Lärares och lärandets drivkrafter

Sedan i måndags är jag i arbete igen. Trivs med struktur och tycker det är skönt att gå upp tidigt. Som jag skrivit om här tidigare vill dock ingen riktig arbetsglädje infinna sig. Det handlar inte om arbetsuppgifterna, inte om kollegorna, arbetsplatsen eller studenterna. Under lång tid nu har jag funderat fram och tillbaka kring frågan vad det är som gör att jag känner som jag gör, trots att jag egentligen inte kan tänka mig ett bättre yrke än det akademiska. Så idag, när jag läste tidningen, snubblade jag över en artikel som gav mig i alla fall en del ledtrådar. Min bristande motivation bottnar i att jag som lärare och forskare drivs och motiveras av sådant som idag allt mer och allt tydligare håller på att rensas ut från utbildningsyctemet. Utbildning är en verksamhet som förundrats i grunden, men inte för att uppdraget förändrats eller för att kunskapen ändrat karaktär. Förändringen har drivits på av helt andra krafter än viljan att veta. Det är den som driver mig. Jag blev först student och sedan doktorand för att det gav mig möjlighet att tillfredsställa min brinnande lust att lära. Problemet är att den elden fortfarande brinner med oförminskad låga, medan arbetet som lektor allt mer handlar om helt andra saker, och studenterna som kommer till högskolan gör det av andra skäl och med helt andra förväntningar än jag och mina akademiska generationskarater.

Artikeln är skriven av Cecilia Garme, och hon pekar på och belyser just dessa saker. Problemet i skolan eller en del av problemet är att lärares drivkrafter ignoreras och skolan och lärandet organiseras efter en helt annan syn på skolans uppgift. Som lektor är jag lite friare, men tendensen är tydlig och det verkar bara vara en tidsfråga innan problemen som allt fler lärare uppmärksammar sprider sig till högskolan. Följande vet vi och är överens om.  

Goda lärare är den viktigaste faktorn för goda kunskapsresultat. Då måste man skapa en skola som överensstämmer med lärarnas egna drivkrafter.

Idag tvingas lärarna underkasta sig ett regelverk och ta på sig en administrativ börda från helvetet för att få chans att få ägna sig åt (eget och elevernas/studenternas) lärande. Jag blev som sagt läkare för kunskapens och lärandets skull, och alla lärare jag känner resonerar på samma sätt. Ändå har lärarutbildningen ett förhållandevis lågt söktryck.

Men hur? Liknelser ger ledtrådar. Varför vill så få bli lärare, när så många vill bli journalister?

Garme pekar på något viktigt när hon lyfter frågan om drivkrafter och reflekterar över vilka utbildningar som lockar mest och drar till sig flest sökande.

En materialistisk hypotes om motiv kan inte förklara differensen. Det är lärarstudenterna, inte journalisterna, som kan se fram emot fasta jobb snabbt efter examen och trendmässigt stigande löner.

Mer i lön torde alltså inte öka söktrycket eller förbättra attraktiviteten i läraryrket. Redan idag tjänar lärare förhållandevis mycket. Mer pengar är inte en lösning, det kommer inte att locka fler till yrket. Och den som enbart lockas av pengar torde inte vara i skolan av rätt anledning. Man blir inte lärare för att bli rik, man blir lärare för att man vill lära och arbeta med kunskapsutveckling samt för att vara med och förändra samhället och värna demokratin.

Det intressanta är att en postmaterialistisk förklaring inte heller duger. 

Millenniegenerationen – 19 till 34 år – sägs söka meningsfulla uppgifter och vill bidra till samhället. ”Millenials” vill ha arbetsgivare som styr mot syften utöver finansiell vinst. Logiskt sett borde de köa till kommunerna minst lika gärna som till mediebolagen.

Den kortaste vägen för den som vill ”göra skillnad” i samhället går till katedern.

Ändå är det som sagt relativt få som söker till lärarutbildningen. Vad kan det bero på?

Men Millennials postmaterialistiska värderingar omfattar också något utöver en genuin önskan att göra världen bättre. De vill också få uttrycka och förverkliga sig själva. Här finns inte nödvändigtvis en motsättning. När lektionen ger känslan av YES! hos läraren så kan även Millennials söka sig till yrket. ”Jag bestämde mig för att bli lärare när jag såg Klass 9A på TV” sa en ung lärare jag nyligen pratade med.

Att få fokusera på att lyfta kunskaperna i en klass, alltså.

Exakt så känner jag inför mitt arbete. Det är när jag får ägna mig åt utveckling, när jag får ynnesten att undervisa för intresserade studenter som ställer initierade frågor, det vill säga studenter som sökt sig till högskolan av samma anledning som jag finns och verkar där. Det är när jag får vara i kunskapen och när jag utmanas intellektuellt i arbetet, det vill säga när mitt arbete tvingar mig upp på tårna och får mig att prestera på toppen av min intellektuella förmåga. Då trivs jag, det är sökandet efter den känslan som driver mig. Tyvärr är det inte så min arbetsbeskrivning ser ut. Min tjänstefördelning är fylld av andra uppgifter, och då har jag det som högskolelärare ändå relativt sett bättre än lärarna i grundskolan som leds och kontrolleras mycket mer i detalj. Arbetet som lärare handlar allt mindre om lärande och allt mer om ...

Hur läroplaner, lärarutbildning, betygssystem, skolorganisation och den offentliga synen på läraruppgiften formar lärarnas arbetsmiljö talas det mindre om än lönerna. Som om det enbart vore pengarna som räknades, trots allt vi alltså vet om Millennials värderingar, se ovan.

