Hur lågt kan kraven i en högre utbildning sänkas?

Tillåter vi att det växer fram en föreställning i samhället om att antagningsbeskedet till en utbildning är ett slags garanti för en högskoleexamen kan vi lika gärna lägga ner högskolan och lägga de pengarna på annat istället för då har begreppen UTBILDNING och KUNSKAP förvandlats till något annat. Vi är med stormsteg på väg i en sådan riktning, vilket oroar mig. Det enda regeringen och ansvariga för en utbildning kan utlova och garantera är TILLGÅNGEN till utbildningar och MÖJLIGHETEN att studera på högskolan. Lärare och (hög)skolor är och kan aldrig vara producenter av kunskap, bara möjliggörare och skapare av förutsättningar. Ansvaret för kunskapsutvecklingen är alltid individens. Varifrån kommer villfarelsen att jag som lärare har ansvaret för att mina studenter klarar sig?! Det är en tanke hämtad från näringslivet, en marknadsföringsstrategi som visar vad som prioriteras i samhället idag; ekonomi. Kunskapens egenvärde har devalverats och kan möjligen accepteras som underhållning (i lekprogram på TV, vilket jag skrivit om tidigare. Här och här, till exempel). Mitt hjärta blöder och jag kämpar med uppgivenheten. Att blogga om eländet för att försöka göra vad jag kan för att sprida förståelse för vad vi håller på med och vilka risker vi utsätter oss och samhället för när vi behandlar kunskap och organiserar utbildning på de sätt vi gör idag, i enlighet med principer hämtade från marknaden och produktionsstrategier inspirerade av tillverkningsindustrin. Kunskap är INTE en vara som andra. Kunskap är något annat än fakta och evidens. Kunskap är själva FÖRUTSÄTTNINGEN för samhällets långsiktiga hållbarhet. Högskolans uppgift är att fostra ansvarstagande, självständiga, kritiskt analyserande och intellektuellt drivna medborgare som kan värna demokratin.

Med tanke på vilken typ av studentärenden jag redan idag tvingas lägga (alldeles för mycket) tid och energi på -- vilket stjäl uppmärksamhet, inspiration och kunskapslust från alla studenter som läser på högskolan av rätt skäl och med rätt inställning, alltså alla studenter som tar eget ansvar för studierna och som verkligen vill lära sig, fördjupa sina kunskaper och utvecklas som människor -- späs oron för högskolans kunskapskvalitet, som jag redan kämpar med, på än mer. Hur lågt kan kraven sänkas, och hur mycket ansvar för genomströmningen på kurserna jag undervisar på menar ansvariga politiker är rimligt att jag tar, innan den högre utbildningen upphör att vara både HÖGRE och UTBILDNING?

En viktig poäng, och, vill jag hävda, själva poängen med högre utbildning, det som gör utbildningen högre, är att man som student bevisar både för sig själv och framtida arbetsgivare att man kan ta eget ansvar, lyfta sig upp och över sina tidigare kunskaper och inte bara lära sig om utan även själv bidra till utvecklingen av ny kunskap. Den poängen håller idag och med stöd i den dominerande kunskapssynen på att försvinna, och därmed håller högskolan på att förvandlas till en förläggning av gymnasiet. Det är olyckligt av många skäl, men allvarligast är att alla vi som har en äldre examen och som läst på högskolan när högre utbildning verkligen var HÖGRE, maktlösa tvingas se på när våra examinas värde devalveras, vilket i förlängningen riskerar att urholka tilliten till och förtroendet för forskningen. Så har det nog i och för sig alltid varit, men idag är förändringshastigheten så pass snabb att det snart är relevant att tala om detta i termer av hyperinflation.

