Olika egenskaper i samverkan leder till framgång 2

Fortsätter reflektera kring kunskap, intelligens och kompetens med utgångspunkt i SvDs serie Den laddade intelligensen. Här handlar det om begreppet grit, och jag tänker med en artikel skriven av Jenny Aschenbrenner.

Kanske låter det där inte direkt som förbluffande nya fakta, men det som är nytt och som gjort idén om grit till något av en global frälsningsrörelse är i hur stor utsträckning just denna förmåga till strävsamhet och uthållighet sägs avgöra individens framgångar i livet. Hur mycket viktigare grit är jämfört med miljöpåverkan, talang och intelligens.

Äntligen har vi hittat svaret. Forskning visar att det är si eller så och att detta fungerar bäst. Det är en inställning till kunskap som blir allt vanligare. En för det intellektuella samtalet och akademins långsiktiga utveckling fullkomligt förödande inställning till kunskap. Nya planeter, grundämnen, botemedel till sjukdomar och annat kan upptäckas, avslöjas och tas fram, men om frågan gäller sådant som händer mellan människor är det inte så det fungerar. Forskning kommer alltid fram till ett svar, men det betyder inte att svaret gäller för evigt. Forskare undersöker saker. Kultur, till exempel, eller kunskap och vad som främjar lärande. Några definitiva svar kommer man dock inte fram till, inte om det man undersöker är föränderligt, kontextberoende eller handlar om vad som händer i en relation.

Grit är det nya. Här har vi svaret. Många tänker så och eftersom det kostar på att anmäla avvikande uppfattning agerar man i flock. Teorier kommer och går, det går i vågor. Vad säger att svaret vi har nu är det definitiva, det slutgiltiga? Inom pedagogik och kulturforskning görs inga genombrott. Studierna och forskningen inom ämnen som är av denna karaktär handlar om att förstå och lära sig hantera förändring och komplexitet. Det är åtminstone så jag tänker. Ingen blir expert på ett så pass mångfacetterat ämne som kunskap eller intelligens, där det är hopplöst svårt (om inte omöjligt, just på grund av undersökningsobjektens karaktär) att leda något i bevis. Fler kloka och insatta människor som tänker tillsammans kommer därför -- om det är intelligens, kultur eller förutsättningar för kunskapsutveckling man undersöker -- fram till bättre svar än några få solitära tänkare, oavsett hur kloka de är. Vetenskapliga hierarkier av experter leder till toppstyrning vilket hämmar nytänkande. Vissa frågor lämpar sig väl att undersökas på det sättet. Kultur och många andra, lite mer vaga ämnen, (det är alltså ÄMNET som är vagt, inte forskningen om det) går inte att undersöka på det sättet. För att nå kunskap om sådana frågor krävs gemensamma ansträngningar och en mer ödmjukt samtalande ingång. Det krävs vidare uthållighet. Förmågan att ihärdigt och strävsamt fortsätta försöka även om resultaten och framgångarna uteblir, över lång tid, enträget, är en avgörande egenskap för att kunna utvecklas intellektuellt. Fast det räcker ju inte. Det finns inga garantier för framgång, så för att kunna utnyttja egenskapen krävs att man verkar i ett sammanhang där det finns förståelse för att det tar tid och att resultat aldrig kan definieras på förhand eller beställas fram. Förståelsen för samverkan är nödvändig. Ytterst få frågor har ett och ett enda, bästa svar. Den insikten är viktigare än någon annan, tänker jag.

Det var den amerikanska psykologen Angela Duckworth som lanserade begreppet, i ett Ted talk-föredrag och i boken ”Grit. Konsten att inte ge upp” (som kom på svenska i år). Hennes teorier om att ett antal karaktärsdrag är avgörande för vår förmåga att leverera och prestera, baserar hon bland annat på en undersökning av kadetterna vid militärskolan West Point. Vad var det som fick somliga att klara sig igenom den tuffa introduktionen och andra att spricka? 

Duckworths tankar om grit har fått ett rasande stort genomslag. Hennes bok har blivit en bästsäljare, hennes Ted talk har setts elva miljoner gånger och såväl skolor som företagsledare i USA har raskt plockat in konceptet i sina verksamheter. Tillskyndarna ser grit-tester som utmärkta verktyg för att hjälpa människor till större framgång genom att inpränta rätt karaktärsegenskaper.

Äntligen, nu har vi knäckt koden, hittat svaret. Nu vet vi, och är NN evigt tacksamma för kunskapen. Är detta sätt att se på kunskap ett resultat av verkligheten; är det en inneboende egenskap, nedlagd i världen, som gör att vi ser på kunskap och forskare på detta sätt: som förlösare av förlösande svar, som avslöjare av sanningar? Det är inte så jag ser på kunskap, forskning eller forskare. Det är inte så jag ser på mig själv och min verksamhet. Jag samtalar och tror på samtalet som kungsvägen till kunskap och förståelse. Den närmast religiösa dyrkan av forskare som autonoma, exceptionella frälsare, vänder jag mig mot. Alla står på jättars axlar och gör något eget av andras resultat. Ingen kunskap är helt igenom ny, unik och individrelaterad. Livet och kunskapen, intelligens, kultur och lärande är resultatet av SAMVERKAN. En eller ett enda svar, det bästa, existerar inte. Världen och kunskapen fungerar inte på det sättet. Det finns alltid flera olika svar, som fungerar mer eller mindre väl. Kunskap utvecklas inte linjärt och går inte från avslöjande till avslöjande. Myten om framsteget är just en myt, en mänsklig föreställning som framgångsrika, uppburna, idealiserade genier, har allt att vinna på. Tron på framsteget, geniet och sanningen är ett tankekomplex som hänger samman och vars delar förutsätter varandra. Det är tankar som tas för givet, liksom tanken på grit som svaret på frågan om intelligensen.