Lärare betraktas som och utbildas till ledare eller coacher idag, till inspiratörer och kontrollanter. Sätta betyg anses vara viktigare än lärandet och pedagogik är viktigare än ämneskunskaper. Lärare utbildas till att ta ansvar för andras lärande, snarare än till att bli LÄRARE. Om man verkligen vill öka attraktiviteten i läraryrket måste man låta lärare få mycket större chans att ägna sig åt lärande, inte som idag åt att bedöma elevers kunskaper (och ge dem det betyg de anser sig värda), prestera mätbara resultat eller åt administration. Lärandet måste stå i centrum, först då kan skolan locka till sig  LÄRARE, istället för regelföljande medarbetare som bara vill ha en just lön.

Regeringen bedömer att det kan saknas 60 000 lärare 2019. ”Lärarkrisen har nu nått så långt att den inte längre går att utbilda bort. Det är helt enkelt för sent” sa Fredrik Svensson på Universitetskanslerämbetet, UKÄ, till tidningen Skolvärlden i början av augusti.

Läget är redan så pass allvarligt att skadan med nuvarande syn på vad som är ett rimligt skattetryck aldrig kommer att kunna läkas. Titta på hur man resonerar kring bristen på poliser, eller hur man tänker kring försvaret. Där handlar problemen mycket mer akut om medborgarnas trygghet och rikets säkerhet. Vården dras med samma problem, och där handlar det om hälsa och till dels om liv och död.    Idag agerar man inte förrän läget är verkligast akut, och det kommer det aldrig att bli i skolan. Utbildning är en långsiktig samhällsinvestering, men politiken är kortvarig och handlar mer om strävan efter makt än om viljan att förvalta samhället på bästa och mest långsiktigt hållbara sätt. Det krävs en radikal, kollektiv förändring av synen på betydelsen av lärande och en uppvärdering av kunskapen i hela samhället. Helt nattsvart är det dock inte. Mycket kan förändras snabbt i skolans värld, om man intresserar sig mer för och tydligare beaktar vad som driver lärare till läraryrket och vad som får lärare att stanna kvar.

Samtidigt finns det 40 000 examinerade lärare som jobbar i andra branscher. Vad åtnjuter de där, som de inte kan få i dagens skola? Att deras drivkrafter bejakas kanske?
När forskaren Emil Bertilsson intervjuade äldre gymnasielärare om deras drivkrafter var två svar att de älskade sina ämnen och tyckte om att förmedla sina kunskaper.
Ett enkelt maskineri. Som någon har kastat grus i.

Det är så det känns, som det kastats grus i det akademiska maskineriet. Jag kan inte tänka mig ett bättre arbete än att vara lektor, och just därför är det så plågsamt att tvingas se på när arbetet förändras och tiden för lärande kringskärs allt mer. Friheten och ansvaret som fanns förr har ersatts med regler, manualer och en betungande (samt ur kunskapshänseende helt meningslös) administration. Systemet jag verkar i förväntar sig att jag ska drivas av helt andra drivkrafter än dem som höll min lust att lära vid liv genom sex års grundutbildning och lika många år som doktorand. Får jag bara arbeta med uppgifter som harmonierar med min vilja att lära finns ingen gräns för hur mycket jag skulle kunna tänka mig att arbeta, utom behovet av söm då. Det som håller mig kvar är att Jah som lektor trots allt kan ägna en stor del av min vakna tid åt lärande och kunskapsutveckling, men det är inte det jag får betalt för att göra, trots att jag är LÄRARE. Inte så konstigt då kanske att allt fler talar om kris i skolan och utbildningssystemet. Låt lärare vara lärare, om skolan nu ska handla om lärande och om det är kunskap vi anser oss behöva. Om inte skulle jag bli tacksam ifall någon ansvarig kunde upplysa mig om det, för då kommer jag att söka mig till ett annat arbete. Till ett yrke där mina drivkrafter är de samma som drivkrafterna bakom uppdraget.

Efter många års debatt om hur professionella kårer – lärare, poliser, vårdpersonal – har fått se sina arbetsuppgifter förvridas av styrsystemen och bakomliggande idéer, tillsatte regeringen en Tillitsdelegation. Den har börjat på marken och helt enkelt frågat dem som jobbar i de offentliga tjänstebranscherna hur de skulle vilja ha det för att trivas och nå målen med verksamheten.

New Public Management är det begrepp som bäst sammanfattar problemen i all offentligt finansierad verksamhet idag. Styrsystem och ledning anses kunna ersätta människors inre drivkrafter, eftersom målet och effektiviteten anses viktigare än vägen fram. New Public Management är gruset i maskineriet, är anledningen till att skolan inte är den mest attraktiva arbetsplatsen av alla, samt till att kunskapen befinner sig i kris i vårt land (liksom för övrigt på många andra ställen i världen).

Ingen dum utgångspunkt. Fixeringen på ”kunden” har gått ut över professionerna och i förlängningen skadat medborgarna. Inte minst i skolan, där det ironiskt nog ofta är friskolorna som ger lärarna en professionell miljö de trivs i.

Jag möter allt fler och allt tydligare studenter som ser sig själva som kunder. Många av studenterna vaknar under utbildningens gång och inser hur destruktivt det är att inte ta eget ansvar för sin egen kunskapsutveckling. Att de agerar som kunder och lägger ansvaret för lärandet på oss lärare är inte deras fel, det är ansvariga politikers, som av någon outgrundlig anledning fått för sig att konkurrensen driver kvalitet överallt, alltid. Utbildningskvalitet påverkas dock av helt andra drivkrafter; av viljan att veta, lusten att lära och önskan att förstå. Det är lärares och lärandets drivkrafter, och när dessa drivkrafter implementeras i utbildningssystemet och används som motor i skolans utveckling kan allt vända väldigt snabbt, då kommer lärarna att söka sig tillbaka till skolan och läraryrket kommer att öka i attraktivitet.