När vetenskapen ställer sig i vägen för vetenskapligheten

Tills för snart tio år sedan var min akademiska resa en upptäcktsresa. Allt jag läste hjälpte mig framåt, både i tänkandet och karriären. Livet var en helhet och gränsen mellan arbete och fritid var inte särskilt tydlig. Jag levde min dröm och surfade på en våg av inspiration. Jag blev docent 2011 och tacksamheten över att dels ha klarat av det, dels att få arbeta som lektor med både forskning och undervisning kände inga gränser. Olyckligtvis råkade den höjdpunkten i mitt akademiska liv sammanfalla med massiva neddragningar i högskolans verksamhet. Mitt ämne kulturvetenskap lades ner, av ekonomiska skäl och samma sak hände på andra högskolor. Fristående ämnen löstes upp eftersom studenterna följde direktiven och sökte sig till de stora och välkända, allt mer yrkesinriktade utbildningsprogrammen där man massutbildar studenter enligt ett slags löpande-band-princip, av ekonomiska skäl. För mig personligen fick detta som följd att jag som nybliven docent stod utan ämne och jag tvingades under några är fokusera mer på överlevnaden i akademin än på lärande och personlig utveckling, samtidigt som jag sökte efter nya intellektuella utmaningar och ett ämne för nästa forskningsprojekt. Det löste sig med arbetet, jag hittade nya kollegor och en annan utbildning där mina intressen och kompetenser fann avsättning. Fast när jag funnit mig till rätta i den nya miljön och skulle försätta den intellektuella resan insåg jag till min stora besvikelse att akademin under omställningstiden förändrats, dramatiskt.

Fram till utnämningen som docent kändes det som jag var fullt upptagen med ett integrerat kunskaps- och (intellektuellt) utvecklingsprojekt, och där ingick även undervisningen. Arbete och fritid var en helhet och jag befann mig och stortrivdes i mitten av kunskapens virvelvind. Visst klagade jag på studenterna, som jag tyckte underpresterade och kunde fokusera bättre, men det kändes trots allt som vi spelade i samma lag och hade samma mål. Och som bekräftelse på det konstaterar jag att jag fortfarande har kontakt med många av mina gamla studenter. Sedan hände som sagt något. Akademin förändrades på kort tid. Efter omställningen möter jag kunder som förväntar sig service och som agerar som om ansvaret för lärandet är mitt och högskolans, som om det är högskolelärans uppgift att se till att studenterna får sin examen. Dagens studenter kräver saker av mig, bättre bedömningar, sänkta krav och hjälp att klara examen. Inte bredare perspektiv, fördjupning och fler tips på bredvidläsning. Inte mer kunskap och svårare utmaningar, utan mer hjälp, tydligare instruktioner och mindre att läsa. Jag hör mig själv, i ett förtvivlat försök att få studenterna förstå hur destruktiv deras inställning till studier är, säga: "Tror ni era blivande arbetsgivare blir imponerade om ni möter dem med samma inställning som ni möter mig, genom att fråga hur lite ni måste göra för att få ut lönen?". De flesta skrattar förläget, men få ändrar inställning och ibland får jag kritik för att jag bryr mig om och kommenterar deras inställning till studierna. Jag reduceras till och uppfattas som ett slags tjänare som tyst ska serva kunderna. Att vara lärare idag är inte roligt längre. Jag blev lärare för att jag ville lära, men idag känns det allt oftare som om jag är ensam i föreläsningssalen om att känna så. Studenterna ser mig allt mer som en motståndare, som ett hinder på vägen mot examen. Undervisning har blivit ett nödvändigt ont, inte en spännande, utvecklande utmaning. Som tur är får jag ibland externa uppdrag som föreläsare, och där kan jag få utlopp för viljan att lära och möter samma intresse för det jag säger som jag gjorde i början av min lärarkarriär. Det skulle ju kunna vara så att jag blivit trött och blasé på undervisning och att studenternas avoga inställning berodde på det, men så fort jag möter en intresserad publik börjar lågan brinna och inspirationen rinner till, och då är det som jag är tillbaka där jag vit vara; i kunskapen, utvecklingen, lärandet.

