Reflektion över arbetet som lärare och förslagen till ändringar i högskolelagen

En vecka kvar på semestern. Snart börjar ett nytt akademiskt arbetsår. Genom alla år, från introduktionen den första dagen på Etnologi A, vid Göteborgs universitet, höstterminen 1991, har jag känt förväntan i början av augusti. Som student längtade jag tillbaka till högskolan och studierna. Även som nybliven lärare kände jag mig ofta som en galopphäst i startfållan innan terminen började. Stoltheten och tacksamheten över att först få möjlighet att studera och sedan över att själv få ansvar för undervisningen och dessutom kunna forska har varit stor, djup och ärlig. Idag känns det inte längre riktigt så. Jag längtar inte tillbaka till arbetet; det har förändrats och blivit något annat. Inte så att jag känner ångest, jag vill tillbaka och det finns fortfarande arbetsuppgifter som stimulerar och få saker är mer givande än att få förtroendet att föreläsa. Att inte längta tillbaka till jobbet efter semestern är för mig en indikation på att något är fel i Högskolesverige. För mig ger kunskapen och lärandet livet dess mening, i teorin har jag alltså världens bästa arbete och befinner mig på precis rätt plats. Jag är inte trött på att undervisa, handleda, läsa, skriva, analysera eller samtala. Kunskapen och lärandet upplever jag fortfarande som minst lika intressant idag som när jag var student och under doktorandåren. Problemet är att mitt arbete på senare år allt mindre handlar om undervisning och forskning. Jag ansvarar för kvalitet, genomströmning och kundnöjdhet. Idag är det lärarna som ansvarar för att studenterna når målet, klarar tentorna och får sin examen. Och studenterna uppför sig därefter, så klart. De kommer till högskolan för att få en utbildning, inte för att högskolan erbjuder möjlighet att studera på universitetsnivå.

När jag läser Göran Rosenbergs krönika från Godmorgon, världen, faller bitarna på plats och jag förstår varför jag inte längtar tillbaka till mitt arbete längre. Någonting är fundamentalt fel i kunskapsnationen Sverige. Vill vara tydlig med att detta inte är ett anklagande inlägg. Att fastna i beskyllningar till höger och vänster eller en destruktiv pajkastning mellan lärare och studenter är förödande. Vi behöver stanna upp, tänka efter, analysera nuläget och blicka framåt. Alla har ett ansvar för rådande situation och för kunskapen i vårt land. Det är ingen enskilds fel och det finns inga enkla lösningar. Vi får helt enkelt den kunskap vi förtjänar.

När vi någon gång i framtiden vill försöka förstå hur det gick till när stora delar av det svenska systemet för högre utbildning försvagades och urholkades samtidigt som ledande politiker pratade vitt och brett om att stärka och bygga ut det, så gör vi klokt i att ur arkiven plocka fram den promemoria med förslag till ändringar i högskolelagen och högskoleförordningen som regeringen genom sin högskoleminister, Helene Hellmark Knutsson, lade fram den 18 juli, mitt i sommaren, kanske i förhoppningen att ingen skulle lägga märke till den.

Jag blev lite tagen på sängen av utspelet, det måste jag säga. Jag hade semester, var ledig och för att orka genom ännu ett arbetsår behöver jag vara helt ledig. Plötsligt svämmade mina sociala nätverk över av upprörda kommentarer rörande skrivningarna i promemorian. Under semestern. Det säger något om hur vi ser på kunskap i vårt land. Gustav Fridolin presenterade i förra veckan ett förslag om obligatorisk skolstart vid sex år, vilket oppositionen tycker är bra, men de vill att barnen ska börja i skolan, inte i förskoleklass. Utbildning har kommit att bli ett politiskt slagfält, inte en gemensam, nationell angelägenhet som politikerna värnar tillsammans. Alla partier har SIN egen skolpolitik, och den måste till varje pris skilja sig åt. Det är ett allvarligt problem. I ett samhälle där politikerna krigar om makt och inflytande, snarare än om äran att få ansvaret att förvalta landet och sätta sitt partis prägel på samhället, blir makten och inflytandet viktigare. Då är alla medel tillåtna och förslag kan prånglas ut när alla är upptagna med annat. Sommaren har även i övrigt präglats av politiskt rävspel och förödande debatter och misstroendeförklaringar. Det enda parti som vinner på spelet är SD, och rasismen växer i vårt land. I helgen attackerades Prideparaden i Stockholm och flyktingsförläggningar brinner regelbundet. När Sverige behöver en väl fungerande skola som allra mest behandlas skolan och den högre utbildningen med allt annat än respekt för kunskapen. Självklart får det konsekvenser.

