor i nationalekonomi, Institutet för Näringslivsforskning), Martin Ingvar (professor i integrativ medicin, Karolinska Institutet) och Ingrid Wållgren (doktorand i idé- och lärdomshistoria, Lunds universitet). Artikeln handlade om skolans kunskapssyn och den sätter ord på många av mina tankar och farhågor rörande skolan, den högre utbildningen och samhället som helhet. Synen på kunskap är en allt annat än trivial fråga. Det spelar roll hur vi ser på vetande och vad som godkänns som kunskap, eftersom kunskap inte är något i sig själv, kunskap är inte information. För snart ett år sedan skrev jag en text om kunskap där jag försökte beskriva olika former och divisioner av kunskap med utgångspunkt i tanken om att bättre vetande kännetecknas av ökande grad av (och förmåga att hantera) komplexitet. 

Hur ser vi på kunskap idag? Vi lever i ett informationssamhälle, det talas om fake news och alternativa fakta. Aldrig tidigare har så många uppfattningar ifrågasatts och varit uppe för diskussion som idag, och ändå uppfattas kunskap som något självklart och oproblematiskt. Den kick-off som jag var på i början av veckan hade bildning som tema, vilket jag välkomnar. Men det är ett tema för året, och nästa år är det något annat vi ska fokusera på. Hade bildning verkligen genomsyrat högskolan och haft en mer aktad status hade vi arbetat med andra teman, på andra sätt. Fråga Lund som återkommer på TV inom kort hade sett helt annorlunda ut, med mindre flams och rastlös yta, och mer djup och allvar. Vishet är det få som förknippar med kunskap idag. Tron på konkurrensens undergörande verkan är utbredd, och många tänker sig att konkurrens är det enda som behövs för att uppnå kunskap, kvalitet, lönsamhet och effektivitet. Relationen mellan makt och kunskap är svår att diskutera, eftersom allt sådant tal förknippas med postmodernism och relativsim. Jag är inte överens med allt som sägs av debattörerna, men jag välkomnar verkligen att man lyfter frågan om skolans (problematiska) kunskapssyn.

Den kunskapssyn som i dag dominerar den svenska skolan har en avgörande, men ofta förbisedd, betydelse för de sjunkande skolresultaten och läraryrkets sjunkande status. Centralt är antagandet att kunskap inte kan läras ut av en lärare och att eleven därför själv måste tillägna sig kunskapen genom eget sökande. Skolarbetet, som styrs av läroplanerna, präglas också av idén att det inte finns några egentliga sanningar, bara partsinlagor. 

Jag instämmer i analysen att problemen i skolan har med rådande kunskapssyn att göra, men att ensidigt skylla på pedagogiken som vetenskap är att göra det enkelt för sig. Det ser jag snarare som ett debattknep. Det finns en hetsjakt på pedagoger som är olycklig. Kritisk analys är viktigt, men här och i många andra fall handlar det mer om makt och inflytande. Debattörerna vill att deras kunskapssyn ska dominera skolan och anser sig sitta inne med lösningen. Om lärarna bara tänker naturvetenskapligt kommer alla problem att lösa sig. Den synen på kunskap delar inte jag. Min utgångspunkt är att det behövs en BREDARE syn på kunskap än idag. Det är sökandet efter effektivitet och en best practice som är problemet, inte den ena eller andra definitionen av kunskap. Dock håller jag med om att KUNSKAPEN måste placeras i centrum av skolans verksamhet, och jag menar att lärare ska vara LÄRARE, inte coachande, curlande, intresseväckande förlösare av kunskap. Jag efterlyser ödmjukhet inför kunskapen och allt det som man inte vet. Skolans fokus på prestation och mätbara resultat ser jag som det verkliga problemet, och den idiotiska tanken om att valfrihet och konkurrens ger oss bättre kunskaper. Friskolereformen är ett misslyckande och det enda som blivit bättre är betygen, vilket bidrar till kunskapskrisen.

Listan på förklaringar till problemen i den svenska skolan kan göras mycket lång. Såväl debatten som forskningen är i regel fixerad vid enskildheter, vilket gör att lösningsförslagen tenderar att skjuta in sig på detaljer. Ett antal enskilda förklaringar har framförts: kommunaliseringen av huvudmannaskapet, det fria skolvalet, invandringen, de vinstdrivande aktörerna, och så vidare. Vi menar att detta är fel väg att gå. För att lösa den svenska skolans problem krävs en insikt om att skolan lider av systemfel och att detta endast kan lösas med hjälp av nya infallsvinklar och ett helhetsgrepp. 