Det är ett ideal för vår tid. Ett ideal som springer hand i hand med långdistanslöparna, med hjälteberättelserna om soffpotatisar som blev iron men, med hela vår nutids hyllande av individens benhårda vilja, kraft att spotta ut njutningssamhällets alla framsträckta kakor och istället kämpa sig bortom blodsmak i munnen till total självdisciplin och en perfekt tonad kropp. 

Det rimmar också väl med pendelrörelsen i synen på konstnärligt skapande, uppgörelsen med idén om det konstnärliga geniet och tillbaka till bilden av konstnären som hantverkare. Författarskolor har blivit en självklarhet, ingen ifrågasätter längre att det går att lära sig att skriva. När Marianne Lindberg De Geer, i en intervju i Bon (8/5-17), beskriver sig själv som en medelmåttig konstnär och säger att hennes framgång helt är byggd på hårt arbete, hyllas hon överallt. 

Människor behöver drömmar för att orka leva, för att stå ut med tillvarons fundamentala öppenhet och ovisshet. Antingen eller är lättare att hantera än både och. Svar av karaktären: Det beror på, eller det är komplext, må vara sanna (det vill säga fungera och ligga i linje med verklighetens konstitution), men den forskare som presenterar sådana svar får vara beredd på att hånas eller avfärdas som flummare. Vi vill veta hur det är, egentligen? Vad kommer du fram till? Och det enda svar som accepteras är svar som ligger i linje med rådande diskurs (som är ett svar som heller inte accepteras, för det går inte att bevisa diskursens existens), det vill säga kulturens samlade förgivetaganden. Nytänkande är hopplöst svårt; att tänka tankar som går på tvärs mot allmänt spridda och väl implementerade system av tankar, att ställa sig utanför kulturen och betrakta den utifrån. Människa blir man inte på egen hand, man blir det tillsammans.

Strävsamhet är vår nygamla dygd framför andra. Kidsen luffar inte runt i Asien med ryggsäck och äter magisk svamp på stränder i Thailand längre, de börjar på läkarlinjen eller Handelshögskolan direkt efter studenten, eftersom allt annat verkar som ”slöseri med tid” (obs! autentiskt citat). 

Pragmatism blir nödvändigt när klyftorna i samhället ökar och rädslan för att falla kryper in också i medelklassens rum. För dem med utländsk bakgrund blir det ett sätt att skaffa sig och sina barn en position i ett nytt land de inte känner. 

Grit är klassresenärens bästa vän.

Drömmen om att börja från noll och med egen kraft bygga ett imperium är stark. Världen är full av individer som ser sig själva som Self made men. Samtidens dominerande uppfattning och rådande ideologiska utgångspunkt är att alla kan (och måste) lyckas. När allt fler arbeten försvinner utan att ersättas med andra, när flyktingströmmarna (människor flyr av så många olika orsaker: krig, klimatförändringar, arbetslöshet och känslan av uppgivenhet) rör sig över världen, när världen förändras och inget är som det "alltid" varit, hanterar människor tillvarons utmaningar på olika sätt. Att hålla fast vid drömmar och förgivettaganden är tryggt och förståeligt, men den avgörande frågan är hur klokt det är. Mångfald kan upplevas som ett hot, men allt talar för att det är en förutsättning för liv. Därför värnar jag samtalet, mellanrummen och samverkan, och därför undersöker jag komplex och strävar efter att utveckla förmågan att hantera öppenhet och icke-linjär föränderlighet. Jag ser den förmågan som nyckeln till förståelse för intelligens, som jag ser som ett sammansatt begrepp. Grit är en viktig del av intelligensen, men det är inte svaret på frågan. Svaret finns i helheten, inte i någon av delarna. Intelligens är inte en individuell egenskap, det är en kollektiv förmåga, något man blir tillsammans.

För att ett verkligt kunskapssamhälle ska kunna utvecklas krävs förståelse för och ödmjukhet inför det faktum att ingen människa är en ö, och att tänkande är en kollektiv verksamhet. Det finns inte ett enda, bästa och definitivt svar på någon fråga, i alla fall inte på frågor som rör det mänskliga. Hur lockande det än är att tänka på sig själv som genialisk och hur smickrad man än blir av andras uppmärksamhet och dyrkan är det en farlig tanke som leder i helt fel riktning! Det må vara effektivt och ekonomiskt lönsamt att ersätta kollektivet med ett fåtal legitimerade experter, men det är inte långsiktigt hållbart.

Tar paus där och återkommer med avslutningen.