Nåväl, efter det som nu går under namnet julikrisen bör nog ingen politiker ha sådana förhoppningar, och i mina ögon är den här promemorian värd en alldeles egen kris.

Ingen vill ha kris, men jag är benägen att hålla med Rosengren. Vi behöver samtala om högskolan, inte debatera olika förslag på lösningar. För att någon långvarig förbättring ska kunna komma till stånd måste vi först och främst vara någorlunda överens om hur vi ser på kunskap och kunskapens och den högre utbildningens värde i samhället. Sedan måste vi komma någorlunda överens om vad som är grundproblemet. Först därefter kan ett konstruktivt samtal om högskolan inledas. Om Sverige ska kunna hysa något slags hopp om att återupprätta kunskapen i vårt land är det mindre av debatt som behövs och mycket mer av samtal. Ingen kommer att kunna få sin personliga vilja igenom, men det borde kunna gå att enas om grundläggande värderingar, kunskapssyn och vad som är den högre utbildningens syfte. Idag uppstår kriser och rasar debatter om förslag på lösningar, och alla skyller på andra för att undgå ansvar. Samhällsklimatet rörande skola och utbildning är ovärdigt och destruktivt. Fast den där promemorian måste ändå bemötas, och jag håller som sagt med Rosenberg.

Vad den föreslår är till synes inget dramatiskt, bara att en mening i lagen ska ändras så att den inte bara kräver att allt fler ska rekryteras till högre utbildning utan också att allt fler ska fås att klara av den. I synnerhet de som av olika skäl bedöms ha svårare att klara av den än andra, exempelvis de med olika former av studie- och koncentrationssvårigheter, men också de som bedöms tillhöra grupper i samhället som av olika anledningar inte getts samma möjligheter att påbörja och fullfölja en högre utbildning som andra, exempelvis på grund av fel geografisk hemvist, fel könsidentitet, fel etnisk tillhörighet, fel religion, fel ålder och fel social bakgrund. 

Jag har naturligtvis inget emot att fler människor får möjlighet till högre utbildning, än mindre att de klarar av den, men jag har ett problem med en politiker som utan att blinka låter meddela att uppgiften att få allt fler människor med skiftande studieförmåga och studiemotivation att påbörja och fullfölja en krävande högre utbildning inte behöver kosta något. 