Faktum är att jag idag undervisar och forskar i en högskolevärld som är väsensskild från den jag själv skolades till akademiker i, och det ställs idag helt andra krav både på mig som lärare och på studenterna. Där mina lärare mötte studenter som tog eget ansvar för sina studier möter jag idag i allt högre grad "studenter" som agerar som kunder och som kräver att jag ska ta ansvar för att de klarar studierna och får sin examen. Jag instämmer därför i vad Inger Enkvist skriver i SvD, och delar hennes oro över riktningen i dagens högskolepolitik. Hon skriver,

Sverige är på väg att genomföra samma kvalitetssänkning vid universiteten som redan skett i grundskolan. Det är den enda slutsatsen man kan dra av intagningskraven till högskolan.

Jag är för breddad REKRYTERING, men oroas över att det inte stannar där, över att uppfattningen sprider sig om att antagningen till högskolan är ett slags garanti för examen. Det finns fog för oron, inte minst när man läser Hellmark Knutsson svar på kritiken mot förslaget om ändring i högskolelagen, där särskilt en mening har satt sig som en tagg i mitt hjärta. Hon skriver att, "studenterna ska få möta en pedagogik som inte utgår från traditioner, utan som utgår från vetenskap om lärande", vilket jag uppfattar som ett slag i ansiktet. Hela min utbildning och ansträngningarna och uppoffringarna jag underkastat mig för att bli forskare, allt jag lärt mig om kunskap och kunskapsutveckling, avfärdas i en mening. Om vi accepterar att HÖGRE utbildning står och faller med pedagogiken är utbildningen inte högre, den är en förlängning av gymnasiet och därmed förvandlas högskolan till ett gigantiskt resursslöseri. Vi har ju redan ett gymnasium, eller har det förvandlats till en förlängning av högstadiet? Vad menar vi med UTBILDNING idag och hur ser vi på kunskap och lärande?

Svenska universitetslärare i olika ämnen har om och om igen påpekat att det tas in studenter i högskolan med svaga kunskaper bland annat när det gäller att läsa och skriva svenska, trots att högre utbildning betyder att man ska överblicka stora textmassor med nytt innehåll.

Den lägsta godkända nivån från gymnasieskolan, numera kallad E, ger allmän behörighet till högre studier, fast elever med E brukar läsa så lite de kan. I en ny utredning om tillträde till högskolan (SOU 2017:20) sägs det att alla sökande ska antas ”som har de kunskaper som behövs” och ”som har förmåga att tillgodogöra sig utbildningen”. På de 474 sidorna nämns universitetslärarnas synpunkter på någon enda sida. 

Dessa påpekar att svaga studenter kräver mycket extra hjälp men ofta hoppar av trots hjälp. Med andra ord ligger den verkliga nivån för att kunna studera vid högskola väsentligt högre än den nivå där man kan bli antagen.

Jag välkomnar som sagt en breddad rekrytering till högskolan. Jag vill att alla ska få chansen att läsa på universitetet. Men om vi förändrar innebörden i ordet HÖGRE utbildning och ersätter självstudier med pedagogik samt anpassar undervisningen till studenter med lägre förkunskaper är det inte längre en universitetsutbildning, och examen man tar är bara en universitetsexamen på pappret. Det som oroar mig mest är hur lite man bryr sig om kunskapen och hur mycket man litar på de så kallade mål- och kvalitetssäkringssystemen (som bara fungerar i teorin, inte i praktiken, i alla fall inte så länge genomströmningen är kopplad till högskolans ekonomi). Låt gärna fler försöka studera och anta så många som möjligt till högskolan, men ska utbildningens kvalitet kunna bibehållas och värdet av examen hållas intakt över tid måste kunskapen placeras i centrum. Om studenterna inte klarar av att nå upp till kraven är det där problemet finns, inte hos lärarna eller högskolorna. Ansvaret för studier och kunskapsutveckling är, och kan bara vara individens, aldrig någon annans!

Dagens system bygger på tanken att elever som inte använt studietiden väl på högstadiet och gymnasiet samtidigt kan läsa ett nytt ämne på högskolenivå och ta igen det de inte lärt sig tidigare. Utredningen säger också att högskolan ska ta vid där gymnasiet slutar. Fortsätter man att ha behörighetsgränsen vid ett E och samtidigt kräva att högskolan ska anpassa sig till den nivån, är detta receptet för en tillbakagång i kvalitet.