Detta håller jag verkligen med om. Skolan måste betraktas som en helhet, fast inte en isolerad helhet. Skolan är en integrerad del av samhället, inte en tjänsteinstans eller serviceinrättning. Förväntningarna på skolan måste förändras. Synen på kunskap är problematisk i hela samhället. Kunskap förväxlas med fakta och betygsättning och annan bedömning betraktas som en exakt vetenskap. Jag vill se en mycket mer ödmjuk inställning till kunskap, mindre fokus på mätande och resultat. En helt annan OMSORG och UPPSKATTNING av kunskapen är nödvändig för att lärarna ska kunna vara LÄRARE. Utan tillit till professionen och en väl utvecklad, kollektiv förmåga bland lärare att ta ansvar, kommer ingen kunskapsskola att kunna växa fram. Kunskap växer underifrån, inte uppifrån eller utifrån. Debattörerna visar ingen tillit till lärarna. Man talar om kunskapssyn, men den som följt debattörerna genom åren vet att de har en agenda och att den kritiska udden är riktad mot pedagogiken som vetenskap och dess inflytande över skolan. Ändå har de en poäng eftersom de initierar ett samtal om skolans uppdrag och kunskapens roll i verksamheten.

Reformvågen med början på 50-talet ledde till att flera hundra år av beprövad erfarenhet kom att ignoreras av pedagoger och skolpolitik. Sedan dess har vi samlat erfarenhet av metoder som visat sig inte hålla måttet. Med andra ord har vi lärt oss att de idéer som är styrande i dagens skola och pedagogik inte fungerar. 

Den största boven i dramat är synen på kunskap, som krupit in i snart sagt varje skrymsle och vrå i skolan. När kunskap ses som i första hand något subjektivt som uppstår som ett resultat av elevens egna sökande blir det logiskt att vara emot betyg. Betygssättning förutsätter att kunskaper kan mätas, men för att kunna mäta krävs att man ser kunskap som systematiskt framtagna och kontrollerade fakta, vilket går stick i stäv mot den syn som genomsyrar läroplanerna. I denna tankevärld är det logiskt att se processen och inte resultatet som det väsentliga. 

Problemet som jag ser det är att kunskap är något subjektivt. Fast det betyder inte, vilket många verkar tro att anything goes eller att alternativa fakta är lika giltiga som underbyggda fakta. Det finns en rad missuppfattningar rörande kunskap, och det gäller både (vissa) pedagoger och debattörerna. Kunskap betraktas idag alldeles för ofta som ett slags formalitet, vilket leder till bristande ödmjukhet och resultatfokus. Ett långt större hot mot kunskapen, än pedagogikens kunskapssyn, är politikernas tal om att tiden som studenter tillbringar på högskolan måste kortas, vilket bygger på den mossiga (miss)uppfattningen att kunskap kan kvalitetssäkras och lärande är en process som kan målstyras. Fast den synen på kunskap ser jag inte några tecken till att debattörerna tar avstånd från eller kritiserar. Fokus i kritiken ligger på pedagogiken, vilket jag tror gör mer skada än nytta. Vi måste lita och lyssna mycket mer på lärarna. Vi måste SAMTALA om kunskap, inte bara i skolan utan i hela samhället. Kunskapens betydelse i vardagen och värde i samhället är avgörande för skolans möjlighet att främja lärande och kunskapsutveckling.

Dagens kunskapssyn har medfört att det i läroplanen inte slås fast att ett visst ämne har en kärna som eleverna förväntas lära sig. Detta trots att vi vet att dessa kunskaper krävs för att komma vidare i inlärningen och för att utveckla den kreativitet som alla säger sig eftersträva. Vi vet dessutom att elevcentrerat kunskapssökande, utan att eleven har tillägnat sig grundläggande färdigheter, blir ineffektivt för att nå förmåga till analys. Med dåliga kognitiva verktyg kan man arbeta hårt i skolan och ändå lämna den med svaga kunskaper. 