Här framträder rådande kunskapssyn och själva orsaken till att jag inte längre längtar tillbaka till högskolan och arbetet som lektor. DETTA behöver vi samtala om, istället för att debattera detaljer i utförandet och organiseringen av arbetet. Att regeringen vill ge fler möjlighet att studera på högskolan välkomnar jag givetvis. Alla som vill borde få försöka. Men den högre utbildningen som erbjuds studenterna måste naturligtvis vara HÖGRE, annars förvandlas satsningen till en utarmning av kunskapen i samhället och en devalvering av redan utfärdade examina. Utan förståelse för vad som krävs av studenter, lärare, högskoleledningar och administrationerna samt politiker, och även arbetslivets företrädare och medborgarna i landet, blir arbetet som lärare på högskolan ett omöjligt uppdrag. Om vi lärare kunde fokusera endast på undervisningens kvalitet och på stöttningen och hjälpen till studenterna, det vill säga om ansvaret för kvaliteten i utfallet av den högre utbildningen låg helt och hållet på studenterna, skulle arbetsbördan för lärarna inte öka och kvaliteten liksom kunskapsnivån skulle kunna hållas intakt. Med nuvarande syn på kunskap och organisering av högre utbildning är det skolorna och lärarna som ansvarar för allt. Studenterna behandlas och antas agera som kunder eftersom vi antar att konkurrens driver kvalitet. Så länge GENOMSTRÖMNING är en parameter som räknas kommer kunskapskvaliteten att vara hotad. Problemet är avsaknaden av samtal om hur vi ser på kunskap, vilket är en fråga utan givet svar. Kunskap kräver reflektion och tid för eftertanke för att kunna utvecklas. Idag debatteras detaljer och grupper ställs mot grupper. Ansvaret är alltid någon annans. Så bygger man inte en KUNSKAPSNATION.

Kvalitet kostar pengar och om fler studenter, dessutom studenter i behov av mer hjälp och utökat stöd ska beredas plats på högskolan, samtidigt som kravet om genomströmning finns kvar och utan att långsiktiga resurser tillförs högskolan, ställer man upp en ekvation som inte går att lösa och skyller sedan på lärarna när resultaten uteblir. Känslan av att mitt arbete förändrats och idag allt mer antagit karaktären av ett omöjligt uppdrag har smugit sig på. Ett talande exempel är det faktum att när jag började som lärare och vi fördelade arbetsuppgifterna på kurserna fanns det tid i budgeten för en timme per rättat tenta. Efter några år av krympande budget fanns det tid för 30 minuter, och idag har vi slutat räkna tid på det sättet. I praktiken, om man faktiskt räknar på saken finns det uppskattningsvis tid för ungefär 10 minuter. Självklart tar det mer tid, och den extra tiden finns så klart. Fast när jag började som lärare hade vi studentgrupper om 30-40 studenter (vilket räckte för att få ro kursens ekonomi i hamn), idag har jag ofta runt 100 studenter. Där jag förut hade 100 timmar (100 tentor X 1 timme) avsatt för rättning har jag idag 10 timmar (100 tentor X 10 minuter), allt annat lika. Betänk att arbetsuppgifterna genom åren ökat, liksom lärarens ansvar, antalet möten, och, inte minst har studenternas förkunskaper minskat. När jag hör från ledningen och ansvariga politiker att kvaliteten inte (får) påverkas känns det som ett hån mot mig som lärare, mot min yrkesstolthet och mot kunskapen i vårt land. Självklart påverkas kvaliteten; hur skulle den INTE kunna påverkas?! Problemet menar jag ligger i synen på kunskap, det är i alla fall där vi måste börja om vi ska kunna hoppas på en vändning av utvecklingen.

Jag vet inte hur ministern har räknat, men jag kan berätta om ett antal personer i min omgivning för vilka de nya uppgifter som ständigt lagts på dem utan att de fått kosta något utan som tvärtom förväntats spara pengar, har kostat dem nattsömnen och hälsan och yrkesstoltheten, och i värsta fall också jobbet eftersom några så småningom gått in i väggen och inte rest sig igen. 

Dygnet har 24 timmar nu som tidigare, och heltidsarbete innebär idag liksom när jag började som lärare 40 timmar per vecka. Arbetsbeskrivningen, ansvaret och de administrativa kraven har dock ökat dramatiskt över tid, samtidigt som den ekonomiska ersättningen minskat. Enda sättet att hålla budget utan att sänka kvaliteten är att vi lärare arbetar mer. Fast dygnet har ändå bara 24 timmar, och hur mycket jag än älskar mitt arbete är det omöjligt att ändra på dessa grundläggande förutsättningar. Känslan av att sitta med Svarte Petter på hand har växt sig på mig. Därför längtar jag inte tillbaka till arbetet, trots att jag inte kan tänka mig ett bättre arbete än det jag har som lektor på högskolan. Jag älskar att arbeta med kunskap och vill inget hellre än att undervisa och forska. För mig är det höjden av lycka och jag vill inte ha ett annat arbete. Jag är beredd till stora uppoffringar för att få fortsätta arbeta som högskolelärare, men bara om jag får arbeta med kunskap, vilket inte är fallet idag. Arbetet som lärare på högskolan har sedan jag var student förändrats i grunden, liksom för övrigt studenterna som kommer till högskolan. I min yrkesvardag möter jag allt tydligare kunder med förväntningar på att bli servade, snarare än motiverade studenter som ser fram emot att få lära och som tar eget ansvar.   