Aldrig har det talats så mycket om kvalitet som idag, trots att så många lärare på högskolan är överens om att kvaliteten sjunker. Mer av samma kommer aldrig att lösa problemen och återupprätta kunskapen. Det finns inga enkla lösningar. Kunskapen kan bara utvecklas och den högre utbildningen kan bara bli och vara högre i ett samhälle där många bryr sig om kunskapen. Vi är fixerade vid mätningar, jämförelser och nyckeltal, men det är inte där som kunskapen finns. Kunskapen uppstår och växer mellan människor och den kan aldrig bli mer värd eller få större betydelse och genomslag i samhället än vad vi tillåter den.

En en verklig utbildnings- och kunskapspolitik måste bygga på lärares frihet att göra det lärarna vet fungerar. Idag betraktas lärares (och det gäller alla lärare på alla nivåer) kunskaper, erfarenheter, engagemang och intresse för lärande, som ett problem, som ett hinder för utbildning och utveckling. Lärare betraktas som ett slags mänsklig faktor i utbildningsmaskineriet och ersätts därför med evidensbaserade regler, kontrollsystem, utvärderingar, administration, dokumentation och så vidare, vilket gör att tiden för kärnverksamheten minskar med tiden och i takt med att nya moment tillförs utan att tiden utökas. Tiden för lärande och lärares fortbildning minskar istället eftersom utbildningsverksamhet liksom all annan verksamhet "måste" effektiviseras eftersom kostnaderna aldrig får öka. Först när vi kollektivt inser att det är en omöjlig ekvation och verkligen gör något för att placera kunskapen i centrum kan vi hoppas på en högre utbildning igen.

Förutom en alltför låg lägstanivå har vi problem med betygens likvärdighet, eftersom inte alla betyg baseras på ett gemensamt nationellt prov. Man får det distinkta intrycket att politikerna inte vill att kunskaperna hos dem som kommer från yrkesprogram och folkhögskolor eller har svenska som andra språk jämförs med kunskaperna i ”vanlig” svenska från studieförberedande program. Man kan tala om diskriminering mot de elever som kan tänkas ha de bästa kunskaperna.

De nationella proven, den enda mekanismen för att betygen ska vara jämförbara, fyller inte sin funktion, eftersom det finns så många undantag: Elever på studieförberedande program på gymnasiet ska ha svenskbetyg från tredje årskursen, s.k. Svenska3, och de ska ha gjort nationellt prov.

Elever på yrkesprogram kan läsa Svenska3 för att få högskolebehörighet, men varje skola bestämmer om deras elever behöver göra nationellt prov, dvs. det är i praktiken inte obligatoriskt. 

Elever i svenska som andraspråk får ett betyg i svenska som andraspråk på nivå 3, baserat på annan kursplan. De gör nationellt prov, men betygskraven är annorlunda.
Elever vid folkhögskolor kan få behörighet som motsvarar gymnasiet, men de får inte betyg utan ett omdöme, och de skriver inte nationellt prov.

Betygens betydelse är ALLDELES för stor i dagens system, och anledningen till att det blivit så är den helt ogrundade och orimliga uppfattningen om att det går MÄTA kunskap och att lärare kan intyga elevernas verkliga kunskaper och framtida potential att tillgodogöra sig kunskap.

Om utbildningspolitikerna menar allvar med Sverige som kunskapsnation bör de omedelbart skriva in i sina program att lägstanivån till högskolan ska höjas. Rättssäkerheten kräver också att alla bedöms på samma sätt.

Som sagt, jag ser inte lägre ANTAGNINGSKRAV som ett problem egentligen. Problemet är att antagningen allt mer, och med ansvariga politikers goda minne, kommit att uppfattas som en garanti för examen. Kommer man bara in på högskolan är man i hamn, för misslyckas man som student är det lärarnas och högskolans problem, inte studenternas.