Frågan är vad som är hönan och vad som är ägget. Jag vill absolut se att kunskapen uppvärderas i skolan, men jag är inte alls säker på att det är pedagogiken det är fel på. För i ett samhälle där kunskapens status är ohotad och man verkligen sitter värde på kunskapen kommer elevernas sökande att riktas dit. Idag fokuseras på betyg, och skolornas RESULTAT. Den som tror att detta inte påverkar elevernas agerande i skolan och riktar deras sökande mot betygen och det som går att mäta och konkurrera om är mer än lovligt naiv. Det går aldrig att tvinga fram kunskap eller styra lärande med järnhand. Ingen är betjänt av lärare som Caligula i filmen Hets. Kunskapens värde kan och kommer aldrig att förändras i en handvändning, det kräver kollektiva åtgärder och gemensamma ansträngningar. Beskyllningar till höger och vänster och förslag på olika lösningar på problemen bekräftar bara att kunskapens värde har urholkats, och i en sådan kultur kan ingen lärare i världen arbeta som LÄRARE. Vi har alla ett ansvar för kunskapens värde och betydelse i samhället som helhet.

En viktig insikt från forskningen är dessutom att osäkerhet om vad som förväntas och vad målet är med undervisningen är en stark stressfaktor. Något som drabbar barn som kommer från socioekonomiskt svaga hem med lågt utbildningsintresse, jämfört med barn från hem med insikt om betydelsen av kunskap. Här pekar biologins grundinsikter på att vi tänker fel när vi tillåter den konstruktivistiska kunskapssynen att dominera i klassrummet. Att elever inte far väl under en sådan osäkerhet är sannolikt en del av förklaringen till att elevers psykiska ohälsa ökar. 

Ökande stress i samhället är ett allvarligt problem, men det drabbar alla, utan undantag. Självklart drabbar det även eleverna som växer upp i hem där föräldrarna inte har tid eller känner sig trygga eftersom konkurrensen på arbetsmarknaden är MÖRDANDE. Prestationssamhället och New Public Management tvingar upp alla på tårna. Det är en mycket enklare förklaring till elevernas stress, och därför också en mer vetenskaplig förklaring. Jag skulle gärna vilja se studierna som debattörerna lutar sig mot och där det visar sig att det finns en tydlig korrelation mellan skolans pedagogik och elevernas stress. Jag har väldigt svårt att se hur ett sådant vetenskapligt projekt skulle kunna designas. Kanske finns det stöd för debattörernas tankar, men det stödet torde i så fall bygga på en TOLKNING av forskningsresultat snarare än otvetydig evidens. Det finns andra och mycket mer enklare förklaringar, som dessutom inbegriper fler än eleverna i skolan. Som sagt, vi har alla ansvar för kunskapens värde i samhället, och där brister det betänkligt. Och stressen och pressen utsätter inte bara elever för påfrestningar. En lärare som inte har tid att tänka och som jagas av prestationskrav samtidigt som den administrera bördan hela tiden ökar kommer aldrig att kunna bli en bra lärare. Elevernas stress tror jag handlar mycket mer om detta än skolans pedagogik. Vi måste lyfta blicken och se skolan och kunskapssynen i ett vidare perspektiv. Att skylla på konstruktivismen är en alldeles för enkel förklaring, som jag uppfattar mer som en debatteknik. Jag tror på samtalet där det finns tid att tänka efter och där man lyssnar mer än man talar.

Inte heller lärarutbildningen har förskonats från konstruktivismen. Svenska elevers läsförståelse faller liksom abstrakt tänkande, vilket är kopplat till den svaga strukturen i läsundervisningen. Den tidigare utbildningen av lågstadiets lärare med stort fokus på läsfärdighet har tagits bort och en stor del av dagens lärare saknar de grundläggande insikter som behövs för att lära alla barn att läsa. 

Debattörernas fokus på konstruktivism och deras ensidiga beskyllningar tar fokus från skolans problem och visar på bristande intresse för kunskap. Jag läser texten som en partsinlaga där det finns en agenda och drar mig till minnes att Martin Ingvar gav Jan Björklund sitt stöd i hans sista (pinsamma) utspel om skolan, som minister med ansvar för skolan. Fast jag vill här inte falla in i samma destruktiva debatt som jag tycker att skribenterna använder sig av. De har en rad poänger och artikeln är ett bra underlag för samtal om skolan och kunskapssynen i samhället.  

Läraryrkets status har under lång tid sjunkit. Delvis har det att göra med en sjunkande relativlön, men den nedgången upphörde i början av 1990-talet. Den fundamentala förklaringen till läraryrkets sjunkande status är den kunskapssyn som läroplanerna ger uttryck för och som präglar verksamheten. I den gällande läroplanen bejakas att eleven ska leda sin egen inlärning. Det paradoxala med detta är att det ändå är lärarens fel om eleven misslyckas i studierna. Den konstruktivistiska kunskapssynen erbjuder också en ursäkt för eleven att undvika analytiskt krävande områden. Denna kunskapssyn är förödande för lärarens auktoritet och legitimitet att bedöma elevprestationer. 