När två personer med fötterna på det akademiska verkstadsgolvet, om uttrycket tillåts, en prefekt och en studierektor vid Lunds universitet, i en debattartikel i Svenska Dagbladet dristade sig att påpeka att ministerns ekvation inte går ihop, att det inte går att ge högre utbildning åt alltfler studenter med alltmer skiftande studieförutsättningar utan att också anslå mer tid och mer resurser, fick de med vändande debattartikel från ministern till svar att det inte alls handlade om resurser utan om att byta ut en pedagogik byggd på ”traditioner” mot en pedagogik byggd på ”vetenskapligt tänkande”, och att felet därmed på något sätt var lärarnas som inte hade förstått hur de skulle sköta sitt jobb. 

Just det är uttalandet reagerade jag också på. Det känns som ett slag i ansiktet, som ett hån mot allt arbete jag lagat ner genom åren på att komma dit jag är idag. Detta att landets högste ansvarige för högre (och det är en inställning som gått i arv från den förra regeringen) förutsätter att högskolelärarna inte gör allt vad man kan för att undervisningen ska bli så bra som möjligt och fungera på bästa sätt, är svårt att ta in. Den dagen som jag känner att mitt arbete går på rutin och jag upprepar mig slutar jag på högskolan. Jag har inte tagit närmare en halv miljon i studielån och levde inte som fattig doktorand i sex år, samtidigt som jag uppfostrade två små barn på egen hand (på halvtid) för att utföra ett rutinarbete, för att utan reflektion bygga min undervisning på "traditioner". Självklart gör jag allt som står i min makt för att leva upp till kraven, men eftersom kraven inte hänger ihop och eftersom detaljstyrningen av arbetet ökat är uppdraget omöjligt. Att få höra av ansvarig minister att om jag bara blir en bättre pedagog kommer allt att bli bra, leder inte till ökad arbetsglädje. Jag har med intresse och entusiasm utbildat mig som pedagog och har gått fler kurser än jag behöver, av intresse och för att jag anser att jag har världens bästa arbete som jag vill bli så bra som möjligt på. Jag är dock HÖGSKOLELÄRARE och jag är lektor för KUNSKAPENS skull. Ingen har meddelat mig att arbetet som högskolelärare eller högskolans uppdrag har ändrats. Studenternas krav, förkunskaper och inställning till studier på högskolan har däremot förändrats dramatiskt, liksom politikernas krav och syn på lärarna och den högre utbildningen. Uttalandet blir ännu en sten som läggs på den redan tunga bördan och motivationen blir lidande. Att inte längre längta tillbaka till mitt drömarbete tär på mig. Jag har mer än 10 år kvar i arbetslivet. Hur ska jag orka? Om jag kände mig litad på och fick ansvara för utformningen av arbetet, det vill säga nå rimliga kunskapsmål på egen hand, utifrån rådande förutsättning, orkar jag. Fast om jag allt mer betraktas som en utövare av standardiserade tjänster och om det saknas förståelse för komplexiteten i uppdraget kommer jag inte att orka. Den känslan delar jag med poliser och sjuksköterskor, som det verkar. Vi som arbetar för att samhället ska fungera och kunna utvecklas betraktas som tärande kravmaskiner som behöver styras hårdare. Så bygger man inte ett hållbart samhälle, och absolut inte en stabil grund för ett kunskapssamhälle. Vi behöver samtala om detta!