På senare tid har det kommit fler och fler direktiv och regler, och hela tiden kommer nya krav och manualer som ska följas. Det akademiska arbetet håller tydligt på att standardiseras. Kunskap och kompetens flyttas från individer till system, både undervisningen och forskningsprocessen regleras och målstyrs, och vägen fram till kunskap stakas ut allt tydligare. Fast är det kunskap man når om man slår in på den vägen, om undervisning och forskning allt mer handlar om att följa regler och allt mindre om att skapa och analysera regler? Kunskapen försvinner från agendan när allt mer fokus i undervisningen riktas mot betyg, poäng, examina, och i forskningen handlar om storleken på anslagen och antalet publiceringar och citeringar. Idag handlar både utbildning och forskning om att så billigt och effektivt som möjligt producera mätbara nyckeltal, i konkurrens. Tid för analys och eftertänksamhet är en bristvara i dagens akademiska kultur där målet, i effektivitetens namn överordnats vägen fram och där seminarierna och de lärda samtalen betraktas som onödiga transportsträckor eller slöseri med med resurser. Vetenskapen, det vill säga själva arbetet, forskarvardagen och den akademiska kulturen håller på att ställa sig i vägen för vetenskapligheten, det vill säga sökandet efter ny kunskap.

Vad händer med kreativiteten och förmågan att tänka nytt, bortom vetandets gränser, i en allt mer standardiserad och målstyd akademi? Vad händer med förmågan att ta ansvar? Det tär på mig att tvingas inse att tilliten till den utbildning jag gått och klarade med glans saknas i akademin idag. Åren av forskarstudier och meriteringen till docent betyder ingenting i den samtida akademiska yrkesvardagen. Jag och mina forskarkollegor ska följa regler, inte skapa bättre och undersöka konsekvenserna av olika regler. För det är så man ser på kvalitet, eller det är så ansvariga politiker ser på kvalitet. Dagens forskare ska med andra ord inte tänka själva, inte skapa eller upptäcka kunskap, utmana vetandets gränser och söka kunskap av nyfikenhet. Måluppfyllelse är det nya svarta i akademin, och den som inte når målen eller vägrar ställa upp på och underordna sig rådande kunskapssyn betraktas (i bästa fall) som misslyckad. Forskare ska konkurrera och den som är bäst på att producera standardiserade nyckeltal belönas med pengar och ära. Fast om man redan på förhand vet vad forskningen ska resultera i, om man redan innan man börjar forska måste bestämma sig för vilken väg som leder till det fastställda kunskapsmålet och vilken metod som ska användas, är det då forskning man sysslar med? Har vi då inte främjat framväxten av en icke-akademisk kunskapskultur, och kan inte detta vara en anledning till att dagens studenter inte söker sig till högskolan för kunskapens och lärandets skull?

Böckerna jag läser och texterna jag skriver för att utvecklas och fortsätta den intellektuella resa som inleddes på hösten 1991, i dagarna för 26 år sedan, utgör idag ett hinder för den akademiska karriären. Det är som om min vetenskapliga skolning och vetenskapliga praktik, mina forskarintressen, drivkrafter, intellektuella förmåga och det jag gör i namn av vetenskap inte uppskattas längre i akademin. Det är som att ju mer jag lär mig och ju bättre jag blir på att forska desto mindre uppskattas jag som forskare av det akademiska systemet. Jag känner mig allt mer som ett hinder, vilket går ut över arbetsglädjen. Jag vägar tro att kompetensen att utveckla kunskap och strävan efter att utveckla intellektuell förmåga har blivit obsolet, att samhället inte längre har nytta av egenskaperna som jag med möda skaffat mig genom åren av studier och forskning. Jag tror att det kommer att visa sig med tiden att dagens akademiska kultur har förirrat sig in i en intellektuell återvändsgränd och att vi förr eller senare kommer att vakna upp. Det är halmstråt jag klamrar mig fast vid.