Detta återstår att bevisa och är ingen sanning, även om debattörerna är forskare. Det ett antagande och det antagande bygger på forskarnas kunskapssyn och är tydligt färgat av deras närmast ursinniga kritik mot rådande pedagogik och allt som andas konstruktivism. Kan vi inte bara konstatera att läraryrkets status är förfärande låg? Och menar vi alvar med att detta är ett problem tycker jag man borde lyssna på och lita mycket mer på lärarna. Mer i lön höjer inte statusen, men det visar på kunskapens värde, så sjävklart är det viktigt. Om kunskapen saknar värde kommer så klart läraryrkets status aldrig att kunna höjas. Den tanken bygger på en rad felaktiga antaganden och är en enkel "lösning" på ett komplext problem. Pengarnas värde i samhället är högt, och det leder till att arbete på bank har hög status. Den som förknippar hög lön med hög status söker sig till mäklaryrket, inte till läraryrket. Innan kunskapens värde uppvärderats, betydligt, kommer läraryrkets stats aldrig att öka.

Vad kan göras för att återskapa en svensk skola av högsta internationella klass?
Det finns ingen quick fix för skolans problem. Detta fick utbildningsminister Gustav Fridolin erfara efter att han 2014 stack ut hakan i en debattartikel med rubriken ”Så räddar vi skolan på 100 första dagarna”. Och problemen kan inte skyllas på att skolan totalt sett får för lite resurser. Sverige spenderar 7,5 procent av BNP på grundskolan, vilket är klart över OECD-snittet och den genomsnittliga klasstorleken är 18, att jämföras med 21 i OECD. 

I boken ”Kunskapssynen och pedagogiken – varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas” föreslår vi hur utvecklingen kan vändas. Vi måste acceptera att effektivt lärande förutsätter en instruerande lärare med förväntningar på eleven. Undervisningen behöver struktureras inom ramen för traditionella ämnen där nästa inlärningssteg bygger på vad eleverna tidigare lärt sig. Detta är inte bara det bästa sättet att utveckla elevernas kreativitet utan gör också att uppnådda resultat kan mätas på ett rättvisande sätt, vilket är ett nödvändigt villkor för att konkurrens och skolval ska ge positiva effekter. 

Undervisning av denna typ visar sig dessutom vara mest till hjälp för elever från socialt utsatta miljöer.

Jag vänder mig mot talet om EFFEKTIVT lärande. Vägen till kunskap är en omväg. Lärare ska inte instruera utan undervisa, dela med sig av sina kunskaper och värna kunskapens värde. Först när samhället som helhet respekterar och värderar kunskapen högt och när tilliten till lärarna ökat kommer en kunskapsskola att kunna växa fram, och en sådan skola bygger på mångfald och där finns utrymme för olika sätt att se på kunskap och lärande. I en kunskapsskola finns det tid att tänka och reflektera, och där kontrollerar man inte lärarna utan kunskapen. Där tvingar man inte fram mätbara resultat och fokuserar mer på innehåll än form. Lärarnas administrativa börda hålls på ett minimum och lärarna kan fokusera på lärande. Då kan den negativa trenden vända, men ansvaret för att skapa verkliga förutsättningar för kunskapsutveckling åligger oss alla. Skolans problem är inte skolproblem, det handlar om samhällsproblem. Skolan är en integrerad del av samhället, och lärarna är inget särintresse som måste hållas kort. Vi måste börja samtala mer och oftare med varandra, om kunskap; istället för att skylla på lärarna.

Om läroplanerna tydligare definierade vad eleverna bör lära sig skulle skolresultaten höjas, och vi ser då goda möjligheter att svenska elever återigen når resultat i nivå med de allra bästa länderna.

Det räcker aldrig att tala om, att ge order och skapa handlingsplaner. Kontroll och styrning är INTE kungsvägen till kunskap och främjar inte lärande. Om få utanför skolan och utbildningssystemet ser och värnar KUNSKAPENS vägde kommer ingen plan i världen för skolan att kunna leda till någon varaktig förändring. Jag håller med debattörerna om att kunskapssynen är en viktig del av problemet i den svenska skolan, men jag håller inte med om att det är skolans kunskapssyn som är problematisk. Det är samhällets, politikens och näringslivets; allas vår syn på och värdering av kunskap som leder till problemen i skolan.