Inte med ett ord nämnde högskoleministern den tid och de resurser som dessa lärare redan lägger ner på studenter med särskilda studiesvårigheter och på studenter som i Sverige begåvats med den världsunika rätten att upp till fem gånger få göra om ett underkänt tentamensprov. Och att det är samma lärare som på samma tid och med samma resurser om och om igen ska ställa samman en ny tentamen för en underkänd student och sedan rätta den. 

Det som jag upplever som jobbigast med alla förändringar som arbetet som lektor genomgått under tiden som jag arbetat som lärare är inte den växande arbetsbördan. Så läge jag får arbeta med kunskap klagar jag inte. Det som är jobbigt och som gör att jag inte längtar tillbaka till jobbet, det som gör att jag känner ett så stort behov av att ägna semestern åt att skriva om och reflektera över dessa saker är att den administrativa bördan ökat på bekostnad av kunskapsutveckling, att arbetet allt mer och tydligare detaljstyrs uppifrån och att jag som lärare BÅDE antas kunna bibehålla kvaliteten i arbetet och ansvara för högskolans ekonomi (det vill säga hålla uppe genomströmmingen). Vi får den högre utbildning vi förtjänar, det vill säga den kvalitet vi betalar för. Jag vill och gör allt som står i min makt för att det ska bli så bra som möjligt, men när det inte finns någon förståelse för uppdragets komplexitet och när det för varje år bli mer att göra på mindre tid är det svårt att hålla motivationen uppe.  

Det må vara att högre utbildning åt alla har blivit en viktig kniv i regeringens politiska verktygslåda, men om kniven görs allt slöare, om högre utbildning åt alla i praktiken betyder sämre utbildning för alltfler, om det som inte får kosta något föder den ena mänskliga kostnaden efter den andra, då undrar jag om inte julipromemorian från högskoleministern är symptom på ett långt större problem än bristen på brett deltagande i högskoleutbildningen. 

Jag kan bara instämma, och med ledning av reaktionerna på sociala nätverk där lärare har hittat en ventil för att uttrycka sin frustration är det många som känner en enorm trötthet och uppgivenhet. Mer debatt är förödande och det handlar inte om detaljer. Jag efterlyser seminarier och samtal om grundläggande frågor, om kunskapssyn och högskolans uppdrag och möjligheterna att leva upp till alla krav, om förutsättningarna för kunskapsutveckling idag, med utgångspunkt i rådande förhållanden. Samtal utan krav på att komma fram till några lösningar. Förutsättningslösa samtal om vad vi menar med högre utbildning och vad som är rimligt att kräva av lärare OCH studenter OCH samhället för att få den kunskap vi önskar oss och tillsammans anser oss behöva. Ansvaret för kunskapen och kvaliteten är inte någon anans, det är vårt gemensamma ansvar! Vi måste sluta skylla på och lägga ansvaret på andra, vilket ministern gör i promemorian. Vi måste rikta uppmärksamheten mot och på allvar diskutera följande:

På problemet med offentliga verksamheter som förväntas leverera alltmer utan att det får kosta mer. 

På problemet med offentliga fasader som putsas till priset av att inredningen slits ner. 

På problemet med den urholkning av offentliga verksamheter som pågår utan att vi riktigt ser och förstår hur det går till.

När det gäller urholkningen av den högre utbildningen förstår vi nu kanske lite mer.

Att jag inte längtar tillbaka till mitt arbete är inget allvarlig problem och jag klarar mig alltid, men om vi är många som känner så i samhället är det ett tecken på något, ett tecken att ta på allvar. Och om alt fler lärare känner att deras arbete inte uppskattas eller om uppdraget uppfattas som omöjligt och förståelse för komplexiteten saknas kan problemet mycket väl utvecklas till ett allvarligt samhällsproblem som riskerar att kosta enorma summor.